Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montfort, fransk familj - Montfort 2. Amaury de M. - Montfort 3. Simon de M. - Montfort 4. Simon de M. d. y. - Montgelas, Maximilian Joseph von - Montgolfier, bröderna - Montgolfier, Joseph Michel - Montgolfier, Jacques Étienne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2. Amaury de M., grefve af Toulouse, den föregåendes son, f. 1192, d. 1241, fortsatte faderns strid mot de upproriske i Toulouse, men afstod
1226 sina anspråk på detta grefskap till franska
kronan, blef 1231 konnetabel af Frankrike
och deltog 1238 i ett korståg till Palestina,
hvarvid han råkade i fångenskap, fördes till Egypten
och på hemvägen afled i Otranto.
3. Simon de M., earl af Leicester, den föregåendes
yngre broder, krigare och statsman, f.
i början af 1200-talet, dödad 4 aug. 1265 i
slaget vid Evesham, förvärfvade genom byte
sin äldre broders engelska anspråk, lyckades
omkr. 1230 af konung Henrik III återfå faderns
gods, erhöll äfven earlvärdighet och befäste
ytterligare sin ställning genom giftermål (1238)
med konungens syster Eleonora, änka efter William
Marshal, earl af Pembroke (se Marshal 2). Han var
en tid konungens förtrognaste rådgifvare, men sågs
som främling med oblida ögon af dennes broder Rikard
af Cornwall och flertalet engelska baroner.
En ekonomisk tvist med Henrik bragte 1239
M. i dennes onåd, och han gick därför s. å.
i landsflykt, men återvände redan 1240, då en
skenbar försoning egde rum, hvarefter M.
jämte Rikard deltog i ett korståg till
Palestina (1240–41). Efter hemkomsten deltog han
i Henriks misslyckade fälttåg mot Frankrike 1242,
erhöll stora förläningar af konungen och utsågs
1248 till dennes ståthållare i Gascogne, där
han strängt ingrep mot de själfrådige magnaterna
och städernas i partistrider inbegripna borgare.
De missnöjdes klagomål inför konungen bemöttes af
M., som frikändes från de framställda anklagelserna
för tyranni, men nya tvister med konungen förmådde
honom att 1252 flytta öfver till Frankrike, där man
erbjöd honom regentskap under konung Ludvig IX:s
bortovaro på korståg. M. kom i stället till Henriks
hjälp i Gascogne 1253, återvände året därpå till
England och blef där det nationella partiets ledare i
kampen mot konungens franska gunstlingar (de s. k.
"poitevinerna", från drottning Eleonoras hemland
Poitou). Han deltog 1258 i att aftvinga konungen de
s. k. Oxfordprovisionerna
se d. o.), begaf sig, när tvisten om dessa stadgar
1261 ledde till inbördes krig, ånyo till Frankrike,
men återvände 1263 på baronernas enträgna uppfordran,
ställde sig i spetsen för deras resning och blef
genom sin seger öfver den kungliga hären vid Lewes
(14 maj 1264) Englands verklige styresman. Om det
i engelsk statsrätt ryktbara parlament med äfven
borgerliga ombud M. nu sammankallade (jan. 1265)
se England, sp. 612. Tvister med baronerna och med
hans medregent, Gilbert af Gloucester (se Gloucester 2),
ledde emellertid till M:s snara fall,
då den fångne konungens son, prins Edvard (sedermera
konung Edvard I), emot honom s. å. samlade konungens
anhängare. Han blef kringränd af en öfverlägsen
styrka vid Evesham och stupade i slaget. M. var
häftig och maktlysten, men också allvarlig, tapper
och statsklok. Visserligen är han ej, som man en
tid påstod, "engelska underhusets skapare", men
segraren vid Evesham blef den besegrades lärjunge;
M:s statsmannatankar genomträngde småningom Edvard
I:s politik. Jfr Pauli, "Simon von M." (1867),
W. Stubbs, "Constitutional history of England", II,
G. W. Prothero, "Life and times of Simon
de M." (1877), och Ch. Bémont, "Simon de M., comte
de Leicester" (1884). – M:s äldste son, Henry de M.,
f. 1208, d. 1265, stred vid Lewes 1264 i faderns här
och stupade i slaget vid Evesham vid dennes sida.
4. Simon de M. d. y., den föregåendes andre son,
f. 1240, d. 1271, kom i slaget vid Evesham 1265
med en undsättningstrupp för sent för att rädda
sin fader, fortsatte därefter en tid striden mot
det kungliga partiet, men flydde 1266 ur landet och
slutade sina dagar nära Siena. Liksom sin broder Guy de M.
(f. omkr. 1243, d. omkr. 1288 på Sicilien)
deltog han i Viterbo 1271 i det brutala mordet på
kusinen Henrik af Cornwall (se Henrik, sp. 440),
en handling af hämnd för faderns död. – Släktens
siste manlige medlem var deras yngste broder, Amaury
de M. (d. omkr. 1292), som var påflig kaplan och
råkade i mångårig engelsk fångenskap (1275–82),
då han till Wales skulle beledsaga sin syster,
Eleonora af M. (f. 1252, d. 1282), som förmält sig
med den walesiskc fursten Llewelyn ab Gruffydd (se
Llewelyn 2).
1–4. V. S-g.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
