Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Moldau, fordom förstendöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kodifiera landets lagar, ordnade definitivt det
rumänska prästerskapets förbindelser med den grekiska
patriarken i Konstantinopel, inrättade grekiska
munkskolor och upprättade ett boktryckeri, hvarifrån
äfven på rumänska språket tryckta skrifter spriddes
öfver landet. Hans efterträdare Stefan Georg (1654–58)
slöt förbund mot Polen med Karl X Gustaf af Sverige,
hvars sändebud Wellingk besökte Jassy 1656. Förjagad
af turkarna, sökte han förgäfves utländsk hjälp att
återfå sin makt vid besök i Berlin och Moskva samt
äfven i Stockholm (1665), där han en tid bortåt åtnjöt
en svensk pension; han dog utarmad i Brandenburg
1668. Furstarna i M., hvilka nu vanligen buro titeln
hospodar ("herre"), tillsattes från 1700-talets
första årtionde vanligen bland de s. k. fanarioterna
(se d. o.), den grekiska ämbetsmannaaristokratien
i turkisk tjänst. Nikolaos Maurokordatos, som
på mödernet härstammade från Stefan den store, blef
1708 hospodar af M. och var därstädes fanariotväldets
förste representant. Han invecklades i häftiga tvister
med Karl XII, då denne 1709 efter Poltavaslaget som
flykting kom till M. Redan 1709 aflöstes han af
Dimitrij Kantemir (se d. o. 1), som 1711 slöt sig
till tsar Peter vid dennes krig mot Turkiet och efter
dettas olyckliga utgång måste söka sig en tillflykt
i Ryssland. Nikolaos Maurokordatos blef nu för andra
gången hospodar (1711–16), och denna värdighet gafs
därefter ett århundrade framåt nästan uteslutande åt
grekiska f. d. innehafvare af stordrogmanämbetet vid
Höga Porten, särskildt inom släkterna Maurokordatos
(se d. o.), Ghika (se d. o.) och Kallimachi. Den
förtryckta, såväl af godsegaradeln (bojarerna)
som af de snikne fanariotiske hospodarerna utsugna
befolkningen började allt villigare lyssna till de
ryska anbuden om beskydd. Ryska härar ockuperade
landet 1739, 1769–74 och 1789–92; i freden i Kut.chuk
Kainardji fick M:s befolkning rysk garanti för sina
privilegier. Österrikes intervention 1774 räddade
M. från att bli en rysk provins, men i stället
måste Porten till Österrike afträda det egentligen
till M. hörande Bukovina (1775), hvarefter turkiska
regeringen 1777 lät mörda hospodaren Grigore Ghika,
som misstänktes för stämplingar med Ryssland. Det
ryska inflytandet stadgades emellertid 1802 genom
en Porten aftvungen "hatt-i-scherif", som bestämde,
att M:s (och Valakiets) hospodarer skulle utses för
7 år och under ämbetstiden ej kunde afsättas utan
samtycke af ryske ambassadören i Konstantinopel. Då
den rysksinnade hospodaren Alexander Murusi (1802–06)
afsattes efter fransk påtryckning, besattes M. af
en rysk här, och i freden i Bukarest 1812 erhöll
Ryssland det till M. förut hörande Bessarabien
(landet mellan Pruth och Dnjestr). – Fanariotväldet
i M. (liksom i Valakiet) upphörde 1821 i samband med
Alexander Ypsilantis’ resning, ett grekiskt företag,
som iscensattes i M. och åsyftade att upprätta ett
nygrekiskt välde öfver hela Balkanhalfön. Den rumänske
patrioten Todor Vladimirescu slöt sig först till
rörelsen, men bröt snart med Ypsilantis och arbetade
i stället för rent rumänsk-nationella syften. Porten
beslöt då att bryta med de opålitlige fanarioterna
och tillmötesgå rumänernas nationella sträfvanden
genom att för framtiden ge dem inhemska furstar.
Ioan Sturdza, en infödd bojar, blef hospodar af
M. (1822–28), men det ryska inflytandet fortfor;
genom fördraget i Akjerman (1826) måste Porten medge,
att hospodarerna för framtiden skulle väljas af
en bojarförsamling och bland den (för Ryssland i
allmänhet vunna) inhemska bojaradeln, hvartill 1829
genom freden i Adrianopel kom bestämmelsen, att valet
skulle gälla för lifstid. Den ryska ockupationsarmén
kvarstannade till 1834, och landets regent under
denna tid var den ryske generalen grefve Pavl
Kiselev (se d. o. 1), som genomförde en mängd
nyttiga förvaltningsreformer, samlade i organiska
reglementet af 1832. Af hänsyn till bojarerna
åtgjordes emellertid föga för att råda bot för de
inrotade sociala missförhållandena, och den faktiska
makten förlades, trots skenfagra konstitutionella
former, hos ryske ambassadören i Konstantinopel och
Rysslands konsul i Jassy. Hospodar blef Mihail
Sturdza (1834–49). Under hans regering växte,
trots furstens undfallenhet för rysk inblandning,
den nationella rörelsen oaflåtligt och gjorde
sig märkbar främst inom undervisningsväsendet och
litteraturen. 1848 års revolutionsrörelser spridde
sig snart från rumänerna i Ungern och Siebenbürgen
till deras landsmän i M. och Valakiet samt antogo där
väsentligen en antirysk prägel. I M. kväfdes rörelsen
af Sturdza redan vid första utbrottet (27 mars);
dess flesta ledare fängslades och deporterades. Deras
frisinnade nationella program, framlagdt i ett par
broschyrer af Mihail Kogalniceanu (se d. o.), fick för
den närmaste tiden ingen praktisk betydelse (utöfver
att dess författare måste fly ur landet). Sedan den
längre hunna revolutionsrörelsen i Valakiet kväfts
med ryska vapen, återställdes i allt väsentligt
den gamla regimen genom fördraget i Balta-Liman
(1849), som emellertid inskränkte hospodarens
ämbetstid till 7 år och ersatte den nominellt
folkvalda representationen med en af hospodaren
utsedd rådgifvande församling (divan). Sturdza nedlade
regeringen och efterträddes af Grigore Ghika (se Ghika
3). Hans kloka och reformvänliga styrelse afbröts
af den ryska ockupationen vid Krimkrigets början
1853, snart följd af en österrikisk, som varade till
krigets slut genom Parisfreden af 30 mars 1856. Däri
stadgades, att det ryska protektoratet skulle ersättas
af de fördragsslutande makternas samfällda garanti
för M:s (och Valakiets) privilegierade ställning
under Turkiets suzeränitet. M. återfick ett stycke af
Bessarabien. En europeisk kommission skulle samlas
i Bukarest för att revidera båda furstendömenas
lagar och författningar i samverkan med för alla
samhällsklasser verkligt representativa "divaner",
hvarefter den nya ordningen skulle definitivt
fastslås i en konvention mellan makterna och en
i öfverensstämmelse därmed af sultanen utfärdad
"hatt-i-scherif". Kommissionens och divanernas arbeten
resulterade i ett förslag om de båda furstendömenas
förening under en utländsk furste och med gemensam
representation, men konventionen mellan makterna (i
Paris 1858) återgick till systemet med skilda furstar
och folkrepresentationer för M. och Valakiet, som dock
officiellt skulle kallas "De förenade furstendömena"
och genom en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
