Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Missbildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följer sina bestämda lagar. Då alla missbildningar
uppkomma genom rubbningar i den normala utvecklingen,
är det för deras förstående nödvändighet att
ega en noggrann kunskap om den normalt förlöpande
utvecklingen under fetallifvet. Beträffande själfva
den rubbning i den fetala utvecklingen, som föranledt
uppkomsten af en missbildning, kan med hänsyn till
betingelserna för densammas inträdande två möjligheter
föreligga. Antingen är första anlaget, d. v. s. den
befruktade cellen, af felaktig beskaffenhet, eller
är det första anlaget fullt normalt. I förra fallet
innesluter första anlaget i sig själft orsaksmomenten
för en abnorm utveckling, hvarvid en primär felaktig
beskaffenhet kan föreligga antingen hos äggcellen
eller hos den befruktande spermien eller hos bådadera,
eller kan det betingande momentet ligga i kopulationen
själf. I senare fallet åter är första anlaget
fullt normalt, men skadande moment inverka, efter
befruktningen, under den vidare utvecklingen, så att
rubbningar i utvecklingens normala förlopp inträda,
hvilka föranleda uppkomsten af en missbildning. Sådana
skadande moment kunna inverka på embryot under olika
tidsperioder af utvecklingen. Då tidpunkten för en
missbildnings uppkomst är grundbestämmande för
missbildningens beskaffenhet, blir det af stor
betydelse att söka bestämma denna tidpunkt. I
regel är det likväl ej möjligt att alldeles exakt
bestämma densamma, utan man måste inskränka sig
till att söka bestämma den senaste tidpunkten i
den fetala utvecklingen, vid hvilken en viss gifven
missbildning kunnat uppstå. Denna tidpunkt kallas den
teratogenetiska terminationsperioden. Flertalet
missbildningar uppstår i tidigare stadier af
den fetala utvecklingen, och alla mera betydande
missbildningar uppstå under de första tre månaderna
af människans fetala utveckling, emedan organismens
morfologiska hufvudkaraktärer komma till utveckling
under denna tid. Som allmän regel kan man säga,
att ju mera höggradig en missbildning är, desto
tidigare har den rubbning i utvecklingen egt rum,
som föranledt densamma. Angående missbildningarnas
frekvens föreligga inga fullt tillförlitliga
uppgifter, emedan de olika sammanställningar, som i
berörda hänseende blifvit framlagda, äro grundade
på mycket växlande uppfattning i fråga om gränsen
mellan missbildningar och variationer. De erhållna
siffervärdena äro äfven därför synnerligen olika i
olika statistiker. Förhållandet 1: 35 torde dock få
anses som ett någorlunda tillförlitligt uttryck för
missbildningsfrekvensen, när äfven mindre höggradiga
missbildningar medräknas.
Orsakerna till missbildningarna äro yttre och
inre. Yttre orsaker äro sådana, som inverka på ett
till sitt anlag normalt embryo. Inre orsaker äro
sådana, som ha sin grund i felaktig beskaffenhet
af könscellerna, antingen båda eller endera af
dem. För kännedomen om missbildningarnas orsak är den
experimentella teratologien af stor betydelse, äfven
om experimenten berättiga till mera säkra slutsatser
blott beträffande missbildningar hos djur och därvid i
regel blott beträffande lägre stående djur. De yttre
orsakerna till missbildningarna äro synnerligen
växlande, men kunna sammanföras under följande
hufvudgrupper: 1) mekaniska, 2) fysikalisk-kemiska,
3) psykiska. De två förstnämnda orsaksmomenten
äro de viktigaste. Psykiska moment
ha enligt folktron stor betydelse, dels i form
af "skrämsel", dels såsom "förseende" hos modern
under hafvandeskapet. De flesta fall, där psykiska
moment angetts som missbildningens orsak, särskildt
sådana, där modern "försett" sig, tillhöra fantasiens
område. Därmed få psykiska moment ingalunda frånkännas
all betydelse för uppkomsten af missbildningar. En
skarp gräns mellan yttre och inre orsaker är ej
möjlig att uppställa, och ofta antas en inre orsak
föreligga, där en yttre ej kan utrönas. Sannolikheten
för, att en missbildning uppstått genom ett inre
orsaksmoment, blir större, om det kan ådagaläggas,
att densamma varit för handen äfven hos föräldrar
och förfäder, i synnerhet om en genom erfarenhet
uppvisad lagbundenhet i fråga om missbildningens
familjära och hereditära uppträdande föreligger. Hit
höra exempelvis missbildningarna polydaktyli och
syndaktyli, många missbildningar beträffande ögonen,
harmynthet m. fl.
En inledning och klassificering af missbildningarna är
möjlig endast från morfologisk synpunkt. Vid flertalet
missbildningar är det fråga om ett enda embryoanlag. I
andra fall åter föreligga två (i sällsynta fall
flera) embryoanlag, uppkomna genom fullständig eller
partiell fördubbling af kroppsaxeln. Man skiljer
därför på två stora hufvudgrupper af missbildningar:
en-individmissbildningar samt dubbelmissbildningar
(resp. fler-individmissbildningar). Vid
dubbelmissbildningar, då alltså två
mer eller mindre fullständigt utvecklade
individdelar, som sammansätta dubbelbildningen,
förefinnas, äro de båda individdelarna alltid
samkönade. Dubbel-missbildningarna delas i två
hufvudgrupper: 1) fria dubbelbildningar och
2) sammanhängande dubbelbildningar. De förra
uppdelas i två underafdelningar: 1) sådana med
likformigt utvecklade embryoanlag, d. v. s. vanliga
en-äggiga tvillingar; 2) sådana med olikformigt
utvecklade embryoanlag: acardii. De sistnämnda
utmärkas däraf, att hos den ena tvillingen hjärtat
antingen saknas eller finnes endast ofullständigt
utveckladt. I senare fallet, när sålunda hjärta
finnes, ehuru ofullständigt utveckladt, betecknas
missbildningen hemiacardius: kroppen, i synnerhet
hufvudet och extremiteterna, är alltid relativt väl
utvecklad. Saknas hjärta fullständigt, föreligger
en holoacardius, af hvilken missbildning 3 olika
former föreligga: 1) acephalus, hufvud saknas,
bålen och extremiteterna äro någorlunda utvecklade;
2) acormus, undre kroppshalfvan saknas, den öfre
är någorlunda utvecklad; 3) amorphus, en klump
utan hufvud och extremiteter eller människoform
öfver hufvud taget. Den andra hufvudgruppen
af dubbelmissbildningar utgöres af sinsemellan
förenade dubbelbildningar, dubbelmissbildning i
egentlig mening: duplicitas. Här föreligga två
underafdelningar: symmetriska dubbelbildningar,
som ha symmetriskt utvecklade individdelar, samt
asymmetriska dubbelbildningar, vid hvilka en sådan
symmetri ej förefinnes. Till förra gruppen hör
flertalet dubbelmissbildningar. Några af de viktigaste
bland dessa äro följande former, cephalothoracopagus:
de båda individdelarna sammanhänga med resp. framsida
af hufvud och bröst; äro hufvudena så förenade,
att två ansikten förefinnas, ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
