- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
763-764

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mo, namn på orter i Norge - Mo 2. M., härad och pastorat i Ranenfjord - Moa, paleont. Se Dinornis - Moab (Bibeln)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

upp till grufvorna vid Storforshei i Dunderlandsdalen.
1–2. K. V. H.

Moa, paleont. Se Dinornis.

Moab (hebr. mō˒a᷄b), enligt G. T. namn på ett ö. om
Döda hafvet boende folk, stundom äfven på det af
detta folk bebodda landet. På den grekiska tiden
kallades landet Moabitis, och efter denna namnform
ha invånarna kallats äfven moabiter och deras land
moabiternas land. Numera heter den del af landet, som
ligger s. om Vādi el-mōdjib, Kerak och den n. därom
liggande delen El-belḳā.

Landet hade i v. och s. naturliga gränser i Döda
hafvet och det nuv. Vādi el-chasā (l. el-achsā),
möjligen = Pilträdsbäcken (Es. 15: 7). I ö. utgjorde
öknen gräns, och denna gräns torde i stort sedt ha
sammanfallit med den nuv. muhammedanska pilgrimsvägen
(eller den under byggnad varande järnvägen)
från Damaskus till Mekka. Mot n. hade landet en
naturlig gräns endast så länge dess invånare bodde
s. om Arnon (Vādi el-mōdjib). Under vissa tider
trängde de emellertid fram mot n. ända till ungefär
den nuv. Vādi Chesbān, som utmynnar i Jordan,
strax n. om Döda hafvet. Landet är en 800–1,200
m. ö. h. belägen högslätt, bildad hufvudsakligen af
kalksten och kritberg hvilande på numidisk sandsten;
den skiljes från öknen i ö. genom några lägre kullar
och stupar i v. brant ned mot Döda hafvet. På flera
ställen är slätten genombruten af branta och mot
v. djupa dalklyftor (vadier) med mindre floder,
af hvilka utom de redan nämnda, Vadi Kerak, som
möjligen motsvarar Sereds dal (4 Mos. 21: 2), och
V. el-mōdjib (i G. T. Arnon), må påpekas V. zerḳā
ma˓in, på Josefos’ tid kallad Kallirrhoe, med berömda
varma svafvelkällor. Högslätten heter i G. T. sedē
mō˒āb
(Moabs fält l. mark; 4 Mos. 21: 20, Rut 1: 1)
eller hammīšōr (Slätten, 5 Mos. 3: 10, Jos. 13: 9). I
v. stupa randbergen så brant ned mot Döda hafvet,
att det mångenstädes är omöjligt att där finna en
väg. I s. bildar dock halfva El-lisān en jämn yta,
och den ungefär midt emot Jeriko liggande delen af
den östra Jordandalen bildar likaledes en slätt,
Moabs hedar (hebr. ˓arbōt mō˒āb, vid Sittims-oasen,
ung. vid nuv. Tell kefrēn och Tell rāme), från
G. T. bekant som Israels uppehållsort omedelbart
före intåget i landet v. om Jordan (4 Mos. 22: 1
m. fl.). Randbergen mot Döda hafvet heta i norra delen
enligt G. T. Abarimbergen, och enskilda toppar bland
dessa, delvis mera mot ö. belägna, äro kända under
namnet Peor, Nebo och Pisga. En flat höjd (belägen
805 m. ö. h.) bär ännu namnet Nebo, och där eller
på någon liknande höjd i närheten är sannolikt det
berg att söka, hvarifrån Mose fick kasta en blick in
i Kanaans land (5 Mos. 34). Längre i s. höjer sig en
af djupa dalklyftor omgifven bergskägla, Mkaur; det
uppbar på Jesu tid en fästning, Makerus, där Johannes
döparen satt fången. – Den moabitiska högslätten är
ganska fruktbar och erbjuder rika tillfällen till
boskapsskötsel eller jordbruk. Särskildt är trakten
kring Kerak (med omgifning räknande omkr. 10,000
människor) bekant för ett präktigt hvete. Detta
förklarar ej blott G. T:s och Josefos’ uppgifter
om tillståndet i äldre tider, utan äfven de många
ruinerna efter gamla städer och orter, som efter allt
att döma varit rikt befolkade.

