- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
735-736

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mjölkafsöndring, Mjölksekretion, Laktation, med.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

möjligen någon obetydlig temperaturstegring kunna bli en
följd af nämnda ansvällning, men däremot icke feber
(s. k. mjölkfeber), hvilket man förr trodde, innan
man lärt känna barnsängsfeberns verkliga orsak (se
Barnsängsfeber och Förlossning). Mjölkafsöndringens
normala inträdande befordras kraftigt därigenom,
att barnet redan från födelsen får regelbundet
suga på bröstvårtorna. Sugningen med den därmed
följande tömningen af brösten framkallar nämligen
ökad verksamhet hos bröstkörtlarna. För att denna
verksamhet därefter skall fortgå, är bröstens
med regelbundna mellantider skeende tömning helt
enkelt ett oeftergifligt villkor. Eljest afstannar
inom kort mjölkafsöndringen ("brösten sina") efter
en öfvergående period af ansvällning af brösten
(mjölkstockning). Tömningen sker fullständigast och
bäst genom barnets sugning, men kan äfven för någon
tid uppehållas genom sugpump (s. k. mjölkpump)
eller massage af brösten (mjölkning). Barnets
regelbundna sugning är faktiskt det enda medel,
som man ännu känner, för att underhålla en
fortgående mjölkafsöndring. Folktrons alla medel
(ölost etc.) äfvensom vår tids otaliga reklam-
och patentmedel äro, så vidt man hittills
vet, värdelösa. Endast ofullständigt känna
vi andra faktorer, som utöfva inflytande på
mjölkafsöndringen. Individuella förhållanden
spela naturligtvis en stor roll. Kvinnor, hvilkas
bröst ega mycken körtelsubstans, något som långt
ifrån alltid är detsamma som stora bröst, samt väl
utvecklade vårtor, lätt fattade af barnet, producera
i allmänhet rikligast med mjölk. Sedan gammalt
råder den uppfattningen, att mjölkproduktionen
är bäst hos kvinnor i åldern 20–30 år, som
genomgått ett par laktationer och därigenom fått
"upparbetade" mjölkkörtlar. Nedsatt näringstillstånd
till följd af sjukdom eller svält försämrar
mjölkafsöndringen. Tillräcklig och omväxlande näring
(ej gödning) med måttligt ökad vätsketillförsel
(den senare som ersättning för kroppens vätskeförlust
genom brösten), måttligt, ej för starkt muskelarbete
(motion), frisk luft samt omsorgsfull hudvård
(bad) befordra den däremot. Mjölkens mängd och
sammansättning kunna till en viss grad påverkas genom
variationer i födans halt af ägghviteämnen, i någon
grad också genom förändringar i halten af fett och
kolhydrater. Huruvida den bland digifvande kvinnor så
vanliga tron, att tillförsel af stora mängder vätska
ökar mjölkafsöndringen, är berättigad, därom saknas
ännu exakta observationer. Under det att menstruation
(se d. o.), som inträdt under laktationen, vållar en
öfvergående minskning i mjölkafsöndringen, minskar
denna i tilltagande grad eller upphör alldeles efter
nyuppkommen graviditet. Kvinnans organism tillåter
i regel icke ett samtidigt uppfödande af ett foster
i lifmodern och ett barn vid bröstet. Att häftiga
sinnesrörelser kunna, enligt gammal folktro,
ha något inflytande på mjölkens beskaffenhet,
måste betecknas som osannolikt. Däremot kunna de
troligen genom innervationsinflytanden åstadkomma
tillfälliga ändringar i blodtillströmningen såväl som
sammandragningar i vårtgårdens muskulatur, med däraf
följande öfvergående rubbning i mjölkens afsöndring
eller bröstens tömning. Rasinflytande och ärftlighet
äro också faktorer, som mäktigt influera på mjölkproduktionen,
faktorer, som man inom boskapsskötseln
sedan århundraden framgångsrikt begagnat för att
åstadkomma starkt mjölkproducerande djur.

Bland de späda barnen i första lefnadsåret hos
kulturfolken råder en rent fruktansvärd dödlighet,
i vårt land uppgående till omkr. 1/10 af alla
lefvande födda barn. Hufvudorsaken till detta
sorgliga förhållande är, att de späda barnen icke
erhållit sin naturliga näring, modersmjölken,
utan blifvit uppfödda artificiellt. Man har
från en del håll velat framhålla detta som en
oundviklig följd af civilisationen, i det att
kvinnorna småningom genom "kulturdegenererande"
inflytanden skulle hålla på att förlora förmågan
att ge di. Till all lycka för mänskligheten
är det icke så illa ställdt – ännu på
länge åtminstone. De mödrar, som på grund
af anatomisk-fysiologiska orsaker icke äro i stånd
till digifning, utgöra lyckligtvis ett fåtal,
och hos de allra flesta mödrar kan mjölkafsöndring
åstadkommas och underhållas, blott viljan
finnes och digifningen skötes på sakkunnigt
sätt samt sjukdom ej lagt hinder i vägen.
Orsakerna till det alltmer utbredda naturvidriga och
fördärfbringande bruket att artificiellt uppföda
spädbarn äro vanligen helt andra än den fysiska
oförmågan, främst af allt okunnighet såväl hos
mödrar som hos vårdpersonal, hos de högre
klasserna därjämte bekvämlighet, dålig
sedvänja, bristande ansvarskänsla inför barnet
och ovetenhet om moderskallets förpliktelser, hos de
lägre klasserna tyvärr alltför ofta social nöd med
tvång för modern till tidigt ansträngande arbete.
En bedröflig inverkan har otvifvelaktigt också
den just i våra dagar allt intensivare reklamen för
patent- och humbugsmedel.

Mjölkkörtlarna äro periodiskt funktionerande organ,
och perioderna sträcka sig från förlossningen en
viss tid framåt, olika för olika djurarter. Som
bekant från boskapsskötseln kunna perioderna
artificiellt betydligt utsträckas, dock icke utöfver
en viss gräns. För människan anses den normala
laktationsperioden uppgå till omkr. 9 månader
till 1 år, vid hvilken tid barnets digestionsorgan
utan olägenhet börja kunna upptaga annan föda och
barnet för sin vidare utveckling rent af är i behof
däraf. Individuella variationer såväl uppåt som nedåt
äro emellertid mycket vanliga. Perioder ända upp till
2 à 3 år äro icke så alldeles sällsynta.
I Japan utsträckes enl. Ogata laktationen i
genomsnitt till 1 3/4 år. Liksom öfriga kroppens
organ ha mjölkkörtlarna förmåga att inom vissa
gränser funktionera på ett sätt, som motsvarar
de på dem ställda anspråken. Hos människan
ökas mjölkafsöndringen under de första månaderna
efter förlossningen, håller sig sedan uppe under
flera månader vid den för barnets näring och
utveckling nödvändiga mängden, 1–1 1/2 liter för
dygn, för att därefter, vanligen i 8:e–10:e månaden
småningom aftaga. Som exempel på hvad de mänskliga
bröstkörtlarna kunna prestera, när anspråken på dem
systematiskt stegras, förtjänar nämnas, att på
anstalter bland ammor, som samtidigt haft att uppföda
flera barn, de icke varit så alldeles sällsynta,
som producerat 3–4 liter för dygn, ja undantagsvis
ända upp mot 5 liter.

Beträffande öfvergången i mjölken af i blodet
cirkulerande främmande ämnen, så intresserar framför
allt frågan om, huru de sjukdomsalstrande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0390.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free