- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
1059-1060

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Moralteologi, teol.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

särskildt af förhållandet mellan kristendomen och den
härskande kulturriktningen betingade och därför till
skärpa och grad ständigt växlande skiljaktigheter. Och
äfven i fråga om de vetenskapliga uppgifter, som
den teologiska och den filosofiska etiken ha att
fullfölja, kan från denna ståndpunkt ingen principiell
olikhet bestå. Då vägen till den kristna uppenbarelsen
går endast genom besinningen öfver den för alla
gemensamma sedliga uppgiften, måste klargörandet af
denna uppgifts allmänna innebörd, med väsentligen
samma metoder som den filosofiska etiken, bli också
den teologiska etikens första angelägenhet; och af
häfdandet af kristendomens allmänmänskliga betydelse
följer å andra sidan, att från evangelisk ståndpunkt
hvarje etik, som försummar att åtminstone till
pröfning uppta den kristna uppenbarelsens anspråk,
måste betraktas som ensidig och ofullständig. Den
förblifvande åtskillnaden mellan teologisk och
filosofisk etik får därför här i grunden karaktär
blott af en vetenskaplig arbetsfördelning, som har sin
grund i den olikhet i utgångspunkt, som betingas af
det skilda sammanhang, i hvilket det etiska problemet
kommer att insättas, allteftersom det betraktas som
ett led af filosofiens eller teologiens system. I
filosofien framträder det närmast som en sida af det
kunskapsteoretiska problemet i vidsträcktare mening:
af frågan om grundvalarna för och den logiska
innebörden i den mänskliga omdömesbildningen i
teoretisk och estetisk liksom i etisk riktning. För
teologien åter är den etiska undersökningen i
sista hand blott ett led i arbetet på klargörandet
af uppenbarelsens innebörd och betydelse, och det
etiska problemet betraktas därför här från början
till slut i sitt samband med det religiösa. I förra
fallet är det därför frågan om de sedliga idéernas
sanningshalt och giltighetsgrund, i det senare åter
om möjligheten och kraften till deras förverkligande
i lifvet, som träder i förgrunden. Dessa frågor
kunna visserligen, som ofvan antydts, ej isoleras
från hvarandra, men allteftersom den ena eller den
andra bildar undersökningens egentliga centrum, blir
dock också hela dennas anordning en annan. Och denna
skillnad vinner en djupare betydelse, om man ger
akt på, huru däri den dubbla väg afspeglar sig, på
hvilken det sedliga problemet historiskt sedt trängt
fram till fullt medvetande. Denna utveckling har sin
utgångspunkt å ena sidan i den helleniska filosofien,
å den andra i den israelitiska profetismen. I
det att i Hellas sedligheten liksom kulturlifvet
öfver hufvud redan tidigt emanciperar sig från
den religiösa traditionen, råkar hela den nedärfda
sanningsbesittningen i osäkerhet, och sökandet efter
nya grundvalar för den sedliga öfvertygelsen drifves
så här fram i samband med frågan om möjligheten
af objektiv kunskap öfver hufvud. I Israel åter
inträder aldrig en sådan brytning med den religiösa
traditionen, och de sedliga idéernas sanning blir
därför här aldrig föremål för egentliga tvifvel. Men
så mycket starkare framträder i samband med det
personliga gudsförhållandets egenartade fördjupning
här medvetandet om dualismen mellan de ideella
sedliga krafven och det verkliga lifvet och frågan
om möjligheten till denna dualisms öfvervinnande. I
det den filosofiska etiken fullföljer den helleniska
filosofiens frågeställning, medan den
teologiska etiken utgår från de genom profetismens
och kristendomens uppenbarelsetro ställda problemen,
kunna deras undersökningar ömsesidigt tjäna hvarandra
till komplettering och kontroll, medan man dock, om ej
framställningen skall bli ensidig och missvisande, på
hvardera sidan måste sträfva att från sin egendomliga
utgångspunkt finna utrymme också för de närmast för
den andra sidan karakteristiska frågeställningarna. –
I det den teologiska etiken söker sin centrala
orienteringspunkt i uppenbarelsens tanke, träder den i
närmaste förbindelse med dogmatiken (se d. o.) såsom
den disciplin, som har att vetenskapligt klarlägga
uppenbarelsens religiösa sanningsinnehåll. Då den
kristna uppenbarelsens närmaste syfte ligger i
människolifvets frigörande till gemenskap med Gud
och delaktighet i arbetet för hans rike, måste en
framställning af det sedliga lifvets grunddrag komma
att från en viss synpunkt ingå också i dogmatikens
system. Men å andra sidan kan den teologiska etiken
ej genomföra sin ofvan skisserade uppgift, utan att
alla de dogmatiska hufvudbegreppen där på ett eller
annat sätt komma till tals. Det är därför missvisande
att, såsom stundom skett, beteckna densamma som en
blott på grund af stoffets rikedom utbruten del
af dogmatiken, utan äro de att betrakta som två
sidoordnade discipliner, som visserligen delvis ha
stoffet gemensamt, men behandla detta från väsentligen
olika synpunkter och som förhålla sig till hvarandra
ungefärligen som världsåskådning och lifsåskådning.

Först sent har den teologiska etiken förmått
tillvinna sig en själfständig ställning gentemot den
filosofiska etiken å den ena, dogmatiken å den andra
sidan. Synnerligen tydligt framträder dess beroende
af bådadera i den medeltida teologiens behandling af
de etiska problemen. Formellt sedt ingår här etiken
som ett led i det dogmatiska systemet, medan den till
sitt innehåll ter sig som en blott yttre kombination
af ett allmänt filosofiskt och ett specifikt kristligt
teologiskt element: själfva grundschemat hämtas från
den Aristoteliska filosofien, och till de med dess
ledning ur den "naturliga lagen" härledda dygderna
träda de på den uppenbarade lagens auktoritet
stödda krafven som ett blott plus. Sin mest typiska
utgestaltning har den medeltida etiken fått hos den
främste skolastikern Tomas från Aquino i andra delen
af hans "Summa totius theologiæ". Vid sidan af de
dogmatiska systemen eller "summorna" träda visserligen
de s. k. Summæ casuum conscientiæ ("samlingar af
samvetsfall"), men den behandling, som de sedliga
frågorna i dessa ur de gamla penitentialböckerna
framvuxna och för biktinstitutets praxis afsedda
arbeten få, bär alltigenom kasuistikens (se
d. o.) prägel. Sin konsekventaste utgestaltning
har denna för det sedliga allvaret ruinerande och
allt verkligt inträngande i de etiska problemen
omöjliggörande kasuistiska metod fått i jesuitordens
omfattande etiska produktion. Bland jesuitiska
författare på detta område må särskildt nämnas
Toletus, Sanchez, Escobar och Busenbaum. Äfven
den senare katolicismens båda inflytelserikaste
etiska läroböcker af Liguori och Gury bära
i det väsentliga samma prägel. Vid sidan häraf ha
visserligen också från katolskt håll många försök
till en mera vetenskaplig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0556.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free