- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
863-864

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Moln, meteor. - Moln, planch med 12 molnbilder, mellan dessa spalter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dem. Till följd af markens uppvärmning af solen
uppstiger nämligen en luftström öfver ön, medförande
vattenånga till de högre, kallare luftlagren,
hvarest densamma utfälles i form af moln. Äfven kan
ett moln länge hålla sig kvar vid oförändrad höjd
öfver marken, ehuru vattenpartiklarna, af hvilka det
består, långsamt sjunka i följd af sin tyngd. Molnet
synes nämligen intaga samma ställe på himlen, ehuru
dess partiklar oupphörligt växla. Man antog förr, att
de moln, som uppstå vid vattenångans kondensation i
luften, således äfven dimmorna, väl utgöras af vatten
i flytande form, men att deras minsta beståndsdelar ej
vore kompakta vattendroppar, utan små vattenblåsor;
men man vet numera på grund af både teoretiska
beräkningar och direkta mikroskopiakttagelser, att
detta antagande är oriktigt och att det kondenserade
vattnet i molnen och dimmorna utgöres af mikroskopiskt
små droppar. Däremot förekomma i de högre luftlagren
moln, de s. k. fjädermolnen l. cirri (fig. 1 o. 2),
som bestå uteslutande af fina isnålar, hvilka
därigenom, att solstrålarna brytas genom deras plana
ytor eller reflekteras mot dessa, framkalla den
mångfald af företeelser, som benämnas halofenomen
(se d. o.). Sker vattenångans kondensation i luften
i större ymnighet, bildas vid temperaturer öfver
0° större droppar, som i form af regn nedfalla ur
molnet till jorden. Är temperaturen i luftlagret
under 0°, bildas vid kondensationen snökristaller
af olika form och storlek. Dock förekommer äfven
stundom öfverkyldt regn vid en temperatur af några
grader under fryspunkten. Detta fryser hastigt
vid beröring med föremål på jordytan och bildar
s. k. isbark. Stundom frysa regndropparna redan i
luften till små genomskinliga iskulor. Någon gång
upplöser sig den nederbörd, som faller från ett
moln, redan innan den hinner ned till jordytan,
och molnen antaga då ett egendomligt strimmigt
utseende, hvilket kan anses som förebud till inom
kort inträffande nederbörd. – Molnens utseende är
i hög grad växlande. Vid närmare uppmärksammande
lyckas man dock särskilja dem i bestämda slag eller
former. Den engelske meteorologen Luke Howard var den
förste, som uppställde en nomenklatur för de särskilda
molnformerna, hvilken ännu i sina hufvuddrag allmänt
begagnas, sedan den blifvit ytterligare utvecklad
genom arbeten af Clement Ley, H. Hildebrandsson, Brito
Capello, R. Abercromby, N. Ekholm, A. Riggenbach,
L. Teisserenc de Bort m. fl. och internationellt
antagen. De vanligast förekommande molnslagen kunna
fördelas i tre hufvudgrupper. A) Höga moln med
följande underafdelningar. 1) Cirri, fjädermoln
(fig. 1 o. 2), likna fjädrar, penslar eller hår,
äro mycket tunna och till färgen hvita. De bestå
af isnålar, och i dem ses ofta ringar, bisolar
och andra s. k. halofenomen. Ofta bilda de långa
parallella band, som i följd af perspektivet synas
sammanlöpa eller konvergera mot horisonten och då
likna bordläggningen på ett skepp, hvarför detta
fenomen af allmogen kallas "Noaks ark" l. "arken". 2)
Cirro-cumuli (fig. 4) likna små, runda skifvor
af hvit färg, skilda af smärre klara mellanrum,
nästan utan skuggor, ofta ordnade i flockar eller
band. 3) Cirro-stratus (fig. 3) bilda en fin slöja
af hvitaktig färg, som stundom är alldeles
diffus, stundom liknar en hopfiltad fiberartad
hvit-blå massa, hvilken liksom cirri ofta ger
upphof åt halofenomen. B) Låga moln, med följande
underafdelningar. 4) Strato-cumuli (fig. 7) äro
rundade moln, tätare och mörkare än cirro-cumuli,
vanligen med klara mellanrum eller, om de ligga
tätt intill hvarandra, gifvande himlen ett vågigt
utseende. De förekomma företrädesvis om vintern. 5)
Cumuli, stackmoln (fig. 10 o. 11), äro täta,
ofvantill med afrundade flikar försedda moln, till
färgen upptill hvita, något gulaktiga, nedtill
mörkare. De förekomma i sin typiska form under
dagen om våren och sommaren. 6) Cumulo-stratus,
numera kallade Cumulo-nimbi (fig. 12), åskmoln,
äro förtätade, hopgyttrade cumuli, ofta upptornade
i väldiga massor, och stundom upptill försedda
med cirruslika bihang ("falska cirri"). 7)
Nimbi, regnmoln (fig. 8 o. 9), äro mörka moln med
sargade kanter, utsändande nedåt gråaktiga eller
svarta trådar. 8) Stratus äro dimartade moln med
obestämda konturer. Såväl de högre som de lägre
molnen, företrädesvis cirri och cumuli, äro ofta
ordnade i parallella band, hvilka till följd af
perspektiven synas sammanlöpa i två motsatta punkter
af horisonten. Alla de högre molnformerna synas
ofta starkt färgade i rödt, då solen är i eller nära
horisonten. Härtill har man sedan 1880-talet, på grund
af de resultat, som erhöllos vid Ekholms och Hagströms
molnmätningar i Uppsala, tillagt C) Medelhöga
moln
med följande underafdelningar: 9) Alto-cumuli
(fig. 6), som äro en mellanform mellan cirro-cumuli
och cumuli, samt 10) Alto-stratus (fig. 5), som
äro en mellanform mellan cirro-stratus och nimbus
eller strato-cumuli. Se vidare H. Hildebrandsson,
A. Riggenbach och L. Teisserenc de Bort, "Atlas
International des nuages" (1896; 2:a uppl. 1910). De
olika molnslagens utseende åskådliggöres af bilderna
å planschen. – Molnens mängd och utbredning, den
s. k. molnigheten, utgör en viktig meteorologisk
faktor och anges i gradtal från 0, som betecknar klar
himmel, till 10, som betecknar helmulet, eller också,
såsom i de meteorologiska telegrammen, i endast
5 grader: klart, nästan klart, halfklart, nästan
mulet och mulet. Molnigheten ändrar sig vanligen
under dygnets lopp i medeltal så, att himlen är
mest molnbetäckt vid middagstiden, en följd af den
under förmiddagen uppstigande och på eftermiddagen
nedgående luftströmmen. Denna dagliga variation i
molnigheten framträder regelbundnast och tydligast
under våren och sommaren med uppkomsten af cumuli
några timmar före middagen. Alldenstund dessa vid
luftströmmens omkastning till nedsjunkande efter
middagen i regel åter upplösas, ger deras bildande
ej anledning att befara nederbörd, äfven om de
antaga betydligare dimensioner, så framt de ej genom
förtätning och sammanhopning till cumulo-stratus
förebåda ett annalkande åskväder. Om vintern, då vid
våra breddgrader egentliga cumuli knappast förekomma,
blir också molnighetens dagliga period föga märkbar. I
tropiska länder förekommer den däremot hela året
om. Molnigheten varierar ock med årstiden, men
förhåller sig i detta afseende olika på olika delar
af jorden, i det den förnämligast rättar sig efter
de rådande vindarna och deras

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0454.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free