- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
967-968

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montalcino, stad i italienska Siena - Montalembert - Montalembert 1. Marc René - Montalembert 2. Charles Forbes de Tryon

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och bibliotek. Vinodling,
oljetillverkning. Mineralkälla.
J. F. N.

illustration placeholder

Montalembert [måtaläbär]. 1. Marc René,
markis de M., fransk general och ingenjörförfattare,
f. 1714, d. 1800, samlade under 15 fälttåg rik
krigserfarenhet. Han ingick 1731 vid kavalleriet,
deltog i Polska tronföljdskriget och var 1757–58
anställd som fransk militäragent vid svenska och
1759–60 vid ryska hären under Sjuåriga kriget samt
lämnade i Correspondance (3 dlr, 1777) viktiga
bidrag till detta krigs historia och särskildt till
Sveriges deltagande däri. Under resor i Sverige
(1758) studerade han särskildt E. Dahlberghs talrikt
förekommande torn- och kasemattbyggnader, hvilkas
inflytande tydligen kan spåras i de befästningsförslag
M. sedermera framlade. Han företog en snillrik
granskning af den franska befästningsskolans då
allmänt tillämpade bastionssystem, hvilket fransmännen
själfva gett namnet "place idéale", bröt i en
mördande kritik stafven öfver detsamma och framlade
1761 sina förslag till nya grunder för fästningars
konstruktion, tillämpade på såväl cirkelformig som
månghörnig och stjärnformig utstakning. Krigsministern
Choiseul uppmanade M. att icke offentliggöra dem,
på det att Frankrike ensamt skulle få draga fördel
af de nya idéerna. Då emellertid under loppet af
fem år ingenting uträttades i den nya riktningen,
bröt han tystnaden och utgaf ett af alla tiders
vidlyftigaste och mest berömda krigsvetenskapliga
arbeten: La fortification perpendiculaire (11
vol., med en mängd kopparstick, 1776–96). Ingen
ingenjör har framställt en sådan mångfald af olika
befästningsförslag som M. Ett grunddrag genomgår
emellertid dem alla: ett rikligt användande af höga,
bombfast hvälfda kasemattbyggnader (donjoner) för
uppställande af ett talrikt artilleri. För
grafflankeringen använde han fristående kaponjärer
på grafbottnen och måste därför anses som det
sedermera så allmänt använda kaponjärsystemets
upphofsman. Äfven var han den förste, som föreslog,
att större fästningar borde omges med en gördel af
detacherade fästen, hvilken idé i våra dagar erhållit
en så storartad tillämpning. Nästan alla de grunddrag,
som karakterisera den nyare befästningskonsten,
återfinnas i M:s förslag. Hans idéer kommo ej till
utförande i Frankrike. Men 16 år efter hans död
började Tyskland att efter de principer M. framställt
om- och tillbygga de flesta af sina större fästningar.

illustration placeholder

2. Charles Forbes de Tryon, grefve de M., fransk
statsman, f. 1810 i London, d. 13 mars 1870 i Paris,
var son af grefve René de M. (brorson till M. 1),
som 1792 emigrerade från Frankrike, tog tjänst i
engelska armén, återvände till Frankrike 1815 och
var fransk minister i Stockholm 1826–30. Den unge
M. vistades äfven någon tid hos sin far i Stockholm
och gjorde där bekantskap med oppositionschefen K. H. Anckarsvärd,
med hvilken han sedan i många år brefväxlade. En
samling bref från M. till Anckarsvärd, skrifna
1829–57, publicerades 1906 af C. Burenstam i "Revue
d’histoire diplomatique". Efter sin återkomst till
Paris blef han, vid blott 20 års ålder, en af de
mest framstående medarbetarna i den af Lamennais
1830–31 ledda tidningen "L’avenir", som försvarade
icke blott den religiösa, utan äfven den medborgerliga
och politiska friheten såsom förenlig med katolicismen
och påfvedömet. M., som efter sin faders död, 1831,
ärft dennes pärsvärdighet, tog 1835 sitt inträde i
pärskammaren med ett lysande tal till tryckfrihetens
försvar (mot de s. k. Septemberlagarna) och vann trots
sin ungdom genast erkännande som en af Frankrikes
yppersta talare. Han hade emellertid med sin vanliga
eld kastat sig på studiet af medeltidens historia, och
frukten däraf blef Vie de Sainte-Elisabeth de Hongrie
(2 bd, 1836; 22:a uppl. 1903), utmärkt lika mycket för
praktfull retorisk stil som för brist på historisk
kritik. Liksom han i denna bok försvarade helgonens
underverk, kämpade han i pärskammaren för påfvedömet,
kyrkan, munkordnarnas frihet och jesuiterna. Sin
ståndpunkt uttalade han en gång med de orden:
"vi äro korsfararnas söner, och korsfararnas söner
skola aldrig ge vika för Voltaires söner". Under andra
franska republiken var M. led. först af konstituerande
och därefter af lagstiftande nationalförsamlingen. Han
talade där för expeditionen till Rom och flera
andra reaktionära åtgärder, men äfven mot hvarje
förslag att inskränka tryckfriheten, hvilken
alltid låg honom varmt om hjärtat. Hans oratoriska
dueller med Victor Hugo, som var yttersta vänsterns
banerförare, väckte hela Europas uppmärksamhet. Af
hat mot yttersta vänstern närmade M. sig alltmer
Louis Napoléon, hvars statskupp han gillade,
fastän han protesterade mot den förhatliga åtgärden
att arrestera folkrepresentanterna. Kejsaren var
emellertid så nöjd med M:s hållning under statskuppen,
att han tillät M:s inväljande i lagstiftande kåren
1852. Snart återvände emellertid M. till oppositionen,
och 1852–56 var han den ende oppositionsmannen i
lagstiftande kåren. Följden var den, att han icke
omvaldes vid de allmänna valen 1857, och därmed var
hans parlamentariska bana afslutad. Han fortfor dock
att göra opposition mot Napoleon III i litteraturen,
och för en artikel i tidskriften "Correspondant"
dömdes han till sex månaders fängelse och 3,000 francs
böter, ett straff, som kejsaren efterskänkte. M.,
som 1851 valts till led. af Franska akad., hade
emellertid i många år fortsatt sina studier af
medeltidens historia. Resultatet af dessa studier
framlade han i sin stora historia om benediktinorden,
Les moines d’Occident (7 bd, 1860–77, omfattande
tiden till Beda Venerabilis;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:28 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0510.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free