- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
791-792

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Modus, lat. - Modus 1. Filos. - Modus 4. Språkv. - Modus 4. Mus.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

imperativens. I sanskr. ger också konjunktiven
småningom vika för optativen, och första personen
blir ett slags imperativ. I konjunktivisk betydelse
användes också i sanskr. former, som kallas "oäkta
konjunktiv" (jfr nedan). I grek. har konjunktiven
mycket stor användning; den uttrycker där vilja,
uppmaning, tvekan, förbud
o. s. v. Särskildt är
att märka konjunktivens bruk i afsiktssatser. Om
man säger beledsaga du honom; till följd däraf må
han komma oskadd hem,
så är detta visserligen två
hufvudsatser; men till tanken är eller kan den ena
åtminstone så till vida vara beroende, att man fattar
den senare satsen såsom afsikten med uttalandet af
hvad som innehålles i den förra. När sedan småningom
den grammatiska kategorien afsiktsbisats uppkom,
så var det helt naturligt, att konjunktiven i
den blef fast. Det torde kunna påstås, att den
indoeuropeiska konjunktiven till sin bildning ej är
väsentligen skild från indikativen. Den skillnad,
som senare i språken faktiskt förefinnes, torde
bero på senare, till följd af det syntaktiska
bruket skedda fördelningar. Konjunktiven är
bildad med s. k. bindevokaler, antingen långa,
som lat. feras, eller korta, som lat. (ero),
eris (som blifvit futurum; i förhållande till
mi-konjugationen: indoeuropeiskt ésmi, jag är). –
I sanskr. förekommer en särskild modus, kallad prekativ
(af lat. precari, bedja), som till betydelsen
alldeles öfverensstammer med optativen. Den är bildad,
liksom om den vore en med tempuskaraktären s utvidgad
optativ, d. v. s. en oaugmenterad s-aorist bildad på
optativen. Konditionalis (af lat. conditio, villkor)
i sanskr. är till sin bildning likaledes speciellt
sanskritisk och är egentligen ett imperfektum
till futurum. – Den latinska modus, som kallas
konjunktiv, har i hufvudsatser betydelserna önskan,
uppmaning, förbud, medgifvande, tvekan
och tvifvel
samt antagande. Dess vidsträckta bruk i bisatser och
oratio obliqua måste tillskrifvas samma orsak, som
förut är berörd, nämligen analogi. Den representerar
till sin funktion de förut behandlade språkens både
konjunktiv och optativ. Delvis är detta förhållandet
äfven till formen. Sim, sis, sit tillhöra optativen,
likasom amem, ames, amet anses göra det. Däremot
är konjunktiven legam, legas, legat ursprunglig. I
de från latinet utgående romanska språken har man i
allmänhet tillgripit analytiska uttryckssätt. Bevarade
äro latinska pres. och pluskvamperf. konj., som
där blifvit pres. och imperf. konj. (franskans
prés. och imparf. du subjonctif). De germanska
språkens syntetiska konjunktiv är till formen den
indoeuropeiska optativen. I de forngermanska språken
är konjunktiven ännu i fullt flor; sedan har den allt
mer och mer förlorat terräng. Det är hufvudsakligen
blott i vissa bisatser, som den till formen står
kvar. Som ex. på afkomlingar af den gamla optativen
må anföras tredje pers. sing. pres. och impf. i
got. bairai ( = grek. φέϱοι), beri, i isl. bere,
bære,
i sv. bäre, bure, i ty. finde, fände, werde,
würde
o. s. v. I de lituslaviska språken står den
gamla optativen delvis kvar som imperativ.
Injunktiven (af lat. injungere, ålägga) är
en af Brugmann uppfunnen term för den s. k. oäkta
konjunktiven
i sanskr. Denna är därstädes lika med
augmenttempora på augmentet när och
begagnas som konjunktiv och imperativ. Såvidt
injunktiven kan anses som en särskild indoeuropeisk
bildning, har den i allmänhet uppgått uti
imperativen. – Imperativen (af lat. imperare,
befalla) är den starkaste subjektiva modusformen
och uttrycker en energisk viljeyttring hos den
talande. Den användes sålunda hufvudsakligen för
att uttrycka en befallning, ehuru dess betydelse kan
närma sig och delvis sammanfalla med konjunktivens och
optativens. Den äkta och egentliga imperativformen
saknade ändelse: grek. φέϱε, sv. bär. De öfriga
formerna äro egentligen hopplockade från allahanda
håll: konj., opt., inf., ind. o. s. v., olika i olika
språk (se för öfrigt Imperativ).

I de flesta moderna indoeuropeiska språk är
emellertid den tendensen skarpast att uttrycka olika
modusbegrepp analytiskt, d. v. s. med hjälpverb
o. d. Till en del slogo redan de gamla språken in på
denna bara. Så begagnas i lat. i st. f. konjunktiv i
konditionalsatser, som innehålla ett "kunna" eller ett
"böra", oftast indikativ af dessa verb. Om de romanska
språkens konditionalis se d. o. Vidare är att
jämföra engelskans bruk af hjälpverben may, can, will
med infin. (det senare uttrycket har ock öfvertagit
futural funktion, alldeles som lat. ero). Tyskan
använder de s. k. modala hjälpverben (dürfen, können,
mögen, müssen, sollen, wollen
o. s. v.), svenskan må,
måtte, skulle
o. a. Härigenom har man i själfva verket
en större lätthet att uttrycka modala skiftningar,
större, ju större tillgången är på uttrycksfulla
modala hjälpverb. Ett annat medel att framkalla modal
betydelse är den olika ton, hvarmed en sats uttalas. –
I hebreiskan äro modi klent utvecklade. Hebreiskan
har former för imperativ (infinitiv och participium);
öfriga modala förhållanden framställas genom olika
modifikationer af det s. k. tempus imperfectum,
speciellt genom vissa partiklar. — De afrikanska
negerspråken samt de malajiska och de mongoliska
rasernas språk, som i allmänhet ha svagt utbildade
formsystem (eller inga alls), äro också i allmänhet
fattiga på modusbeteckningar. Vanligen bildas
dessa medelst partiklar eller pronominalord. I de
agglutinerande språken, speciellt den finsk-ugriska
stammen, äro beteckningarna för modi tämligen
rikt utvecklade. Så har t. ex. finskan förutom
indikativen en koncessiv-konjunktiv, en konditional,
en optativ-permissiv och en imperativ. — Hufvudarbeten
angående de äldsta indoeuropeiska modusförhållandena
äro B. Delbrück, "Der gebrauch des conjunctivs und
optativs im sanskrit und griechischen" (1871), och
K. Brugmann, "Griechische grammatik" (i Iw. Müllers
"Handbuch der klassischen alterthumswissenschaft",
3:e uppl. 1900). Rörande de forngermanska språken
se O. Erdmann, "Untersuchungen über die syntax
der sprache Otfrids" (1874), Behaghel, "Die modi im
Heliand" (1876), och M. Nygaard, "Norrön syntaks"
(1906); rörande svenskan Noreen, "Vårt språk"
(1903 ff.).

5. Mus., (kyrko-)tonart, t. ex. Modus phrygius,
frygisk tonart; på 1100–1200-talen benämning på schema
för melodiers rytm; på 1400–1500-talen bestämmandet
af vissa notvärden (modus major och modus minor;
se Mensuralmusik).
1 o. 2. S-e. 3. C. G. Bj. 4. K. F. J.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0418.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free