- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
843-844

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Moliére, Jean Baptiste Poquelin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

illustration placeholder

1622, sannolikt 15 jan., i Paris, d. där 17
febr. 1673. Hans fader, som tillhörde en ansedd
borgerlig familj, hade där en mindre möbelaffär och
beklädde därjämte en sorts kammartjänarbefattning vid
hofvet, hvilken sedan öfvertogs af M. i hans egenskap
af äldste sonen. Han fick en ganska vårdad uppfostran,
genomgick Collège de Clermont i Paris och skulle
utbildas till advokat. Emellertid tog snart hans
håg för den dramatiska konsten alldeles öfverhand,
så att han satte sig i förbindelse med ett mindre
skådespelarsällskap, inom hvilket Madeleine Béjart
(f. 1618), var den mest bemärkta. Det var vid denna
tid, omkr. 1643, som han enligt tidens bruk antog
ett "nom de guerre", och af okänd anledning valde
han Molière. Den nämnda teatertruppen, som kallade
sig "L’illustre théâtre", lämnade snart Paris
(omkr. 1647) för att i landsorten söka ett uppehälle,
som den knappast kunde vinna i hufvudstaden. M. blef
genast den ledande anden i detta sällskap samt
inom kort äfven dess direktör; och man kan med skäl
antaga, att det på mångahanda växlingar rika lif,
som han nu under elfva år förde i olika provinser
af landet, skärpte hans blick och bidrog att höja
hans originalitet. 1658 återvände truppen till
Paris för att där etablera sig, hvilket då också
lyckades. Genom M:s bemedling fick den tillåtelse
att ge en profföreställning för hofvet, hvilken slog
så väl ut, att M. genast väckte den unge konungens
intresse, och denne omfattade honom sedan alltid
med trofast bevågenhet. Till lokal fick truppen sig
anvisad La salle du Petit-Bourbon, hvilken sedermera,
1661, då detta palats nedrefs för att lämna rum åt
Louvre, utbyttes mot La salle du Palais-Royal, hvaraf
nuvarande Théâtre Français, "Maison de Molière",
betraktas som en fortsättning. Därjämte medgaf
hertigen af Orléans, att sällskapet fick kalla sig
"La troupe de Monsieur", hvilken titel det bar till
1665, då konungen upphöjde det till "Troupe du Roi",
hvarmed följde ett årligt anslag af 6,000 livrés. –
Trots mäktiga och hätska vedersakare, som han ådrog
sig genom sina djärfva angrepp, särskildt dem i
"L’école des femmes", "Le Tartuffe" och "Don Juan",
vann han allt fastare fot i hofvets och allmänhetens
ynnest, hvilket äfven medförde en god ekonomi. Han
blef snart erkänd som en af sin tids främsta
författare och kom i förtroligt umgänge med flera af
sina mest ansedda samtida, såsom Boileau, La Fontaine
och Racine. Den då nyligen stiftade Franska akademien
ansåg sig emellertid icke böra öppna sin krets för
en skådespelare, men hedrade efteråt hans minne genom
att 1778 uppställa hans byst i sin sessionssal. 1662
trädde M. i äktenskap med den då knappast 20-åriga
skådespelerskan vid hans egen trupp Armande Béjart,
Madeleines betydligt yngre syster eller möjligen
dotter. Detta äktenskap, i hvilket tre barn föddes, blef ej
lyckligt, hvartill felet vanligen tillskrifves makans
behagsjuka och kallsinniga lynne. Men ehuru M. var en
ädel och god människa, som aldrig svek sina vänner
och aldrig sparade sig själf, var dock hans lynne
häftigt och lättretligt, hvartill mycket bidrog
hans hektiska konstitution, som i förtid slutade
hans lif. Några få timmar efter en representation af
"Le malade imaginaire", i hvilken han då själf utfört
hufvudrollen, dog han af blodhosta. – M:s litterära
kvarlåtenskap utgöres af inalles 37 teaterpjäser,
stundom försedda med inledande företal och tillegnan
m. m. De flesta och bästa, 29 stycken, förskrifva
sig från vistelsen i Paris under de 14 sista åren
af hans lefnad. Denna repertoar omfattar farser,
intrigstycken, tillfällighetspjäser, som ingingo i
program för hoffester, bland dem comédies-ballets,
ny genre, samt sede- och karaktärskomedier. Till dessa
båda sistnämnda grupper, mellan hvilka en fast gräns
knappast kan uppdragas, höra de stycken, som bäst
bibehållit sig i allmänhetens ynnest. Som socialt
satiriserande komedier må nämnas Les précieuses
ridicules
(1659; uppf. f. g. i Stockholm 1768 som
"De löjeliga granngerningarne eller De behagsjuka
landtlållorna", sedan kalladt "Småstadsfruntimmerna"),
L’école des maris (1661; "Manns-scholan", 1741),
L’école des femmes (1662; "Qvinnoscholan", 1738,
"Fruntimmersskolan") – som på flera håll väckte
indignation och framkallade försvarspjäserna La
critique de l’école des femmes
och L’impromptu de
Versailles
(1663) – Le bourgeois gentilhomme
(1670; "Den välborne borgaren", 1783, sedan
"Borgaren adelsman"), Les femmes savantes (1672;
"Lärdt folk i stubb", öfv. af K. V. A. Strandberg,
1865), samt de mot dåtidens läkarstånd riktade
farsartade komedierna L’amour médecin (1665;
"Der man tagit sot skall man taga bot", 1859),
Le médecin malgré lui (1666; "Läkaren mot sin
vilja", Göteborg 1788, Stockholm 1801) och Le malade
imaginaire
(1673; "Den inbillade sjuke", 1769). Som
karaktärskomedier räknas Le Tartuffe ou L’Imposteur
(1664; "Le Tartuffe eller den skenhelige", tr. 1731,
uppf. 1775, m. fl. öfv.), Don Juan ou Le festin
de pierre
(1665; "Det straffade öfverdådst",
1739), Le misanthrope (1666; "Misantropen", 1816,
flera öfv.) och L’avare (1668; "L’avare eller den
girige", tr. 1731, uppf. 1768, "Den girige", flera
öfv.). M. lämnar i dem de mest varierade prof på
sin vidsträckta och skarpsynta människokännedom. Han
karakteriserar och satiriserar med konkret liflighet
typer från de mest skilda samhällslager: hofkretsar,
särskildt "les marquis", knipsluga bönder och naiva
bondflickor, uppkomlingar, som äflas att efterapa
de förnäme, löjliga representanter för det förvända
i tidens vittra smakriktning, läkare, som skyla
sin inkompetens med ett rikt förråd af underliga
lärdomstermer, kvinnor af olika kynne och åldrar. I
"Tartuffe" har han gisslat den sinnliga egoism, som
under skenhelighetens mantel trifdes bland såväl
jesuiter som jansenister. Af dels verkligt, dels
låtsadt religionsnit väcktes från båda hållen en så
häftig protest, att konungen först 1669 öfvervann
sin tvekan att låta den uppföras offentligt. Äfven
"Don Juan" vållade oro, ty de voro icke få, som kände
udden i den harmfyllda, gripande teckning,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0444.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free