Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 1007-1008 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montesquieu, Charles Louis de Secondat - Montesquieu-Fézensac. 1. François Xavier Marc Antoine - Montesquieu-Fézensac. 2. Ambrosio Anatole Augustin - Montevarchi, stad i italienska Arezzo - Montevegetation. Se Colombia - Monteverde, Guilio - Monteverdi, Monteverde, Claudio

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

partierna i franska revolutionens konstituerande
nationalförsamling, ehuru förgäfves, mot Rousseaus
folkviljedespotism, och då denna genom skräckväldet
råkat i misskredit, kom nämnda lära åter till
heders i 1795 års direktorialförfattning. I Sverige
hämtade hofpartiet under den senare frihetstiden
vapen därifrån; 1772 års R. F. var i mycket byggd
därpå, och om dess betydelse för 1809 års svenska
författningsverk vittnar ej blott dettas resultat,
1809 års R. F., utan också konstitutionsutskottets
ryktbara motivering till denna. De försök, som
efter Napoleons fall gjorts på kontinenten att
efterbilda Englands konstitution, ha likaledes i
hög grad påverkats af M:s uppfattning af denna,
och de franske doktrinärerna (se Doktrinär) kunna
räknas som M:s lärjungar. Men ej blott i politiken
har "L’ésprit des lois" varit epokgörande. Vår tids
historiska åskådningssätt leder väsentligen sitt
upphof från det kraftiga häfdandet i detta arbete
af folkindividualiteten och dennas historiska
förutsättningar. Den bästa uppl. af M:s samlade
skrifter utgafs af Laboulaye 1875–79 i 7 bd. Medlemmar
af familjen M. ha utgett hans otryckta arbeten (4 bd,
1891–99), innehållande bl. a. hans reseskildringar. –
Ur den utomordentligt rika litteraturen om
M. må nämnas A. Sorel, "Les grands écrivains
français. M." (1889), och É. Faguets karakteristiker
af M. i "Dix-huitième siècle. Études littéraires"
(1890) och i "La politique comparée de M., Rousseau
et Voltaire" (1902). Ett svenskt arbete om "M:s
politiska idéer" är utgifvet af R. Piil (1903).
S. B.


Montesquiou-Fézensac [måtoskio-fesäsa’k]. 1. François
Xavier Marc Antoine, hertig de M., fransk
statsman, f. 13 aug. 1756 på slottet Marsan vid Auch,
d. 5 febr. 1832 på slottet Cirey-sur-Blaise, var abbé
och sedan 1785 franska kleresiets generalagent,
då han 1789 af prästerskapet i Paris valdes till
medlem af riksdagen (états généraux). I konstituerande
församlingen (1789–91) slöt han sig till de sansade
förespråkarna af ett konstitutionellt styrelsesätt,
emigrerade till England 1792, men återvände efter
Robespierres fall. Då han 1800 frambar Ludvig XVIII:s
maning till Bonaparte att återinsätta bourbonerna
på tronen, ådrog detta honom ny landsflykt. Efter
restaurationen 1814 var M. från 13 maj s. å. till
Napoleons återkomst (mars 1815) inrikesminister, men
lät sin expeditionschef Guizot för det mesta sköta
ministeriets ärenden. Efter andra restaurationen blef
han 1815 pär, 1816 medlem af Franska akad. (på grund
af kungl. utnämning), 1817 grefve och 1821 hertig. –
2. Ambroise Anatole Augustin, grefve de M., den
föregåendes brorson, f. 8 aug. 1788 i Paris, d. 22
jan. 1878 i Courtenvaux, befordrades under Napoleon
I:s fälttåg till öfverste, tillhörde från 1816 det
hertigliga orleanska husets uppvaktning och utnämndes
1831 till maréchal de camp. 1834–41 var han
i deputeradekammaren en ifrig försvarare af
julimonarkien, blef 1841 pär samt följde 1848
hertiginnan af Orléans och hennes söner på flykten
från Paris öfver Rhen. M. utgaf några band dikter
och en öfv. af Petrarca (3 bd, 1843–45).

Montevarchi [månteva’rki], stad i italienska
prov. Arezzo (Toscana), vid Arno och
järnvägen Rom–Florens. 4,417 inv. (1901;
som kommun 12,165). Teknisk skola, lärd
akademi (från 1450). Silkesodling.
J. F. N.

Montevegetation (af sp. monte, berg). Se Colombia,
sp. 555.

Monteverde [mån-], Giulio, italiensk skulptör,
f. 1837 i Bistagno (Piemonte), utbildade sig först
som träsnidare i Genua och studerade skulptur från
1859 vid akademien där och från 1865 i Rom. Han
utförde åtskilliga behagfulla verk i marmor,
bl. a. Franklins genius (en genie, som fångar
blixten i sin hand). Sitt rykte vann han genom
marmorgruppen Jenner, som ympar koppor på sitt
eget barn (utst. 1873, Palazzo Bianco i Genua). Han
utförde bl. a. Den unge Columbus (staty i Boston – ett
exemplar i marmor, 1876, finns i Göteborgs museum),
Viktor Emanuels ryttarstaty i Bologna (aftäckt 1888),
statyer öfver arkitekten Sada i Turin, kompositören
Thalberg i Neapel m. fl., åtskilliga grafmonument,
bl. a. general Medicis staty på begrafningsplatsen
i Rom. Bland hans arbeten märkes äfven Väfvaren,
en fullt realistisk arbetarstaty. M. blef 1874
professor vid San Lucaakademien i Rom, 1879 medlem af
konstakademien i Stockholm och 1889 romersk senator.
G-g N.


Monteverdi [mån-], Monteverde, Claudio, italiensk
tonsättare, f. i maj 1567 i Cremona, d. 29 nov. 1643
i Venezia, studerade kontrapunkt för kapellmästaren
hos hertig Gonzaga i Mantua, M. A. Ingegneri,
hvars efterträdare han blef 1601, och befordrades
1613 till kapellmästare vid Markuskyrkan i Venezia,
på mycket hedrande villkor. M. är epokgörande inom
musikens historia, enär han genom sin fria behandling
af dominantseptiman och nonan kan sägas vara den
egentlige grundläggaren af det moderna harmonisystemet
i motsats till de gamla kyrkotonarterna och den
äldre dissonansbehandlingen. Detta skedde redan
i de tidigare bland hans madrigaler, af hvilka 9
samlingar utgåfvos 1583–1650. Hans djärfheter (som
f. ö. förberedts af bl. a. Willaerts skola) ådrogo
honom skarpa tillrättavisningar från Artusi i dennes
1600–03 utgifna "L’Artusi, ovvero delle imperfettioni
della moderna musica". Men hans idéer blefvo icke
dess mindre segrande, i synnerhet sedan han senare
genomfört dem äfven på den dramatiska musiken, där
de icke stötte någon gammal häfdvunnen stil för
hufvudet, utan tvärtom öfverensstämde med ett för
denna konstart naturenligt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>