Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 985-986 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Monte Cassino, benediktinkloster - Montecatini, italienska badorter - Montecatini 1. M. di Val di Cecina - Montecatini 2. M. di Val di Nievole - Monte Compatri. Se Labici - Monte Cristo, ö i italienska Livorno - Montecuccoli, Raimondo - Montefalco (Montefalconius). Se Montfaucom, B. de. - Montefeltro, berglandskap i italienska Pesaro e Urbino

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Codici e le arti a M." (1870), Rickenbach,
"M. C." (1884), G. Clausse, "Les origines
bénédictines" (1899) och O. Kæmmel,
"Herbstbilder aus Italien" (1890).
J. C.

Montecatini [måntekatini], två mycket besökta badorter
i italienska landskapet Toscana. 1. M. di Val di Cecina,
prov. Pisa, 10 km. v. om Volterra, 1,169
inv. (1901), har koppargrufvor, som bearbetats
sedan 1400-talet, och två koksaltkällor med en
temp. af 26° G. – 2. M. di Val di Nievole,
prov. Lucca i Nievoledalen vid järnvägen
mellan Lucca och Pistoja, 24 km. n. ö. om staden
Lucca. 621 inv. (1901; som kommun 8,748). Badorten
har 10 koksaltkällor (med en temperatur af 20–31°
C.). I det närbelägna Monsummano (se d. o.) finnas
naturliga ångbad (27–35° C.) i Grotta Giusti. M. är
en af Italiens mest besökta badorter, i synnerhet
för reumatism (omkr. 35,000 kurgäster). På höjden
ofvanför M. blefvo de florentinske guelferna 29
aug. 1315 slagna af Uguccione della Faggiuola,
den ghibellinske podestàn i Pisa och Lucca.
Ln.

Monte Compatri [må’nte kam-]. Se Labici.

Monte Cristo [må’nte kri’stå], en liten, till italienska
prov. Livorno hörande ö, 45 km. s. om Elba,
nu obebodd och endast tillfälligtvis besökt af
fiskare. 10,4 kvkm. 648 m. hög. Ön är allmänt bekant
genom A. Dumas’ roman "Le comte de Monte Cristo".
(J. F. N.)


