- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
909-910

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mongolerna, folkslag - Mongoliet, kinesiskt lydland i Asien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den nyanlagda staden Peking, och under en lång och
lysande regering (se Kublai-kan) utvidgade
han ytterligare det mongoliska väldet till sannolikt
det största område, som någonsin varit samladt under
en spira. Men de oerhörda afstånden, de hundratals
olika språken, de olika kulturriktningarna och
särskildt den omständigheten, att rikets västra
delar omfattade islam, under det att de östra efter
Kublais eget föredöme anslöto sig till Buddhas läror,
samt slutligen den inbördes afunden och anspråken
på värdigheten af storkan hos de fyra grenarna
af Djingis-kans släkt gjorde ett sönderfallande
oundvikligt. Efter Kublai-kans död (1294) blefvo
också dessa fyra ättegrenar fullkomligt själfständiga
i sina särskilda riken, hvilka korteligen kunna
benämnas Kina, Persien, Kiptsjak och Djagatai. Det
mongoliska väldet i Kina uppehölls till 1368, då den
af Kublai stiftade s. k. Juendynastien måste vika
för den inhemska Ming-dynastien. I Persien förde
Hulaku, som förlade residenset till staden Maragha
i Aserbeidjan, en kraftig regering ända till sin
död (1265), och äfven hans son Abaka-kan
(1265–82) utmärkte sig liksom fadern för tapperhet
och handlingskraft. Denna dynasti, hvars furstar förde
titeln il-kan (’’folk-herre"), bibehöll sig till 1387,
då den föll för den nye mongoliske världshärskaren
Timur. I Kiptsjak, där Batu (1227–55) efterträddes
af sin broder Berke (1257–65), hvilken förlade
residenset till Sarai (nu Sarev) vid nedre Volga, hade
de följande mongoliske furstarna, Mangu Timur (–1280),
Toktu (1290–1312), Uzbek (–1340) och Berdibek (–1357),
ständiga strider med sina ryska lydfurstar. Efter
Berdibeks död följde en tid af inre oroligheter (jfr
Gyllene horden) till 1395, då större delen af detta
rike föll under Timurs välde. Kanatet Djagatai blef
efter stiftarens död (1241) en ständig skådeplats
för inre strider. I residensstaden Bischbalik (n. om
Tian-schan) följde en rad af svaga regenter efter
hvarandra, under det att landet småningom råkade i
händerna på en mängd smärre, oberoende furstar (beg)
En af dessa, Timur-lenk (se d. o.) l. Tamerlan,
beg af Kesch (nära Samarkand), gjorde sig
till herre öfver hela Djagatai (1369). Han eröfrade
efter hand äfven större delen af de mongoliska
rikena Persien och Kiptsjak, Syrien, norra Indien,
Mindre Asien samt landet österut ända till kinesiska
muren. Denne siste mongoliske världshärskare (d. 1405)
insatte redan under sin lifstid sina söner till
själfständiga regenter öfver olika delar af sitt
rike. Strax efter hans död utbröt strid mellan hans
till storkan i Samarkand insatte sonson Pir Muhammed
och en annan sonson, Chalil. Den senare segrade,
men störtades 1409 af turkmenerna under Chudaibad
Huséin. I Kiptsjak gjorde sig de krimske tatarerna
fullkomligt oberoende under Edigei, en af Toktamischs
härförare mot Timur (jfr Gyllene horden); Georgien
och Mindre Asien afkastade det blott en kort tid
burna mongoliska oket, och liknande försök gjordes
i Bagdad och Irak. Emellertid lyckades det Timurs
son Schah Ruch, som af fadern erhållit Chorassan,
att tränga undan turkmenerna, bekämpa upproret i Irak
och bibehålla den centrala delen af sin faders rike,
