Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Modus, lat. - Modus 1. Filos. - Modus 4. Språkv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sålunda från början, hvilka och huru många modi som skulle kunna eller komma att bildas. Nu är det bekant, att den ena kategorien kan uppkomma ur en annan genom ett till usuell betydelse upphöjdt tillfälligt användningssätt, d. v. s. hvad en eller flera individer blott för tillfället liksom försöksvis användt för att uttrycka en viss tankeskiftning kan småningom stadfästa sig och bli vanligt. Utan att sålunda i hvarje speciellt fall kunna påstå, att t. ex. konjunktiv och optativ utvecklats ur ind. eller tvärtom, kan man dock genom exempel visa, att i vissa fall så skett. Latinet t. ex. begagnar ju af modala hjälpverb oftast indikativ i st. f. konjunktiv. Att konjunktiv och optativ i äldre sanskrit och grekiska icke så bestämdt äro att skilja från tempus futurum, framgår däraf, att de kunna stå för fut. ind., hvilket ju är ganska naturligt om hvad man önskar
eller vill. I de semitiska språken är skillnaden mellan tempus och modus endast svagt fixerad. Man skulle kunna antaga, att i de indoeuropeiska tempora och modi ej ursprungligen låg någon bestämd skillnad, utan att vissa formserier kunde syntaktiskt tjänstgöra än med modal, än med temporal betydelse. Småningom blef den ena betydelsen förhärskande och segrade i en grupp, den andra i en annan. – Genom jämförelse mellan de olika indoeuropeiska språken torde framgå, att åtminstone indikativ, konjunktiv, optativ och imperativ funnits i det språk, hvarifrån de s. k. indoeuropeiska härstamma. (Infinitiv och particip kunna ej egentligen räknas som modi i den betydelse, som ofvan gifvits dem.) Indikativen uttrycker ett bestämdt påstående hos den talande, de öfriga modi framställa handlingen blott som något önskadt o. s. v., i hvarje fall som något oafgjordt. Därtill kommer, att indikativen, objektivt taget, äfven utsäger något faktiskt och verkligt. Sålunda kunna modi indelas i a) objektiv: indikativ, och b) subjektiva: optativ (önskan), konjunktiv (vilja och begär), imperativ (befallning eller förbud), allt från den talandes synpunkt. – Bisatser, som grammatisk kategori, ha utvecklats ur hufvudsatser. Man kan dels däraf, dels af andra skäl sluta, att användning af modus i bisatser regleras på samma sätt som i hufvudsatser. Detta var från början också fallet såväl till form som till betydelse. För tanken kunde och kan en sats vara underordnad en annan, såsom när man säger gif mig en vägvisare; den må föra mig dit, hvilket betyder ungefär detsamma som gif mig en vägvisare, som må (kan) föra mig dit; eller jag ser det; du är tillfreds = jag ser, det (att) du är tillfreds. Tänker man sig bisatser uppkomma på detta eller liknande sätt, kan man förstå, hvarför den modus, som begagnades, medan den var hufvudsats, kom att behållas, äfven sedan den sjunkit ned till grammatisk bisats. Häraf har blifvit en följd, att t. ex. konjunktiven såväl i de klassiska språken (i grek. äfven optativen) som i de germanska genom analogi satt sig fast i vissa bisatser, utan att man kan i de faktiska fallen spåra den egentliga och ursprungliga modusfunktionen. Det är just så man måste förklara konjunktiven i latinet i ett sådant exempel som ductorem bonum mecum mitte, qui me illuc ducat. Det är endast ett ärfdt språkbruk, då man i en dylik sats i franskan begagnar subjonctif.
Indikativen, lat. (modus) indicativus, som kategori återfinnes i alla indoeuropeiska språk. Benämningen härstammar från romarna (lat. indicare, ange, påpeka). Dess betydelse är i alla språk densamma, utom när det ena eller andra språket kan i vissa satser och vändningar låta indikativen öfvertaga annan modusfunktion, då det ju, strängt taget, blott är formen, som anger den ursprungliga indikativen (jfr sv. du bär!, ungefär du är så god och bär!). Det är hufvudsakligen med anledning af de olika former, under hvilka vissa verb uppträda i indikativens tempora, som man indelat verben i vissa klasser eller konjugationer (jfr svenska klasser sådana som kallar – kallade; köper – köpte; bor – bodde o. s. v.). Endast indikativen kan tillåta fullständig böjning genom alla befintliga tempora och personer samt genera, så vidt icke verbets egen betydelse i vissa fall lägger hinder i vägen, t. ex. vid de opersonliga verben o. s. v. Skillnaden mellan indikativens former i de båda ursprungliga konjugationer, som i grekiska kallas konjugationerna på -ω och -μι, belyses genom följande former (1 sing. pres. ind. akt.). Som indoeuropeiska kunna uppställas *bherō (jag bär) och *(ghi)ghēmi (jag går). Häraf få vi sanskr. bhárā-mi, jag bär, och *jíhāmi, medium jíhītē, han går (jfr ásmi, jag är); grek. (φέρω, κίχημι (jfr εἰμί, jag är); lat. fero (mi-konjugationen har försvunnit utom sum, jag är, och inquam, jag säger); i got. baira, jag bär; i fnhty. gām, jag går; i isl. ber och i sv. bär (mi-konjugationen är i allmänhet försvunnen; jfr isl. em och eng. am). – Af sanskr. och grek. framgår, att optativen (af lat. optāre, önska) är den modus, hvarigenom en handling framställes af den talande som önskad, utan att till sitt förverkligande vara bestämd. Olika nyanseringar af denna relativa grundbetydelse äro bön, uppfordran och medgifvande, ur hvilka potentialbegreppet i grek. utvecklat sig. I sanskr. är optativens bruk i tilltagande från den äldsta tiden. I grek. aftager dess bruk från Homeros så till vida, att önskesatser i förfluten tid använda indikativ (jfr äfven konditionalsatser om det overkliga); men det ökas så till vida, som i det indirekta talet vanligen en förskjutning från indikativ och konjunktiv till optativ försiggår, när det styrande verbet står i historiskt tempus. Optativen i indirekt tal är nämligen en nyhet i grek., och upprinnelsen torde vara en potential betydelse, speciellt uti indirekta frågesatser, som utvecklats ur potentiala hufvudsatser till bisatser. Genom analogisk inverkan utbreddes optativens bruk äfven i andra, af verbet "säga" o. s. v. beroende satser. Optativens egentliga hemvist torde från början ha varit i presenstempora, men den förekommer såväl i sanskr. som i grek. äfven af perfektum och aoristen. Den är bildad medelst ett särskildt suffix innehållande i. Tredje pers. sing. opt. akt. af ō-kunjugationen är t. ex. *bheroit i det indoeuropeiska urspråket; däraf i sanskr. bhárēt = grek. φέροι. Af mi-konjugationen var t. ex. af verbet "vara" den indoeuropeiska formen s-jē-t, hvaraf i sanskr. syāt, grek. εἴη, lat. siet, sedan sit, som där kallas konjunktiv. – Konjunktiven (af lat. conjungere, sammanbinda) uttrycker vilja och begär hos den talande. Denna betydelse är nära besläktad med optativens och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
