Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mjältbrand, veter., med., infektionssjukdom - Mjältbrandsdistrikt. Se Mjältbrand - Mjältbrandsemfysem, Frasbrand l. Svartbrand, veter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bibehålla sin virulens i många år; de förstöras icke ens
genom kokning och kunna under en timmes tid uthärda en
temperatur ända ned till -110°. Af sublimatlösning
(1 : 1,000) dödas de först efter 10 minuter och
af 3 proc. kreolinlösning först inom 48 timmar. I
kadaver efter i mjältbrand döda djur försiggår ingen
sporbildning, emedan tillgång på syre saknas. Själfva
bacillerna äro långt mindre motståndskraftiga än
sporerna och förstöras genom inverkan af solljus,
genom intorkning, förruttnelse och jämförelsevis lätt
af de vanliga desinfektionsmedlen, äfven i ganska
utspädd form, t. ex. sublimat l : 30,000, kreolin
1 : 15,000 och karbolsyra 1 : 100 à 200. Smittämnets
oskadliggörande underlättas därför i väsentlig grad,
om sporbildning kan undvikas. Sjukdomen öfverföres ej
direkt från djur till djur, utan smittan upptages
vanligen genom foder eller vatten, som på ett
eller annat sätt förorenats, vanligen genom af
mjältbrandsbaciller eller sporer inficierad
jord. Smittämnet kan också upptagas genom sår i
huden eller slemhinnor, såsom fallet vanligen är
vid den karbunkulösa formen, och äfven öfverföras
genom bett af insekter. Sedan smittämnet upptagits,
utbryter sjukdomen efter 12–24 timmar. Behandling af
sjukdomen kommer sällan i fråga till följd af dess
hastiga förlopp och höga dödsprocent, som i allmänhet
uppgår till 70–80 proc. och vid den slagartade formen
t. o. m. till 100 proc. Viktigast är att hindra
sjukdomens spridning från sjuka eller döda djur till
friska och att söka utrota smittämnet därigenom, att
kadaver efter i mjältbrand döda djur oskadliggöras
och grundlig desinfektion verkställes. För att
undvika sporbildning bör tillses, att smittämnet ej
kommer ut i det fria, och kadavret efter i mjältbrand
dödt djur får därför ej flås eller styckas. Säkraste
medlet för oskadliggörande af kadaver är förbränning,
men äfven nedgräfning kan användas, och därvid bör
tillses, att gropen göres tillräckligt djup (minst 2
m.) och att platsen, där nedgräfningen skett, hålles
afstängd under minst ett års tid. Då mjältbrand
äfven kan öfverföras till människor (se nedan),
bör stor försiktighet iakttagas vid behandlingen
af sjuka eller delar af i mjältbrand döda djur, och
särskildt bör undvikas, att personer med öppna sår
på händer eller armar taga befattning därmed. Då
mjältbrand utbrutit hos husdjur eller misstänkes
vara för handen, har djuregaren att i första
hand anmäla förhållandet hos ordf. i vederbörande
hälsovårds- eller kommunalnämnd och i öfrigt iakttaga
föreskrifterna i k. kung. af 9 dec. 1898 och 1
maj 1903.
E. T. N.
Mjältbrand hos människa är jämförelsevis sällsynt och
iakttages endast hos individer, som komma i närmare
beröring med mjältbrandssjuka djur eller med material
från i mjältbrand döda djur, såsom skinn, hår och
ull. Af mjältbrand hos människa kan man särskilja tre
former, som motsvara sjukdomens primära lokalisation
alltefter de olika ingångsportar, genom hvilka
mjältbrandsbacillen intränger i människokroppen, och
benämnas hud-, lung- och tarmmjältbrand. Hudmjältbrand
är den vanligaste; den förekommer i synnerhet hos
slaktare eller andra, som mera direkt ha att handskas
med mjältbrandssjuka djur. Bacillerna intränga genom
smärre skador och sår i huden. Hudmjältbrand har
karaktären af en lokal inflammation,
som uppträder ofta efter blott några timmar,
sällan senare än 3 dagar efter infektionen. Den
inflammatoriska processen är till en början mera
begränsad och framträder snart under bilden af en
pustel; i regel utbreder sig processen därefter i
någon mån, så att en karbunkelartad infiltration
af huden kommer till stånd. Mjältbrandsbacillerna
förekomma i talrik mängd i det förändrade hudpartiet
samt äfven i dettas närmaste omgifning. Den
inflammatoriskt förändrade väfnaden går senare
fullständigt under och sönderfaller nekrotiskt,
hvarigenom ett sår bildas, som sedermera kan
spontant gå till läkning. I mindre gynnsamma fall
kunna från den lokala härden bacillerna sprida sig
vidare i lymfkärlen till lymfkörtlarna, komma in
i blodet och på så sätt ge upphof till en allmän
infektion med metastaser i inre organ, i synnerhet
i magens och tarmens slemhinna samt ej sällan äfven
i hjärnan. Vanligast näst hudmjältbrand är
lungmjältbrand. Denna förekommer som yrkessjukdom
hos dem, hvilka arbeta med skinn, ull och hår
från i mjältbrand döda djur. Sjukdomen börjar
några dagar efter infektionen och har bilden af
en lunginflammation. I de flesta fall inträder
död. Tarmmjältbrand är sällsynt; den uppkommer i
regel genom förtärande af kött från i mjältbrand
döda djur. Tarmmjältbrand karakteriseras af
en häftig inflammation i tarmen; i sällsynta
fall kunna äfven förändringar i magsäcken
förekomma. I regel inträffar död efter 1–2 dagar.
G. H.
Mjältbrandsdistrikt. Se Mjältbrand, sp. 718.
Mjältbrandsemfysem (lat. emphysema infectiosum
bovis), Frasbrand l. Svartbrand, veter., en i
vårt land tämligen sällsynt infektionssjukdom,
som angriper endast nötkreatur och som fordom
allmänt ansågs identisk med mjältbrand. Redan 1870
förklarades sjukdomen dock af Pfisterer som en från
mjältbrand skild, speciell sjukdom, men först 1875
påvisades af Feser och Bollinger de karakteristiska
bacillerna. Dessa skilja sig från mjältbrandsbacillen
bl. a. därigenom, att de äro rörliga och i ena
ändan ofta innesluta en spor, hvarigenom de synas
kolfformigt förtjockade. Smittämnet förekommer utom
djurkroppen, antagligen i jorden, och sjukdomen är
därför stationär på vissa trakter; sporerna äro liksom
mjältbrandssporerna mycket motståndskraftiga och tåla
både stark upphettning och kyla och kunna intorkade
bibehålla sin grobarhet i åratal. Endast unga djur
mellan 1/2 och 4 års ålder angripas, och smittan
upptages endast genom sår i huden; inkubationstiden
är i genomsnitt 2 dagar. Sjukdomen kännetecknas
däraf, att på ett eller flera ställen på kroppen
uppstå svulster, som i början äro små och ömma,
men hastigt tilltaga i storlek och bli brandiga och
okänsliga. Inuti svulsterna utvecklas en mängd gas,
och om man stryker öfver svulsten, höres på grund
däraf ett knastrande eller frasande läte (däraf namnet
fras-brand). Vid insnitt i svulsten utströmmar
gas, en svartröd, skummig, illaluktande vätska kan
utpressas, och den angripna muskelmassan är nästan
svart (svart-brand). Sjukdomen åtföljes alltid af
hög feber (intill 42°), mer eller mindre utpräglade
koliksymtom och äfven hälta eller stelhet i ett eller
flera ben på grund af svulstbildningen; utgången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
