- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
663-664

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Missi dominici, Missi regis, lat. (kungliga sändebud - Missilier, kröningsmynt - Missinippi, flod i Canada. Se Churchill - Missinsig, indianstam. Se Chippeways - Missio in bona, lat., jur. Se Konkurslagstiftning - Missio in possessionem, lat., jur., detsamma som missio in bona - Mission

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förekommo redan på merovingernas tid, men blott mera tillfälligt, enär grefvarna då stodo under uppsikt af hertigar (se Hertig). Karl den store, som afskaffade hertigvärdigheten, gjorde dem efter sin kejsarkröning (800) till en fast och regelmässig beståndsdel af statsförvaltningen. Han tillsatte och utskickade nämligen årligen missi öfver hela sitt vidsträckta rike. För hvarje gång bestämdes de af flera grefskap bestående områdena (missatica), inom hvilka de skulle fungera, och till hvarje sådant område sändes i regel två missi, en andlig och en världslig person. Under Ludvig den fromme blef det regel, att hvarje ärkestift bildade ett dylikt "missaticum". Sändebudens uppgift var att å kejsarens (konungens) vägnar beifra missbruk i förvaltningen, såväl den andliga som den världsliga, i synnerhet att kontrollera rättskipningen, hvarvid de själfva kunde fälla dom och tillsätta skabiner (se Échevin); att kungöra eller låta kungöra de kungliga förordningarna (kapitularierna, se d o.) och i de fall, då det erfordrades, inhämta folkets samtycke till dem; att bevaka kronans rätt, affordra befolkningen trohetsed och ordna krigstjänstskyldigheten (se Härbann). Inom sina missatica skulle de hålla en eller flera landtdagar, på hvilka de anställde rannsakning (inquisitio) rörande förhållandena inom området. De utsågo för detta ändamål bland menigheten ett antal personer,
hvilka med ed förpliktade sig att sanningsenligt svara på deras frågor, t. ex. angående egotvister, huru rättvisan skipades, om det inom området fanns några grofva brottslingar o. s. v. Denna "inkvisition" anses från Normandie, hvars kraftfulla hertigar begagnade sig däraf, äfven sedan den råkat i förfall inom riket, ha öfverflyttats till England och utöfvat inflytande på den engelska juryinstitutionens uppkomst (se Jurydomstol, sp. 313). Om sin förrättning skulle missi afgifva berättelse till konungen. – I den mån länsväsendet utbildade sig på konungamaktens och riksenhetens bekostnad, upphörde äfven den uppsikt öfver förvaltningen, som konungarna till det allmännas båtnad och undersåtarnas skydd utöfvat genom sina missi.
S. B.

Missilier (lat. missilia, af mittere, utsända, kasta), kröningsmynt eller andra föremål, som monarker förr läto vid högtidliga tillfällen utkasta bland folkmassan, enligt en plägsed, som redan de romerske kejsarna iakttogo.

Missinippi [misini´pi], flod i Canada. Se Churchill.

Missinsig, indianstam. Se Chippeways.

Missio in bona, lat., jur. Se Konkurslagstiftning.

Missio in possessionem, lat., jur., detsamma som missio in bona.

Mission (lat. missio), sändning, beskickning, uppdrag, kall, kallelse. 1. Diplomatisk mission. Se Beskickning. -– 2. Utsändande af lärare till kristendomens utbredande och befästande. Den yttre missionen har den hedniska, muhammedanska och judiska folkvärlden till sitt verksamhetsområde, den inre missionen (uttrycket användt första gången på 1840-talet af filantropen J. H. Wichern) däremot de till namnet kristna folken, den förra syftande till att skapa nya församlingar, den senare att afhjälpa det
andliga och lekamliga nödtillståndet inom kristenheten. – Missionstanken har sin grund i Kristi persons och lifsgärnings universella betydelse, hans uttryckliga befallning (Matt. 28: 19; jfr Luk. 24: 47; Apg. 1: 8) samt det kristliga lifvets egenart (2 Kor. 5: 14, 15). Dess förverkligande sammanfaller med den kristna kyrkans utbredande på jorden. Den första grundläggande missionsperioden begränsas af Jerusalems förstöring år 70 (Matt. 24: 14, 27, 28). Då voro apostlarna, särskildt Paulus, och deras närmaste medhjälpare, "evangelister", de egentlige missionärerna, hvarje nybildad kristen församling en ljusspridare och missionsgrundsatsen ”juden först, så ock greken". Evangeliet trängde under denna period ut i hela den då kända världen, så långt den judiska förskingringen sträckte sig (Rom. 10: 18 ff.; Kol. 1: 23). Och då judafolket som folk förkastade det (Apg. 28: 26–28, Rom. 9–11), blef resultatet en öfvervägande hednakristen församling med blott en kärna från judendomen som bärare af kristendomen under den nya period, som inleddes med domen öfver judafolket, uppenbar i Jerusalems förstöring, och
har namn af "hedningarnas tider" (Luk. 21: 24). Under denna period, som afgränsas först med Kristi "parusi" (andra ankomst till jorden i synlig måtto), skall enligt nytestamentlig uppfattning genom evangeliums predikan bland alla hedniska folk på jorden en ersättning för de afbrutna grenarna af Israel, "hedningarnas fullhet", vinnas (Rom. 11: 17–25) och den församling förberedas, som under den med Kristi "parusi" sammanfallande Guds rikes segertid på jorden skall vara utvecklingens bärare. – Redan i början af 300-talet hade de kristna församlingarna inom Romerska riket så växt i antal och betydenhet, att kejsar Konstantin den store insåg, att staten måste byggas på kristen grundval. Under samma århundrade trängde kristendomen äfven till Etiopien (Frumentius och Aedesius), ännu tidigare hade den kommit till Indien (de s. k. tomaskristne), och på 600-talet fanns en betydande nestoriansk, kristen kyrka i Kina (det nestorianska monumentet i Singan-fu, Schensi). – Vid medeltidens början gåfvo folkvandringarna kyrkan en mäktig impuls till mission. I Tyskland utfördes ett banbrytande missionsarbete af irländska, angelsaxiska och frankiska missionärer; mest betydande var angelsaxaren Winfrid l. Bonifatius (d. 755). Bland slaverna är särskildt den missionsverksamhet, som utfördes af Kyrillos och Methodios (800-talet), munkar från Konstantinopel, af grundläggande betydelse. Till Danmark och Sverige fördes kristendomen först genom Ansgarius 829. I Sverige var det dock väsentligen angelsaxiska missionärer, som förde den till seger. Bland dem är den helige Sigfrid (omkr. 1030) den mest betydande. Norge kristnades genom konungarna Olof Tryggvesson (996–1000) och Olof Haraldsson
(1015–30), understödda af angelsaxiska missionärer. Samtidigt fullbordades den östeuropeiska världens införlifvande med den grekiska kyrkan genom ryske storfursten Vladimir den stores dop (988). – Ej sällan kommo oevangeliska missionsmetoder till användning. Våld trädde i den evangeliska förkunnelsens ställe eller förberedde den (de s. k. korstågen), så t. ex. vid kristendomens införande bland sachsarna, venderna,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0354.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free