- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
941-942

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Monosyllabiska språk, Enstafviga språk, Isolerande språk - Monosyllabum, enstafvigt ord - Monosymmetrisk, bot. - Monosymmetriskt system, miner. Se Kristallografi - Monotecisk, bot. Se Ståndare - Monoteism, enguderi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ansatser till agglutination. b) Sådana språk, som ega
och åtskilja grammatiska kategorier, men icke kunna
genom bestämda ordformer (grammatiskt) uttrycka dem,
utan endast genom ordens ställning i satsen och genom
olika slag och modifikationer af ton. Ett sådant språk
är kinesiskan. På gränsen till detta språk,
såväl geografiskt som morfologiskt, stå de mongoliska
och mandschu-språken. Man har dock inga
säkra bevis för, om de äro att genealogiskt räkna
till de monosyllabiska eller till de ural-altaiska
(agglutinerande) språken. – Naturligt är, att de
monosyllabiska språken ha förändrat sina rötter
fonetiskt och ännu äro stadda i förändring. Huruvida
de genom sin karaktär att bestå blott af enstafviga
rötter kunna sägas stå på ett mycket ursprungligt
skede i språkutveckling, är omöjligt att med säkerhet
afgöra. Det kan dock åtminstone tänkas, att deras
närvarande skapnad kan vara en följd af en lång
föregående utveckling, så att de redan genomlefvat
både de agglutinerande och de flexiviska stadierna,
återigen öfvergått till analytiska uttryckssätt samt
genom en mycket genomgripande analogisk process, som
kunnat sträcka sig öfver hela språkmaterialet, stannat
på ett (nytt) stadium af enstafvighet. De moderna
språkens öfvervägande analytiska byggnad i förhållande
till våra fornspråks öfvervägande syntetiska byggnad
ger åtminstone vid handen, att en sådan utveckling
är tänkbar (jfr våra dagars engelska).

Termen monosyllabiska språk plägar man ställa emot
två andra arter af språk, nämligen agglutinerande
och flekterande språk (de senare äfven benämnda
böjningsspråk). Indelningsgrunden härvidlag är
språkmaterialets struktur och särskildt graden af
hopsmältning af de bägge hufvudsakliga språkelement,
som vi beteckna med begrepps- och relations-element.
Under det således de monosyllabiska
och polysyntetiska (se d. o.) språken uttrycka
grammatiska förhållanden endast eller företrädesvis
med lexikaliska, resp. syntaktiska, medel, ha
såväl de agglutinerande som flekterande språken
utbildade grammatiska kategorier, d. v. s. de
uttrycka de olika grammatiska förhållandena och
betydelsemodifikationerna medelst ordformer, uppkomna
medelst sammansättning (prefigering, affigering eller
suffigering, infigering) af begrepps element med
relations element, af hvilka de förnämsta arterna äro
afledningssuffix och böjningsändelser.
Den här angifna indelningen af språk med hänsyn
till deras struktur förutsätter en bestämd teori om
språkformernas uppkomst, särskildt gående därpå ut,
att aflednings- och böjningselementen en gång varit
själfständiga ord, som ursprungligen endast rent
syntaktiskt (på de monosyllabiska och polysyntetiska
språkens sätt) användes att modifiera andra ords
betydelse och att ange deras inbördes förhållande,
men småningom knötos närmare tillsammans med dem,
så att de till slut förlorade sin själfständighet som
ord äfvensom sin ursprungliga begreppsbetydelse. Så
har t. ex. pass. kalla-s utvecklats ur kalla och
pronominet sik, alltså genom följande stadier:
kalla-sik, kalla-sk till kalla-s. I ordet god-het
är -het ursprungligen ett själfständigt ord (jfr
got. haidus) med betydelse "slag,
art" (genus), som nedsjunkit till afledningssuffix
för bildning af ett visst slags abstrakta ord
(på -het). Denna teori om de grammatiska formernas
uppkomst kallas agglutinationsteorien och lämnar
i stort sedt den allmängiltigaste förklaringen
för aflednings- och flexionselementens uppkomst
(gentemot andra teorier, såsom evolutions-
och adaptations-teorierna). Därmed är icke sagdt,
att icke dessa element äfven kunna ha andra ursprung,
t. ex. genom hypostas (resp. addition) af förutvarande
formativa element (jfr t. ex. lat. gen. it-in-er-is
genom addition af stammarna it-er- och it-en-) eller
subtraktion (t. ex. ty. rind-er, där -er blifvit
pluralmärke, från att ha varit ett ursprungligt
stambildningssuffix). – Från agglutinationsteoriens
synpunkt menar man sålunda med agglutinerande sådana
språk, där å ena sidan grundordet vid böjning eller
afledning icke undergår några väsentliga förändringar,
å andra sidan aflednings- och böjningselementen ha
en mera själfständig karaktär såväl till form som
betydelse än i de flexiviska språken. Men skillnaden
mellan de båda grupperna är endast en gradskillnad;
äfvenledes kan man säga, att s. k. agglutinerande
språk i vissa afseenden (i vissa formkategoriers
bildning) äro flexiviska och omvändt dessa senare i
vissa fall stå på rent agglutinerande ståndpunkt. Till
de (företrädesvis) agglutinerande språken räknar man
t. ex. de uralaltaiska. Till belysning må ett exempel
från turkiskan tjäna: till sev, "älska", har man
sev-mek, "att älska", sev-me-mek, "att icke älska",
sev-iš-mek, "att älska hvarandra", sev-dir-mek, "komma
att älska", sev-iš-dir-il-me-mek, "att icke förmås att
älska hvarandra", o. s. v. Till de flexiviska språken
räknas t. ex. alla indo-europeiska och semitiska
språk (men med otaliga modifikationer). Jfr Whitney,
"Språket, dess lif och utveckling" (1879), Delbrück,
"Einleitung in das sprachstudium" (5:e uppl. 1905),
Noreen, "Vårt språk" (V), Johansson, "Morphologische
studien" (i Bezzenbergers "Beiträge zur kunde der
indogermanischen sprachen", bd 14–16), Jespersen,
"Fremskridt i sproget" (1891), och inledningen till
"Studier over engelske kasus" (eng. uppl. "Progress
in language", 1897).
K. F. J.

Monosyllabum (lat.; af grek. monosyllabon),
enstafvigt ord. Adj. Monosyllabisk, enstafvig.

Monosymmetrisk, bot., detsamma som dorsiventral
(se d. o.).

Monosymmetriskt system, miner. Se Kristallografi, sp. 1333.

Monotecisk, bot. Se Ståndare.

Monoteism (af grek. monos, en, och theos,
gud), enguderi, till skillnad från mångguderi
(polyteism) och allguderi (panteism).
Inom mångguderiet, som utmärker hedendomen,
finnes en tendens att sammanslå de många gudarna till
en enhet. Det kan ske på flera sätt. En gud får af
politiska grunder företräde framför de öfrige, såsom
Marduk i Babel. Eller spekulationen uppfattar de andra
gudomligheterna som lemmar eller uppenbarelseformer
af en viss gud, såsom af Ra i Egypten, af Vishnu i
Indien. Eller man tänker sig bakom gudarna ett evigt
väsen, såsom Brahma i Indien, opersonligt eller
personligt. Särskildt är att märka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0497.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free