- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
907-908

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mongolerna, folkslag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kirgiser, sp. 138). Födan utgöres af tegelte, hirsmjöl,
mjölk, smör, areka ("färsk-ost") och kumys (se d. o.),
mera sällan af kött (aldrig fläsk). Klädedräkten
består under sommaren af långa blå rockar af kinesiskt
bomullstyg, under vintern af fårskinnspälsar,
tjocka mössor och grofva läderstöflar, hvartill vid
regnväder komma vida kappor, röda för adeln och svarta
för menige man. Kvinnornas klädsel skiljer sig blott
genom några brokiga prydnader från mannens. Slafvar
förekomma, men i inskränkt antal. Månggifte är
tillåtet, men förekommer blott hos de förmögnare och
på det sättet, att en enda alltid är den egentliga,
lagliga hustrun, i förhållande till hvilken de
öfriga äro konkubiner och tjänarinnor. F. ö. har
kvinnan en mera fri och aktad ställning än hos
flera andra, mer bildade folk. Samhällsordningen
var urspr. patriarkalisk. Besläktade familjer bildade
en choschun under en aga ("far") som föreståndare,
flera choschun en aimak, med en saisang i spetsen, och
flera aimak en ulús ("hord") under en nojon ("furste")
som öfverhufvud. Samtliga uluser utgjorde folket
under sin kan ("härskare’’). Af denna indelning,
som bröts genom det kinesiska herraväldet, återstå nu
blott de nedersta grupperna. Samtliga mongoler äro nu
administrativt fördelade i sinsemellan oberoende aimak
("stammar"), delade i choschun. (Om denna förvaltning
se vidare Mongoliet, sp. 911.) Hvar kan inom de under
Kina lydande stammarna måste erhålla investitur
af kinesiska regeringen och erlägga skänker till
kejsaren, men är fullkomligt själfständig härskare i
alla angelägenheter, som röra stammen allena, under
det att alla yttre angelägenheter skötas af kinesiska
amban ("guvernörer"). Hvarje mongol är värnpliktig
till sitt 60:e år och skyldig att med egen häst
och utrustning inställa sig till krigstjänst, när
och hvar guvernören befaller, men han kommenderas
närmast af sin egen furste. I socialt afseende
dela mongolerna sig i adeln och det hierarkiskt
ordnade prästerskapet, som intaga en kastartadt
exklusiv ställning gentemot den tredje klassen,
menige man. Rättskipningen sker efter skrifven
lag. Urspr. voro mongolerna anhängare af schamanismen,
men efter hand gjorde andra religionsformer sitt
inträde hos dem. Sedan midten af 1500-talet har
bland dem härskat lamaismen, och 1577 ordnades deras
kyrkliga förhållanden under en patriark, Chutuktu,
hvilken representerar Dalailama i Lhasa och sedan 1604
residerar i Urga. Numera tillsättes denne af kinesiska
regeringen liksom den kalmuckiske patriarken, lama,
af den ryska, men bägge måste mottaga investitur
af Dalai-lama. F. ö. äro alla mongoler ytterst
vidskepliga och låta alla viktiga företag bestämmas
efter urgamla schamanistiska spådoms- och trollkonster,
ehuru de eljest i öfriga angelägenheter ådagalägga
samma praktiska förstånd och nyktra, utilitaristiska
uppfattning som kineserna. Kyrkans och kultens språk
hos mongolerna är tibetanskan. Om deras eget språk
och litteratur se Mongoliska språket.
illustration placeholder
Fig. 3. Mongolisk guldbeslagen järnhjälm med arabisk

inskrift. (Rustkammaren i Kremlj, Moskva.)

Historia. Det första omnämnandet af mongolerna
finnes i kinesiska källor, som berätta, att under
Tangdynastien stammen mong-ku-li (enl. Schott af
mong, "tapper") bodde i nordvästligaste delen af
nuv. Mongoliet. Först med Djingis-kan (se d. o.),
i slutet af 1100-talet, inträdde mongolerna
i historien som ett enhetligt folk; men säkert är,
att de skilda skaror, som under honom och hans
efterföljare öfversvämmade världen, bestodo lika
mycket af tungusiska och turkiska stammar som af
egentligen mongoliska. I medeltidens historia motsvara
mongolerna därför i det närmaste hvad som nu kallas
altaier (se Mongoliska rasen). Efter Djingis-kans död
(1227) delades det ofantliga väldet, som sträckte sig
från Stilla hafvets stränder till Dnjeprs, mellan
hans ättlingar på följande sätt. Den äldste, redan
före fadern aflidne sonen Djutjis son Batu erhöll
de nordvästra länderna, kanatet Kiptsjak l. Gyllene
hordens välde
från Sir Darja till Volga. Den andre
sonen, Djagatai, erhöll det efter honom
benämnda kanatet i Central-Asien, ungefär motsvarande
de nuv. Chiva, Buchara, Kokan och Kaschgar. Den tredje
sonen, Oktai l. Ogdai (d. 1241), erhöll de östra
länderna och efterträdde fadern i värdigheten af
stor-kan l. kakan med residens i Karakorum (se
d. o. 2). Den fjärde och yngste sonen, Tuli
(d. 1232), erhöll östra Mongoliet. Djingis-kans
eröfringspolitik fullföljdes oafbrutet af hans söner
och sonsöner. Oktai störtade Mandschudynastien Kin,
eröfrade hela norra Kina (1234) och vände därefter
sina vapen dels mot Korea, dels mot Sung-dynastien
i södra Kina. Samtidigt (1235–38) eröfrade han
Mesopotamien, Diarbekr och Armenien. Hans brorsöner
Batu och Mangu (Tulis son) underkufvade Kaukasien,
stormade och plundrade efter hvarandra de ryska hufvudstäderna
Rjazan, Moskva och Kiev samt gjorde
dessa furstendömen lydpliktiga (1240). Därefter
inträngde Batu i Ungern, förhärjande Siebenbürgen,
Serbien och Bosnien i s. samt Mähren och Schlesien
i n., och slog de förenade tyske riddarna och
polackerna under hertig Henrik II af Neder-Schlesien
vid Wahlstatt, s. om Liegnitz (1241). Underrättelsen
om Oktais död förmådde emellertid Batu att vända
om. Han inföll sedan från Armenien i Mindre Asien,
slog sultanen af Konia (1242) och framträngde ända
till Aleppo. Mangu, som efterträdde Oktais mot de
kristne vänligt sinnade son Gujuk l. Kujuk (1246–48)
i egenskap af kakan, men ej blef officiellt erkänd som
storkan förr än 1251, utmärkte sig liksom företrädaren
föga genom krigiska bedrifter, utan lämnade denna
ära hufvudsakligen åt sin yngste broder, Hulaku
(l. Hulagu), som företog ett fälttåg mot Persien
och Chorassan. Där kufvade han först de upproriske
assasinerna, tågade därefter västerut, intog Bagdad,
störtade det abbasidiska kalifatet (1258), belägrade
Damaskus, eröfrade Aleppo och gjorde sultanen af
Konia skattskyldig. Därefter vände han sina vapen
söderut och framryckte mot Jerusalem, då han kallades
tillbaka af underrättelsen om Mangus död (1259)
under ett fälttåg mot Kina. Mangu efterträddes af
den näst äldste brodern, Kublai-kan, som också varit
den egentlige ledaren af kriget mot Kina. Han förlade
storkanens residens till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:55:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbr/0480.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free