- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
671-672

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mission

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äfven flera utländska missionssällskap samt den genom
Baselsällskapet 1845 till Kina utsände T. Hamberg
(d. 1854), som under d:r Gützlaffs 2-åriga frånvaro
t. o. m. sattes som ledare för den Evangeliska
föreningen för Kina och som därvid utförde ett
gediget arbete. Sv. missionssällskapets ståndpunkt
var allmänt protestantisk. Domkapitlen uttalade
sig i cirkulär till prästerskapet välvilligt om
detsamma och manade till understöd. Emellertid
dröjde det icke länge, innan det blef utsatt för
ett mycket skarpt angrepp i "Nordisk kyrkotidning"
af dess redaktör J. Ternström. Han angrep dess
unionistiska ståndpunkt och dess understödjande
af utländska missionssällskap, som icke intogo en
bekännelsetrogen luthersk ståndpunkt, och yrkade på
eget missionsinstitut för Sverige och en själfständig
svensk-luthersk mission. Detta kraf trängde
till sist igenom, då 1845 Lunds missionssällskap
bildades. Bland dess första styrelseledamöter må
nämnas H. Reuterdahl, J. H. Thomander, E. G. Bring
och P. Wieselgren. Det uttalade klart och bestämdt,
att dess bildande vore en nödfallsutväg, till
dess svenska kyrkan som ett helt skulle omfatta
missionssaken. Ett missionsinstitut upprättades 1846 i
Lund. P. Fjellstedt, som redan innan sin utresa till
Indien 1829 varit verksam för missionsintressets
väckande och efter sin återkomst från 1843 under
resor i landet ifrigt arbetat i samma syfte,
blef dess föreståndare. 1849 utsändes dess första
missionärer till Kina; men den ene, Fast, mördades
1850, och den andre, Elgqvist, återvände. Man ansåg
sig nu icke kunna f. n. fasthålla tanken på en
själfständig svensk mission, utan anslöt sig 1853
som ett understödssällskap till den tysk-lutherska
Leipzigmissionen, i hvars tjänst s. å. dess nyutnämnda
missionärer Ouchterlony och Lundgren trädde. 1855,
efter beslut om utsändande af två nya missionärer:
teol. d:r Blomstrand och Rydén, öfverlämnade
det sitt samarbete med Leipzigsällskapet åt
Sv. missionssällskapet, till hvilket det alltså anslöt
sig som understödssällskap. – Trots missionsvänliga
uttalanden af prästeståndet vid riksdagarna 1830,
1835, 1841 och 1848 och liknande uttalanden
vid prästmöten och i domkapitelsskrifvelser var
missionsintresset mycket ringa. Det behöfdes en ny
lifsrörelse inom vår kyrka. Och den kom, förmedlad
särskildt genom K. O. Rosenius, som utgått från
lutherläsarna i Norrland, och hans tidskrift
"Pietisten". Den var icke från början riktad
på väckande och stärkande af missionsintresse i
egentlig mening, utan på väckande och bevarande
af ett personligt kristligt lif. 1856 fick denna
rörelse sin sammanhållningspunkt i Evangeliska
fosterlandsstiftelsen
(se d. o.), som på vår lutherska
bekännelses grund ville arbeta i fri anslutning till
vårt kyrkosamfunds inrättningar för "inre mission"
(skriftspridning och lekmannapredikan). Ur det
kristliga lifvet inom dessa kretsar växte ett
starkare missionsintresse fram, hvarvid den af
Rosenius sedan 1851 redigerade "Missionstidningen"
hade stor betydelse. Men trots de under senare
hälften af 1850-talet växande missionsgåfvorna
vidtog Sv. missionssällskapet ingen åtgärd vare sig
att utsända flera missionärer eller att tillmötesgå
det allt starkare krafvet på en själfständig svensk
