- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
1061-1062

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Moralteologi, teol.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

behandling af etiken framträdt (under 1700-talet af
Stattler, under 1800-talet af Sailer, v. Hirscher,
Klee m. fl.; mera den traditionella riktningen
tillhöra de berömda arbetena af Simar och Linsenmann).
Till någon verkligt enhetlig, på en gentemot
den filosofiska etiken själfständig princip hvilande
gestaltning af den teologiska etiken har man dock,
på grund af katolicismens hela uppfattning af
kristendomens och uppenbarelsens väsen, ej heller
här nått fram. – I reformationens lära om den på
personlig erfarenhet hvilande tron som det sedliga
lifvets enhetliga princip var däremot möjligheten
till en sådan gifven. Dock dröjde det länge, innan
de vetenskapliga konsekvenserna drogos af den
häri inneslutna nya uppfattningen af den kristna
sedlighetens väsen. Luther själf gaf aldrig något
systematiskt utförande af sina etisk-religiösa
grundtankar. Melanchthon åter, hvilkens inflytande
lång tid blef af dominerande betydelse för etikens
vetenskapliga behandling i den äldre, lutherska
kyrkan, behandlade etiken i större sammanhang
blott som filosofisk disciplin och visar sig i
sina hithörande arbeten ej ha på allvar förmått
genombryta den medeltida traditionen. Inom denna
kyrka var Calixtus (se d. o.) den förste, som
gjorde en allvarligare ansats att, med utgångspunkt
i pånyttfödelsen, ge den teologiska etiken en
enhetligare, med de reformatoriska principerna
mera stämmande gestaltning. Dock gled han själf vid
utförandet genast åter in i det gamla schemat. Långt
tidigare och med vida större energi hade i den
reformerta kyrkan liknande principer gjorts gällande,
så framför allt af L. Daneau (se d. o.) och
i viss mån redan af Calvin. Till något konsekvent
genomförande i metodiskt hänseende kommo de dock ej
heller här, och i båda kyrkorna behöll i stort sedt
etiken ända fram till F. v. Reinhards omfångsrika
"System der christlichen moral" (1788–1815) samma
oklara blandningskaraktär som en halft filosofisk,
halft teologisk disciplin. Och i båda utvecklade
sig vid sidan häraf en än mindre med de evangeliska
principerna stämmande kasuistisk litteratur. Först
Schleiarmacher har på ett verkligt genomgripande sätt
förstått att ur de reformatoriska grundtankarna draga
de metodologiska konsekvenserna för den teologiska
etikens vetenskapliga gestaltning. I det han låter
den, liksom dogmatiken, taga sin utgångspunkt i
det kristligt bestämda fromma själfmedvetandet
och nu inskränker dess uppgift till att allsidigt
beskrifva det ur de därur härflytande impulserna
framgående handlingssättet, vinner han åt densamma,
samtidigt med att det nomistiska draget utmönstras,
en enhetlig och gentemot den filosofiska etiken
klart begränsad uppgift. Schleiermachers eget
utförande af dessa principer föreligger i hans efter
föreläsningsanteckningar postumt (1843) utgifna
"Die christliche sitte". Af den af honom häfdade
uppfattningen af den teologiska etikens uppgift äro
ock nästan alla senare framställningar af etikens
system inom den evangeliska kyrkan bestämda. Ett
undantag bildas väl af den Schleiermacher eljest
närstående K. Rothe, som, medan han åt dogmatiken
blott ger den väsentligen historiska uppgiften
att redogöra för de kyrkliga dogmerna, fattar den
teologiska etiken
som den teologiens system krönande systematiska
disciplin, i hvilken hela det kristna trosinnehållet
får sin afslutande spekulativa begrundning, liksom
ock af de af Hegels filosofi bestämde teologerna
(Daub, Marheineke, i senare tid O. Pfleiderer). Äfven i
dansken Martensens berömda arbete "Den christelige
ethik" är uppgiften, delvis i anslutning till
Schleiermachers program för den filosofiska etiken,
väsentligt vidsträcktare fattad. Något liknande gäller
ock t. ex. om svensken Ignells "Grunddragen
af den christliga sedeläran". Men mestadels har
den nyare evangeliska etiken inskränkt sig till
att blott mot bakgrunden af en teckning af det
syndiga tillståndet skildra det kristna lifvets
uppkomst, utgestaltning och hufvudyttringar. Trots
de vinster i sakligt och metodiskt hänseende, som
denna begränsning i jämförelse med behandlingssättet
före Schleiermacher innebar, har den emellertid fört
med sig en för den teologiska etikens vetenskapliga
energi och verkningskraft i längden menlig isolering
af dess behandling af den kristna sedlighetens
lifsproblem från filosofiens arbete på de allmännare
etiska idéproblemen. På sista tiden har man därför
från olika håll kräft ett återknytande, ehuru i helt
annan mening och på ett mera organiskt sätt än i den
äldre etiken, af förbindelsen mellan de filosofiska
och teologiska metoderna och arbetsuppgifterna. Med
särskild energi har W. Herrmann i sin synnerligen
betydelsefulla "Ethik", under afvisande af hvarje
skillnad mellan teologisk och filosofisk etik,
betonat, att den kristna tron ej kan till sin
uppkomst och sina sedliga yttringar klargöras
annat än mot bakgrunden af det allmänna filosofiska
problemet om de sedliga idéernas logiska innebörd
och giltighetsgrund öfver hufvud. Bland öfriga
protestantiska framställningar af den teologiska
etikens system efter Schleiermacher torde i första
rummet böra nämnas Harless’ "Christliche ethik"
(1842), som, i vetenskapligt hänseende föga märkligt,
dock genom sitt återgående till Luthers tankar blef af
stor betydelse, särskildt för den s. k. konfessionella
teologien. Bland öfriga bearbetningar af etiken från
detta håll må främst nämnas v. Franks "System der
christlichen sittlichkeit", vidare arbeten af v. Hofmann,
Wuttke, Vilmar, Luthardt m. fl.,
från sista åren Lemme, R. Seeberg och Mandel. Samma
riktning tillhör v. Oettingens mycket omdebatterade,
i moralstatistikens historia betydelsefulla
"Socialethik". Den s. k. förmedlingsteologien
representeras främst af I. A. Dorner och Lange;
hit torde ock snarast C. F. Schmid, Palmer och
B. Wendt samt från sista tiden J. Köstlin vara
att räkna. Martensen intar en mellanställning
mellan förmedlingsteologien och den konfessionella
teologien; än afgjordare är dragningen åt sistnämnda
riktning hos de af honom starkt influerade
Granfelt i Finland, H. Scharling i Danmark och
Ahnfelt i Sverige. M. Kähler visar sig äfven i
sin korta, men innehållsrika etik svår att inordna
under någon viss skola. Den s. k. bibelteologien
representeras på etikens område af Beck och Kübel,
den s. k. Ritschlska skolan utom af Herrmann,
som dock i mycket bryter nya banor, af H. Schultz,
Häring, Gottschick och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0557.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free