Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 1031-1032 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montmorency, fransk släkt - Montmorency 1. Matthieu II de M. - Montmorency 2. Anne - Montmorency 3. François - Montmorency 4. Henri I - Montmorency 5. Henri II - Montmorency 6. Matthieu Jean Félicité - Montmorillon, arr.hufvudstad i franska Vienne - Montmorin de Saint-Hérem, Armand Marc

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ludvig VIII:s krig mot albigenserna 1226 samt var
sedan änkedrottning Blanches kraftigaste stöd i rikets
styrelse. Han blef konnetabel 1218.


2. Anne, hertig af M. (1551), konnetabel af Frankrike
(1538), f. 15 mars 1492, d. 12 nov. 1567 i Paris,
hade uppfostrats tillsammans med konung Frans
I. Kungligt och katolskt sinnad, var han under större
delen af dennes regering hans inflytelserikaste
rådgifvare. Efter slaget vid Pavia (1525) delade
han en tid Frans’ fångenskap i Spanien samt erhöll
efter konungens frigifning ståthållarskapet öfver
Languedoc och värdigheten "grand maître de France"
(riksmarskalk). Senare, 1536, framtvang han Karl
V:s återtåg ur Provence genom att ödelägga landet. Själf
önskade dock M. vänskap med kejsaren och påfven;
från 1538 ledde han till en tid Frans I:s politik
i denna riktning, men föll i onåd 1541 och återfick
sitt inflytande först vid Henrik II:s tronbestigning
(1547). 1557 förlorade han slaget vid S:t Quentin,
föll själf i spanjorernas händer och påskyndade
därefter afslutandet af den för Frankrike oväntadt
litet fördelaktiga freden i Câteau-Cambrésis
(1559). Under Karl IX sökte Katarina af Medici
bruka honom som en motvikt mot guisernas parti, men
han förenade sig snart med detta samt ingick 1561
med François de Guise och marskalk S:t André ett
"triumvirat" till upprätthållande af katolikernas
maktställning. I slaget vid Dreux (1562) blef han
tillfångatagen af hugenotterna, men utväxlades mot
Condé och åvägabragte jämte denne freden i Amboise
(1563). Vid inbördeskrigets förnyade utbrott 1567
inneslöts han i Paris af hugenotterna, slog under ett
utfall Condé vid S:t Denis, men dog efter två dagar
af de sår han erhållit i drabbningen. – Biografi af
Decrue (2 dlr, 1885–89). En hans syster, Louise de M.,
blef moder till den ryktbare hugenottledaren G. de
Coligny (se d. o.).

3. François, hertig af M., den föregåendes son,
f. 1530, d. 1579, blef 1556 guvernör i Paris och 1559
marskalk. Han insattes 1574 på Bastiljen,
sedan han slutit sig till "de missnöjde", men
utsläpptes efter ett år af Katarina af Medici,
hvilken nödgades i honom söka ett stöd mot hertigen
af Alençon. Sedan 1557 var han förmäld
med konung Henrik II:s och Dianas af Poitiers dotter
Diana, änka efter hertig Horatio Farnese af Castro. –
Biografi af Ruble (1880).

Hertig Henri I af Montmorency.

4. Henri I, hertig af M., den föregåendes
broder, före broderns död känd under
namnet grefve Damville, f. 1534, d. 1614,
utmärkte sig vid Dreux (1562) och S:t Denis (1567),
men var, ehuru till en början god katolik,
hatad af änkedrottning Katarina och guiserna.
Han var sedan 1563 ståthållare i Languedoc, stod
där en tid i spetsen för medelvägsmännens
("politikernas") parti och härskade snart med
suverän makt, under skiftande förbindelser, tills Henrik IV
slutligen utgick ur hugenottkrigen som segrare,
då M. hyllade denne. 1593 blef M konnetabel. Hans
dotter Charlotte Marguerite förmäldes 1609 med prins
Henri II af Condé och blef moder till Louis II de
Bourbon ("den store Condé"), prins Armand de Conti
och hertiginnan de Longueville.

5. Henri II, hertig af M., den föregåendes son,
f. 30 april 1595 i Chantilly, d. 30 okt. 1632 i Toulouse,
öfvertog 1613 efter fadern styrelsen af Languedoc,
kämpade 1621–28 framgångsrikt mot protestanterna och
utnämndes 1630 till marskalk. Förbittrad öfver att
icke erhålla konnetabelvärdigheten samt af omtanke
för stormansväldet, som hotades genom Richelieus
sträfvan att stärka konungamakten, slöt han sig till
Ludvig XIII:s broder Gaston d’Orléans, men besegrades
af konungens trupper vid Castelnaudary 1 sept. 1632,
tillfångatogs i striden och afrättades.

6. Matthieu Jean Félicité, hertig af M.-Laval
(1822), fransk statsman, f. 10 juli
1767 i Paris, d. där 24 mars 1826, kämpade i
nordamerikanska frihetskriget (1775–83),
omfattade med ifver de moderna frihetsidéerna och
blef 1789 medlem af nationalförsamlingen. Sedan
revolutionen antagit en våldsam karaktär, emigrerade
M. 1792 till Schweiz, återvände till Frankrike 1795,
men afhöll sig från det politiska lifvet ända till
bourbonernas återkomst 1814. Han slöt sig då till
det ultrarojalistiska partiet, blef 1815 medlem
af pärskammaren och i dec. 1821 utrikesminister och
konseljpresident i det efter hertigens af Richelieu
fall bildade reaktionära kabinettet. På kongressen
i Verona 1822 verkade han för en intervention
i Spanien till Ferdinand VII:s förmån, afgick i
dec. s. å. ur ministären, men fortfor likväl som
en af kongregationens ledare att kraftigt verka
i den religiösa och politiska reaktionens
tjänst. Om hans förbindelser med madame de Staël
se Gautier, "Mathieu de M. et Madame de Staël"
(1908).
1–5. G. V. G.* 6. E. W.*

Montmorillon [måmårijå7], arrondissemangshufvudstad i
franska dep. Vienne (Poitou), vid Orléans-banan. 3,924
inv. (1906). Prästseminarium. Järnmalmsgrufvor och
kalkstensbrott.
J. F. N.

Montmorin de Saint-Hérem [måmårä7 de sät erä7m],
Armand Marc, grefve, fransk politiker, f. 1745,
uppfostrades tills. med Ludvig XVI samt blef efter
dennes tronbestigning (1774) sändebud i Madrid och
i febr. 1787 utrikesminister efter Vergennes. Han
understödde Necker i yrkandet på riksständernas
sammankallande samt riktade 13 april 1791 till de
främmande makterna ett manifest med tillkännagifvande,
att Ludvig XVI åtnjöte full handlingsfrihet och med
glädje omfattade sakernas nya ordning. Konungens
flyktförsök (juni s. å.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>