- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
685-686

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mississippi, stor flod i Nord-Amerika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1,400 kbm. (7,5 proc.). Arkanas och Red rivers
högvatten inträffa ofta samtidigt, Missouris och
Ohios nästan aldrig.

Massan af fasta ämnen, som M. nedför för att aflagra
vid mynningen, beräknas till 211 mill. kbm. årligen,
men aflagras mycket ojämnt. Bevisadt är dock, att
utloppsmynningarna (de s. k. passen) tämligen raskt
förlängas och bli grundare. Det genom Eads’ jetéer
skapade djupet af 9 m. i sydpasset kan bibehållas
endast genom muddring. Deltats allmänna form har dock,
så långt man kan följa tillförlitliga kartor (mer än
ett årh.), bibehållit sig tämligen oförändrad. Blott
vid sjöarna och vikarna på sidan om strömmen har
man iakttagit en långsam uppgrundning. Bankarna vid
mynningarna beredde ursprungligen flodfarten stora
hinder, enär största djupet där icke öfversteg 3,5–4
m. Genom anslag af kongressen 1837–56 åstadkoms ett
djup af 5,5 m., men det befanns snart otillräckligt,
och kongressen tillsatte en kommitté, som uppdrog
arbetet åt ingenjören J. B. Eads. Genom anläggning
af jetéer bragte denne floden att själf fördjupa sin
strömfåra, och därigenom ha syd- och sydvästpassen
fått ett medeldjup af 9 m. och en bredd af minst 60 m.

I södra delen af sitt alluvialland strömmar M. långa
sträckor mellan strandvallar, som den själf byggt
och hvilkas från stranden vända sluttningar ha det
bästa kulturland, hvaremot områdena längre bort,
i synnerhet i Yazoo- och Tensasbäckenet, ligga
lågt och i stor utsträckning äro försumpad, med
videarter bevuxen mark (swamps). För att så mycket
som möjligt skydda kulturlandet för öfversvämningar
(af hvilka de svåraste voro 1882 och 1897) ha
unionsregeringen och vederbörande stater anlagt
konstgjorda dammar (levées), som utan andra afbrott
än flodmynningar och högt land sträcka sig från New
Madrid (nedanför Cairo) till Fort Jackson och 1908
hade en längd af omkr. 2,400 km. och en massa af
168 mill. kbm. Kostnaden härför beräknas till 57,5
mill. doll., hvaraf unionsregeringen utgifvit 22,5
mill. Ligga dammarna för nära floden, hvilket ofta
är fallet för att skydda redan odladt bakomliggande
lågt land, utskär den stora stycken, hvarför ständiga
reparationer kräfvas. Den af kongressen 1879 tillsatta
7-mannakommittén, som har bestyret med dammarna,
skall äfven genom korrektioner och muddringar söka
hålla M. segelbar och har inalles utgifvit mer än 70
mill. doll.

M.-bäddens mark från Ohiomynningen till hafvet består
af hård, blåaktig, ovanligt seg lera, som delvis är
betäckt med sand och grus eller jord och slam. Stora
bankar med ren kvartssand träffas öfverallt, där
strömmen är nog snabb att kunna föra slammet med
sig. Men där älfven rinner långsamt, har den betäckt
leran med slam och jord och bildat med videsnår
bevuxna bankar. M:s fall är i öfre loppet tämligen
betydligt, men utgör i det nedre knappt 56 mm. på
1 km., från deltats början vid Red rivers mynning
till hafvet, 503 km., blott 30 mm., de nedersta 150
km. blott 20 mm. per km. Likväl behåller vattnet ända
till mynningen stor hastighet, som under hela nedre
loppet är tämligen lika (1,76-1,87 m. i sek.) och
aftar först i mynningarna, men utgör äfven där vid
högvatten 1,20 m. per sek. Denna stora hastighet
förklaras af bäddens jämförelsevis ringa bredd och stora djup. Vid
medelvattenstånd är bredden från Ohio till Arkansas
omkr. 1,370 m., nedanför Arkansas 1,220, i öfre
hälften af deltat blott 920 m., nedanför Orleans
blott 750 och först i yttersta ändan af passen
2,100–2,400 m. Men ju mindre bredden, dess större är
djupet. Omedelbart nedanför Ohiomynningen utgör det
vid högvatten ända till 27 m., vid början af deltat
30 m., vid New Orleans och gaffeldelningen 36 ända
till 45 m. Det oaktadt finnas många grunda ställen,
som göra det svårt för mera djupgående fartyg att
vid lågvatten komma fram. Jämte dessa föränderliga
bankar och lösryckta strandstycken samt trädstammar
(snags), som fastna i bottnen, försvåra äfven
hvirflar och motströmmar flodfarten. Segelfartyg
behöfva 5–30 dagar uppför floden från mynningen
till New Orleans, medan de vid gynnsam vind kunna
göra nedfarten på 12 timmar. Nu trafikeras floden
uppströms nästan endast af ångbåtar; nedströms
begagnar man därjämte flatbottnade farkoster (arks),
som icke gå uppför igen. Ångbåtsfarten började 1811
med den af N. Roosevelt byggda "New Orleans". Trots
de stora summor, som nedlagts på strömrensningar
o. d. nedanför Missouris mynning, har flodfarten
i fråga om fraktkostnader ej kunnat konkurrera
med järnvägarna. Men numera gäller det ej blott
konkurrens. Flodområdets produktionsförmåga är så
stor, att järnvägarna ensamma ej kunna möta handelns
kraf. Sedan Chicagos afloppskanal (7,3 m. djup) 1900
fullbordats till Lockport vid Desplaines, har man
yrkat på en segelbar kanal (4,3 m. djup) därifrån till
S:t Louis, och undersökningar för en sådan gjordes
på kongressens bekostnad, men då den ansågs komma att
draga en kostnad af 128 mill. doll. i anläggning och
6 mill. i årligt underhåll, har man stannat vid en
2,75 m. djup kanal. M:s och dess bifloders sammanlagda
segelbara längd uppges officiellt till 22,384 km. –
Ehuru flodens nedre lopp upptäcktes af Hern. de
Soto 1541 eller möjligen af Al. Alv. de Peneda
1519, begagnade européerna sig ej af upptäckten,
och två fransmän, L. Joliet och J. Marquette,
gjorde först 1673 floden allmänt känd genom en
resa utför densamma från Wisconsins till Arkansas’
mynning. 1680 undersökte L. Hennepin, sänd af La
Salle, som önskade förvärfva hela flodområdet åt
Frankrike, floden från Illinois’ mynning till S:t
Anthonyfallet, och två år senare for La Salle själf
från Illinois till Mexikanska viken samt tog formlig
besittning af landet i Ludvig XIV:s namn. 1763 tog
England från Frankrike allt land i ö. (med undantag
af New Orleans), och återstoden af flodområdet s. om
31° hade Frankrike i hemlighet afträdt till Spanien
1762. 1795 erhöll unionen fri segling på floden från
mynningen. Spanien återgaf till Frankrike Louisiana
1800, men genom Louisiana purchase 1803 kom nästan
hela flodområdet till unionen. Som källtrakterna voro
otillräckligt kända, gaf unionsregeringen Zeb. Pike
1805 i uppdrag att undersöka dem, och då han 1806 kom
till Leech lake, ansåg han den som hufvudkälla. Lewis
Cass, guvernör i Michigan terr., som då hade M. till
gräns i v., ledde 1820 en expedition till samma trakt,
men kom ej längre än till Cass lake, emedan vattnet
var för grundt. 1832 upptäckte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0365.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free