- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
1005-1006

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montesquieu, Charles Louis de Secondat

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

författarskap. Vetgirig, spirituell och frigjord
från allt, som för tidens filosofi gällde som
fördomar, intresserade han sig dock mera för
vetenskapliga och litterära sysselsättningar än
för domarkallet. Till en början bedref han vid
sidan af detta naturvetenskapliga undersökningar,
och ett med naturvetenskaplig empirism besläktadt
skaplynne utmärkte sedan hans forskningsmetod
inom det område, dit han snart helt öfverflyttade
sitt intresse: sociala, historiska och politiska
spörsmål. 1721 utgaf han under form af två i Europa
resande persers brefväxling Lettres persanes, ett
arbete, hvari han med mördande kvickhet gisslade
de osunda samhällsförhållandena i Frankrike efter
Ludvig XIV:s regering, men också skattade åt
tidens frivola smak. Denna röjde sig äfven i Le
temple de Gnide
(1725; öfv. af fru Nordenflycht
i "Vitterhets-Nöjen"), ett litet skönlitterärt
antikhärmande rokokostycke. Ehuru de "persiska
brefven" af hänsyn till censuren utgifvits anonymt,
blef dock M:s författarskap kändt, och Ludvig XV
vägrade 1725 att godkänna hans inval i Franska
akad. under förevändning, att han ej var bosatt i
Paris. Han sålde då sin presidentsyssla i Bordeaux’
parlament 1726, slog sig ned i Paris och fick 1728
inträda i akademien. S. å. begaf han sig emellertid
på resor till flera europeiska länder för att göra
sociala och politiska iakttagelser. Af synnerlig
betydelse blef hans besök i England, hvars fria
statsskick väckte hans lifliga intresse och där han
gjorde bekantskap med Lockes politiska skrifter. Efter
en tvåårig vistelse i detta land återvände han 1731
till Frankrike för att på La Brède ostördt få bearbeta
det rika material, som han samlat genom sina studier
och resor. Den första frukten häraf var ett historiskt
arbete, Considérations sur les causes de la grandeur
et de la décadence des romains
(1734; "Tankar
öfwer orsakerna till de Romares välde
och fall", 1755, öfv. af O. von Dalin eller
på hans föranstaltan af J. Roeding), hvari han,
höjande sig öfver den dåtida historieskrifningens
krönikartade eller moraliserande metod, gaf en
snillrik framställning af orsakssammanhanget i den
romerska historien. 1748 utkom hans lifs storverk,
L’ésprit des lois (Lagarnas anda), frukten af 20
års undersökningar och begrundning. Den ledande
tanken däri är, att samhällsinstitutionerna
(lagarna) icke böra lämpas och bedömas efter en
abstrakt allmänmänsklig schablon, som den rådande
naturrättsliga spekulationen (se Naturrätt) lärde,
utan efter folkens olika lifsvillkor, deras
geografiska och ekonomiska förhållanden, deras
storlek, seder, religion, historia o. s. v., och det
var just denna relativitet, som han ansåg komma till
uttryck i "Lagarnas anda". Han uppställde därför intet
allmängiltigt författningsideal, utan erkände
republik, demokratisk eller aristokratisk, och monarki
som berättigade alltefter olika förhållanden. Hvad han
fördömde, var blott despotism och anarki, som båda
inneburo laglöshet. Med sin skildring af de båda
republikanska statsformerna afsåg han egentligen
blott forntidens stadsrepubliker och trodde dem ej
möjliga i moderna storstater, men hvad han sade
om dygden (= osjälfviskt medborgarsinne) som den
oundgängliga förutsättningen för ett lyckligt resultat
af det demokratiska statsskicket eger en tänkvärd
tillämplighet äfven på den moderna storstatsdemokratien.
Den idealiserade bild han
gaf af antikens demokratiska republiker skulle
f. ö. få af honom oanade följder. I strid med
hela hans uppfattning gjord till ett allmängiltigt
ideal, inspirerade den nämligen sedermera franska
revolutionens antikhärmande republikanism. Hvad
M. menade med monarki, var närmast Frankrike före
Ludvig XIV:s centraliserande och nivellerande
despotism: en stat, där monarken visserligen är all
makts källa, men i sin maktutöfning begränsas af
vissa grundlagar och af aristokratiska förmedlande
korporationer (pouvoirs intermédiaires), såsom adel,
hierarki och en oberoende, lagarnas helgd bevakande
domarkår (franska parlamenten). Den högsta formen
af statslif ansåg han vara frihet, hvarmed han
menade, att individernas säkerhet var betryggad
därigenom, att de icke kunde tvingas till annat än
hvad lagen påbjöd eller hindras från att göra hvad
lagen tillät. Härtill fordrades, ansåg han, att makt
begränsas af makt, ty "det är en evig erfarenhet,
att hvarje maktinnehafvare frestas att missbruka sin
myndighet; går tills han möter gränser". Finnes en
dylik begränsning, förnekade han ej, att friheten
kunde förekomma i republiker, men närmast ansåg
han den höra hemma i monarkien, hvars natur är
att på sådant sätt "modereras". Fullt betryggande
för friheten fann han dock endast vara en monarki
med en maktfördelning (séparation des pouvoirs),
enligt hvilken den verkställande, den lagstiftande
och den dömande makten skulle tillhöra alldeles
skilda innehafvare: den verkställande monarken,
den lagstiftande en riksförsamling, bestående af ett
aristokratiskt öfverhus och ett folkvaldt underhus,
och den dömande oberoende domare. Detta trodde han
sig ha sett förverkligadt i England, hvars statsskick
han därför framställde som mönsterbilden för en fri
författning. Uppslaget till denna maktfördelningslära
hade getts redan af Locke (se d. o., sp. 947), men i
olikhet med denne genomförde M. den så fullständigt,
att aldrig innehafvare af en "makt" skulle få
deltaga i utöfningen af en annan. Innehafvaren af
den verkställande borde t. ex. blott, för att ej lida
intrång i denna sin makt, ha vetorätt i lagstiftning,
men frånkändes sanktionsrätt, ansågs ej behöfva
initiativ och borde ej genom sina ministrar få deltaga
i den lagstiftande församlingens diskussioner. I denna
absoluta form har visserligen maktfördelningsläran
visat sig svår att praktiskt genomföra, men det är
dock M:s auktoritet, som gett den en världshistorisk
räckvidd, och hvad som trots alla modifikationer däraf
står fast är, att under normala förhållanden både
statens egen säkerhet och den personliga friheten
kräfva, att, på ett eller annat sätt, olika,
hvarandra kontrollerande och begränsande faktorer
få samverka vid statsmyndighetens utöfning. Genom
Englands följande parlamentariska utveckling kom det
engelska statsskicket ej att motsvara M:s uppfattning
däraf, men denna blef likväl fastslagen som positiv
statsrätt genom Blackstones och De Lolmes (se dessa)
därpå grundade arbeten och har såsom sådan på många
håll tagits till mönster. Fullständigast skedde
detta vid utarbetandet (1787) af den nordamerikanska
unionsförfattningen (som endast ersatte monarken
med en president). För den Montesquieusk-engelska
maktfördelningsläran kämpade de moderata


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0529.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free