Montecuccoli [månteko’kkåli], Raimondo, grefve,
tysk riksfurste, hertig af Melfi, italiensk krigare,
österrikisk fältmarskalk, f. 21 febr. 1609 på slottet
Montecuccolo i Modena, d. 16 okt. 1680 i Linz,
gjorde som simpel musketerare fälttåg i Tyskland,
Flandern och Holland samt tillhörde 1629–31 Tillys
armé, hvarunder han blef svårt sårad vid Breitenfeld
(7 sept. 1631). För Gustaf II Adolf hyste han den
största beundran och besjöng hans död i ett ode. 1634
tog han berömlig del i slaget vid Nördlingen och 1635
i stormningen af Kaiserslautern, hvarefter han blef
öfverste vid ett kyrassiärregemente. 1636 kämpade
han vid Wittstock och 1637 i Pommern. I träffningen
vid Melnik i Böhmen 1639 blef han tillfångatagen
af svenskarna och hölls internerad dels i Stettin,
dels i Weimar till juni 1642, då han utväxlades
mot öfverste Slang. S. å. öfverföll han denne vid
Troppau och tillintetgjorde hans trupper, till
följd hvaraf svenskarna måste upphäfva belägringen
af Brieg. 1643–44 var M. i hertigens af Modena tjänst
som kavallerigeneral, men återvände 1644 till Tyskland
samt skyddade Gallas’ återtåg från Magdeburg ända till
Böhmen. Han organiserade därefter en 5,000 man stark
arméafdelning i Schlesien och deltog i återstoden af
Trettioåriga kriget förnämligast i Böhmen. Sedermera
var M. led. af hofkrigsrådet i Wien och användes
i diplomatiska beskickningar, t. ex. till Sverige
(1654) och som kejsarens ambassadör hos drottning Kristina på hennes resa
till Rom (1655). 1658 fick han, utnämnd till
fältmarskalk, befälet öfver den kejserliga armé,
som understödde Danmark i kampen mot Sverige, samt
fördref svenskarna från Holstein, Slesvig, Jylland
och Als. Sedan fred blifvit sluten (1660), fick
M. styrelsen i guvernementet Raab och tillfälle att
uppträda på en ny krigsskådeplats, mot turkarna. De
tre första fälttågen blefvo utan stort resultat,
men den lysande segern vid S:t Gotthard 1664 tvang
turkarna att begära fred. Sedan 1668 var M. president
i hofkrigsrådet i Wien och hade högsta ledningen af
artilleriet om händer. 1672 ställdes han i spetsen
för den armé, som skulle bekämpa de anfallande
fransmännen. Turenne och M. manövrerade under 1673
års fälttåg, som är högst karakteristiskt för den
tidens metodiska krigföring, mot hvarandra vid Main,
och M. lyckades utan strid nå sitt mål att kringgå
motståndaren, öfverskrida Rhen, vid Koblenz, och
förena sig med prins Vilhelm af Oranien. Under 1674
års fälttåg måste M. af hälsoskäl hålla sig borta
från krigsskådeplatsen. Han återtog befälet 1675 och
utförde ånyo ett af dessa konstlade manöverfälttåg
utan strid och utan afgörande följder. På grund
af sjuklighet nedlade han sedermera befälet och
egnade sin återstående lifstid åt statsgöromål
och åt vetenskaperna, särskildt dem, som rörde
kriget. M. erhöll 1679 riksfurstlig värdighet och af
konungen af Neapel hertigdömet Melfi. – M. har lämnat
efter sig en hel mängd arbeten, hvilka äro samlade i
österrikiska krigsarkivet i Wien, hvarifrån utgifvits,
genom A. Voltzé, M:s Ausgewählte schriften (4 bd,
1899–1900). Hans förnämsta arbeten äro Commentarii
bellici cum puncto artis bellicæ systemate (1718;
öfv. till ty., fr. och it.), Memorie della guerra ed
istruztone d’un generale (1726; öfv. till fr. 1735,
till ty. 1736 och lat. 1740). Commentaires till M:s
memoarer äro utgifna af Turpin de Crissé (1769). En
samling af M:s Opere complete utgafs i Milano i 2
bd 1807–08. Lefnadsteckningar af M. äro utgifna af
Pezzl (1792), Campori ("Raimondo Montecuccoli, i suoi
tempi e la sua famiglia", 1876), af Grossmann (1878),
hvarjämte Fuchs utgifvit "Briefe an den feldmarschall
R. grafen M. Beiträge zur geschichte des Nord. krieges
in den jahren 1659–60" (1910).
C. O. N.

Montefalco (Montefalconius). Se Montfaucon, B. de.

Montefeltro [måntefe’ltrå], berglandskap i italienska
prov. Pesaro e Urbino, s. v. om San Marino. Dess
medelpunkt är fästet San Leo, nu en liten ort
med några hundra inv. Hit flyktade 962 Berengar
I af Italien för kejsar Otto I, men fästet måste
kapitulera i slutet af 964. Landskapet bildade ett
grefskap, som först var förlänadt ärkebiskopen af
Ravenna, men på 1100-talet hade egna grefvar. En
berömd fältherre var Guido di M. (d. 1298),
som spelade en viktig politisk roll som ledare för
ghibellinerna. Äfven hans son Federigo var
deras anförare och utnämndes af kejsar Henrik VII
till generalvikarie i Pisa. 1322 måste han undan
påfvens anhängare fly till citadellet, men tvangs att
kapitulera och blef 26 april mördad. Hans ättlingar,
som tidvis innehade äfven Urbino, voro ett begåfvadt
och krigiskt släkte. En af dem, Federigo II
(d. 1482), var en berömd lärd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>