Om moabiternas äldsta historia bära de här särskildt
omkring Nebo talrikt uppträdande stendöserna
("dolmen") vittnesbörd. G. T. känner rester af en
urbefolkning, eméerna, som föregått moabiterna
(1 Mos. 14: 5, 5 Mos. 2: 10 f.), hvilka skola vara
besläktade med Abrahams ättlingar (1 Mos. 19: 30
ff.). Vid tiden för israeliternas invandring voro
moabiterna i besittning af landet s. om Arnon, medan
deras ursprungliga besittningar n. om denna flod
hade gått förlorade till amoriterna under konung
Sihon (4 Mos. 21, 5 Mos 2). Då israeliterna togo i
besittning Sihons rike, blef maobiternas stämning
mot dem fientlig (jfr Bileams historia, 4 Mos. 22
ff.). Under domartiden talas om strider mellan M. och
Israel (Dom. 3 och 11), sedan gjorde konung David
landet till en vasallstat under Israel (2 Sam. 8), en
ställning, som förmodligen ej varade längre än till
Israels rikes delning efter Salomos död, omkr. 933
f. Kr. Under konung Omris och hans efterträdares
regering lyckades det emellertid Israels rike att
lägga stora sträckor af landet n. om Arnon under sig
(Medeba, Atarot, Nebo), till dess att konung Mesa
(se d. o.) i Dibon fördref dem. Konung Jorams försök
att återeröfra området misslyckades (2 Kon. 3). Sedan
fick M. i stort sedt dela Juda rikes öde. Sålunda
omnämnes i de funna kilskriftsurkunderna en moabitisk
konung Salamanu jämte Ahas af Juda som en vasallkonung
under Tiglat-Pileser (745–727 f. Kr.), och längre
fram omtala andra assyriska konungar M. som sitt
lydfolk. Vid Juda rikes fall gåfvo de på grymt sätt
sin skadeglädje fritt lopp. Redan vid Jojakims uppror
(omkr. 600 f. Kr.) inträngde de härjande i Juda (2
Kon. 24: 2, Hes. 25: 8). Under tiden efter exilen
(538 ff. f. Kr.) intogs moabiternas land af arabiska
ökenstammar, och bland dessa lyckades det till sist de
kraftige nabatéerna att upprätta en stat, som med Petra
som medelpunkt omfattade större delen af hela landet
ö. om Jordan. Under makkabéertiden (2:a och 1:a
årh. f. Kr.) gjorde judarna visserligen hvarjehanda
eröfringar ända ned till Makerus, men det egentliga
Moabitis (landet s. om Arnon) förblef i nabatéernas
besittning till år 106, då deras rike gick under och
blef en del af den romerska prov. Arabien. Småningom
infördes äfven kristendomen i landet, så att flera
biskopar, t. ex. från Medeba, Kerak m. fl., bevistade
kyrkomötena, och talrika ruiner efter kristna kyrkor
möta än i dag den resande. De bysantinske kejsarna
gåfvo sedan dessa trakter åt de ghasanidiske
furstarna, och några få år efter Muhammeds död
(632 e. Kr.) föll det i hans anhängares våld. Den
turkiska regeringen söker f. n. så godt sig göra
låter upprätthålla sin prestige mot de påträngande
ökenstammarna.

M:s religion skilde sig, så vidt vi af G. T. och
Mesa-inskriften (jfr Mesa) känna den, väsentligen
icke från den omgifvande semitiska hedendomen. Deras
förnämsta gudomlighet var en krigsgud med namnet
Kemosch och han dyrkades bl. a. med offer af
krigsfångar (jfr ock 2 Kon. 3). En annan gudomlighet,
Ba˓al Peor, synes ha dyrkats med sinnliga orgier (jfr
4 Mos. 25); dessutom torde ha funnits en gudomlighet
vid namn Nebo, hvaraf berget Nebo sannolikt fått
sitt namn. Moabiterna, som på konung Mesas tid haft
en kultur, som i världsligt afseende väl torde ha
kunnat mäta sig med Israels, ha i sin karaktär från
israelitisk

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0404.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free