Persien och Turkestan, ända till sin död (1446). Under
hans son och efterträdare Ulug Beg
(–1449) och dennes efterföljare Abdallatif,
Abdallah och Abu-Saïd gjordes ständiga
uppror. Smärre kanat uppstodo för längre eller
kortare tid, och slutligen gjorde turkmenhöfdingarna
"af hvita hammeln" slut på denna mongoliska dynasti
och bemäktigade sig hela Persien (1468). I Djagatai,
som redan då bar namnet Fergana och omfattade föga
mer än det nuv. Buchara, höllo sig Timurs ättlingar
till 1500, då sultan Bábar, en ättling af Timur i
6:e led, fördrefs af Scheibek-kan. Bábar gjorde sig
skadeslös genom eröfringar i Indien och grundlade
där ett nytt mongoliskt rike, det s. k. Stormoguls
välde
(se Bábar och Indien, sp. 525). Utom
Indiens gränser förlorade däremot mongolerna hastigt
all världshistorisk betydelse. Splittrade i en mängd
små, mot hvarandra fientliga kanat, underkufvades de
småningom af kraftigare grannar, ryssar, perser,
turkar och kineser. Ännu finnas väl i Chiva,
Buchara och Kaschgar fursteätter, som göra anspråk
på mongolisk härkomst, men blott under särskildt
gynnsamma omständigheter kunna de vinna ett kortvarigt
politiskt inflytande. F. n. äro alla verkliga mongoler
dels ryska, dels kinesiska undersåtar. – Se Hüllmann,
"Geschichte der mongolen bis 1206" (1796), D’Ohsson,
"Histoire des mongols depuis Tchinguiz-Khan jusqu’à
Timour-Lenc" (1834–35), Hammer-Purgstall, "Geschichte
der goldenen horde" (1840) och "Geschichte der Ilchane
in Persien" (1843), Schott, "Älteste nachrichten
von mongolen und tataren" (1846), Howorth, "History
of the mongols from the 9:th to the 19:th century"
(3 dlr, 1876–88) och "The origins of the mongols"
("Journal of the Royal asiatic society" 1875–85),
Huth, "Geschichte des buddhismus in der Mongolei. Mit
einer einleitung: politische geschichte der
mongolen, aus dem tibetischen übersetzt" (2 dlr,
1892–96), Lane-Poole, "The mohammadan dynasties"
(1894), De Lesdain "En Mongolie" (1903), och
"Enzyklopaedie des islam" (1908 ff.). – Om mongolernas
egna historiska källor se Mongoliska språket.
H. A.*

Mongoliet (kin. Mong-ku), kinesiskt lydland i
det centrala Asien mellan Sibirien i n , Mandschuriet
och Kina i ö., Kina och Öst-Turkestan i s. samt
ryska Central-Asien i v. Det utbreder sig utan
bestämdt fixerbara gränser mellan 37° 40’ och 53°
30’ n. br. samt mellan 80° och 126° 30’ ö. lgd
samt omfattar 2,787,600 kvkm. (= en fjärdedel af
Europa). Hela södra och östra M. upptages af en
del af öknen Hanhai (Gobi l. Schamo; se Asien,
sp. 158, och Gobi), och äfven den västra delen,
som heter Dsungariet (se d. o.), utgöres af stäpper
eller öknar. Norra och nordvästra M. är fylldt af
väldiga berg, Altai, Tannuola, Sajanska bergen och
Jablonoi chrebet, genom östra M. gå Chingan-bergen
från norr till söder, i s. möta utlöpare från
Tibets norra kantberg, och endast i v. är M. icke
afspärradt, utan har genom den s. k. dsungariska
folkporten förbindelse med Turan. I det stora hela
är M. en platå, hvars medelhöjd ö. h. beräknats
till 1,200–1,600 m., lägst i v. (700–800 m.) och i
den del af Gobi, som ligger ö. om Chingan (150–400
m.). I de nordvästra kantbergen ha Irtysj, Jenisej,
Selenga o. a. mot n. flytande floder sina källor,
i nordöstra M. upprinner Kyrylun,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0481.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free