- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
945-946

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Monoxider, kem. - Monrad, Ditlev Gothard

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Monoxider, kem., kallas stundom sådana föreningar
mellan ett element och syre, i hvilka en syreatom
ingår; så förekommer t. ex. beteckningen N2 O,
kväfvemonoxid = kväfveoxidul.
H. E.

illustration placeholder

Monrad, Ditlev Gothard, dansk biskop,
statsman, f. 24 nov. 1811, d. 28 mars 1887,
teol. kandidat 1836, studerade sedan ifrigt semitiska
språk, vann 1838 magistergraden på en afh. i detta
ämne och utbildade sig vidare däri under en vistelse i
Paris. Visserligen var M. nära förbunden med flera af
de män, som senare kommo att spela en stor politisk
roll i Danmark, men han afhöll sig själf från allt
deltagande i den politiska rörelsen, tills han kort
efter Fredrik VI:s död, dec. 1839, tillfälligtvis
deltog i studenternas politiska möte, hvarvid han
till den grad utmärkte sig som talare – stämningen
omsvängdes h. o. h. af honom –, att han blef medlem af
adressdeputationen till konungen. Därigenom infördes
han på allvar i det politiska lifvet, där han i 26
år intog en ledande ställning. 1839–42 utgaf han
5 Flyvende politiske blade, som med ovanlig skärpa
angrepo regeringens hela politik (för n:r 2 ådömdes
honom ett års censur), och var apr. 1840–juni
1841 en af "Fædrelandets" redaktörer. 1841–46
var han stadsfullmäktig i Köpenhamn och önskade
1844 bli skoldirektör där, men blef af politiska
skäl förbigången. 1843–46 var han redaktör för
tryckfrihetssällskapets organ "Dansk folkeblad", hvari
han talangfullt och dristigt behandlade allehanda inre
och yttre frågor i afgjordt frisinnad anda; han vann
stort inflytande på folket och var ej rädd för att
låta åtskilliga af censuren undertryckta artiklar
utkomma i särskriften Gjengangeren (1844). 1846
invaldes han i ständerförsamlingen, men kom ej att
taga säte och stämma i denna, utan blef på sin vän
grefve F. M Knuths hemställan präst på Lolland. 20
mars 1848 deltog han i andra Kasinomötet och blef
sedan ecklesiastikminister. I denna egenskap var
det närmast han, som utarbetade utkastet till
junigrundlagen, men han kom ej själf att deltaga i
diskussionen om densamma, emedan han jämte flera andra
medlemmar af marsministären afgick i nov. 1848 såsom
anhängare af idén om Slesvigs delning. I febr. 1849
blef M. biskop i Lolland-Falsters stift och visade
som sådan framstående duglighet. S. å. invaldes han i
folketinget, där han med ett kort afbrott (sommaren
1853) hade sin plats i 16 år och valdes af detta
till medlem af riksrådet 1856–63. De första 10 åren
var han i själfva verket tingets ledare, flera år
finansutskottets och därjämte många andra utskotts
ordf., ehuru han var för själfständig och för litet
smidig att samla ett särskildt parti kring sig. Det
var hans glänsande vältalighet, allsidiga kunskap,
praktiska sinne och förunderliga arbetsförmåga,
som tryggade hans inflytande. M. var 1852 villig
att medverka till helstatens genomförande, röstade
dock emot tullgränsens flyttning, men året därpå
för successionslagen.
Däremot ställde han sig i skarp opposition
till ministären Örsted 1854, föreslog i
apr. misstroendeadress och i okt. riksrättsåtal;
det ena medförde hans afskedande som biskop,
det andra, att han som ytterlighetsman ej kom
in i den nya ministären Bang. Däremot blef han
1855 direktör för folkskoleväsendet och visade
största ifver att förbättra lärarnas lönevillkor
och främja deras utbildning samt lyckades inrätta
en examen för lärarinnor. I maj 1859 blef han
åter ecklesiastikminister, måste visserligen i
dec. s. å. afgå med de öfrige i ministären Hall,
men febr. 1860–dec. 1863 beklädde han åter denna post
och var därjämte till sept. 1861 inrikesminister. Han
hade otur med sina förslag till kyrkliga reformer,
men lyckades genomföra en mängd andra viktiga lagar,
bl. a. om fästeförhållandets omorganisation, i följd
hvaraf en stor del fästegods efter hand såldes till
själfegande (redan 1850 hade han föreslagit allmän
obligatorisk fästeaflösning), och om anläggning af
järnvägar på Fyn och i Jylland, hvilket tidigare
förgäfves försökts. Så mycket större var hans
missräkning, då Hall 1861 af politiska skäl tog
Lehmann till inrikesminister. M. understödde dock
fortfarande Hall, äfven vid novemberförfattningens
genomförande; men då denne kort därpå i dec. 1863 tog
afsked, bildade M. ny ministär, utan att få hjälp
af andra danska statsmän. Det hotande kriget sökte
han afvärja genom att erbjuda de tyska stormakterna
novemberförfattningens återtagande, men ville ej
tillstädja konungen att egenmäktigt upphäfva den. Det
föll således på hans lott att styra Danmark under
högst farliga förhållanden och bära följderna af de
föregående regeringarnas missgrepp (ända ifrån 1851),
hvarjämte man gjorde honom ensam ansvarig för krigets
olyckliga utgång, emedan han skilt sig från Hall
och de öfrige nationalliberale ministrarna. Måhända
kan man förebrå honom att ej ha följt generalernas
råd att låta utrymma Dybbölställningen ett par dagar
före dess eröfring af preussarna (18 apr.), hvarvid
mycket blod kunnat sparas, och att ej ha påtagit sig
hela ansvaret för att gå in på Slesvigs delning, utan
att ha öfverlåtit det afgörande beslutet åt konungen
själf. Sannolikt fruktade han, att delningslinjen
skulle dragas alltför nordlig, och hoppades på
Englands hjälp, såframt danskarna kunde hålla Als. Då
äfven denna ö förlorats, afgick M. som minister
11 juli 1864, och därmed var hans politiska roll i
själfva verket utspelad. Fastän han för visso var Hall
öfverlägsen i begåfning och kämpat långt tidigare och
skickligare för frihetens sak, vann han dock aldrig
dennes folkgunst; tvärtom fruktade man hans genialitet
och själfständighet. Under folketingets förhandlingar
om fredsslutet röstade M. emot och antydde, att
Danmark hellre i sin helhet borde dela Slesvigs
öde. Under den följande författningsstriden sökte
M. hindra alla ingripande ändringar i junigrundlagen,
men röstade dock till sist för den reviderade
grundlagen med dess nya landsting. Samtidigt sökte
han tröst i att öfversätta flera af bibelns böcker:
profeten Esaias, Jobs bok och psalmerna. I dec. 1865
utvandrade han med hustru och flera af sina barn
till Nya Zeeland och sysslade där med landtbruk,
tills han i detta nybyggarlif återvunnit hälsa och
själsjämvikt. Våren 1869 återvände han till Danmark
och blef först landtpräst nära Köpenhamn

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:28 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0499.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free