mission. Det var anledningen, att Ev. fosterlandsstiftelsen
1861 äfven satte hednamissionen på sitt
program. Ett försök till sammanslutning emellan
de båda missionssällskapen misslyckades genom
Sv. missionssällskapets motstånd. 1862 öppnade
Ev. fosterlandsstiftelsen ett missionsinstitut i
Stockholm, året därpå flyttadt till Johannelund (se
d. o.) vid Ulfsundasjön, med W. Rudin som dess
förste föreståndare, och 1865 utsändes därifrån
de förste missionärerna till Öst-Afrika. –
Den redan vid Lunds missionssällskaps stiftande
uttalade tanken att göra missionen till en hela
kyrkans sak, ledd af officiell kyrklig myndighet,
var emellertid icke död. Vid riksdagarna 1856–58
hade i prästeståndet af biskop J. H. Thomander ett
förslag väckts, som föranledde en hemställan till
K. M:t om "Stadgar för Svenska kyrkans anstalt för
spridning af biblar och uppbyggelseskrifter samt
för missionsverksamhet". Denna hemställan ledde
visserligen icke till något resultat, men frågan
väcktes på nytt vid kyrkomötet 1868 af domprosten
C. A. Torén och lektor Widén och ledde vid följande
kyrkomöte 1873 till en definitiv hemställan om en
författning för svenska kyrkans missionsverksamhet
i enlighet med af kyrkomötet uttalade grunder,
en hemställan, som genom k. res. 11 sept. 1874
godkändes. Sv. kyrkans missionsstyrelse utgöres
af ärkebiskopen som själfskrifven ordf. och 6
ord. ledamöter, af kyrkomötet valda för 5 år i
sänder. På dess hemställan till de båda förut
verksamma missionsorganisationerna om en närmare
anslutning till den officiella kyrkliga missionen,
öfverlämnade Sv. missionssällskapet sitt samarbete
med Leipzigmissionen, men Ev. fosterlandsstiftelsen
svarade, att den ansåg sig "icke för närvarande böra,
till inskränkning i Stiftelsens handlingsfrihet i
afseende på dess missionsangelägenheter, i större
eller mindre mån ingå på samma förslag, sådant
det i missionsstyrelsens ifrågavarande skrifvelse
blifvit framställdt". 1876 utsände Sv. kyrkans
missionsstyrelse sin förste missionär att upptaga
arbetet bland sulukaffrerna i Syd-Afrika. –
1870-talet var i religiöst afseende en jäsningens
tid inom vår kyrka. P. Waldenström hade framträdt
med sin nya försoningslära, som omfattades af många
inom de kretsar, som i Ev. fosterlandsstiftelsen
hade sin sammanhållning, och det krafvet framkom,
att dess missionärer icke skulle förpliktas till
Augsburgiska bekännelsen. Därjämte framträdde en
tendens att vilja genombryta den kyrkliga ordningen
i fråga om nattvardens firande. Då ett förslag att
ändra Ev. fosterlandsstiftelsens bekännelseståndpunkt
vid 1878 års konferens förkastades, bildades
s. å. Svenska missionsförbundet, som från 1881
äfven satte hednamissionen på sitt program och
s. å. utsände sin förste missionär till Kongo
i Livingstone-Inland-missionens tjänst, ett
missionsföretag, som från 1886 blef själfständigt. –
Från början af 1880-talet hade vi sålunda 3 olika
missionerande organ i vårt land: Svenska kyrkans som
uttryck för missionslifvet inom bekännelsetrogna och
afgjordt kyrkliga kretsar, Ev. fosterlandsstiftelsens
som uttryck för missionslifvet inom bekännelsetrogna
och, såsom det under senare tid mer och mer
blifvit uppenbart, oklart kyrkliga kretsar samt
Sv. missionsförbundet som uttryck för missionslifvet
inom i fråga om bekännelsen indifferenta och
frikyrkliga kretsar. Dessa 3

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0358.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free