Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mordella, zool. Se Mordellidae - Mordent, musikalisk utsirning - Mordey, William - Mordokai. Se Ester och Haman (Bibeln) - Mordslag, krigsv. Se Handkula - Mordslingerväxter, bot. Se Ficus - Mordvinerna, finsk-ugriskt folk i Ryssland - Mordvinska språket - More, sir Thomas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
halsformigt afsnördt hufvud, som är bredare
än halssköldens framkant. Pannspröten äro
trådformiga eller sågade och benen långa och
smala. Skalbaggarna träffas ofta i blommor och
äro lifliga i sina rörelser. Larverna vistas i
murken ved, och åtminstone några anses nära sig af
andra där lefvande insektlarver. Familjen är nära
besläktad med Rhipiphoridæ och sammanföres af
en del författare med denna senare familj. Bland
hithörande svenska släkten kunna nämnas Mordella,
Mordellistena och Anaspis. En öfverallt i
blommor vanlig art är den 4–5 mm. långa,
svarta, grått sidenhåriga Mordella aculeata.
G. A-z.
Mordent (it. mordente, "bitare"; fr. pincé, mordant),
musikalisk utsirning, som består i en snabb växling
mellan hufvudnoten och lilla undersekunden,
börjande och slutande med den förra. Denna
korta mordent tecknas <viv ; en längre mordent,
då växligen sker två eller tre gånger, tecknas
-vj^v. Pralldrillen har samma tecken som mordenten,
ehuru icke genomstreckadt. Den skiljer sig från den
senare blott däri, att växlingen sker med den öfre
i st. f. den undre sekunden.
A. L.*
Mordey [må’di], William, engelsk elektroteknisk
ingenjör, f. 28 mars 1856 i Durham, tillhör raden
af de banbrytande elektrotekniker, som framträdde i
början af 1880-talet. Sålunda konstruerade han redan
tidigt en speciell ankartyp för likströmsdynamos,
en originell växelströmsgenerator och en
transformatortyp. Han bidrog vidare genom många
undersökningar och publikationer till klargörandet af
en mängd frågor, såsom induktionsströmmars uppkomst,
lagarna för magnetfält, hvirfvelströmmar m. m. Mest
bekant torde hans namn blifvit genom den ofvannämnda
växelströmsmaskinen, som i mycket afvek från då
brukliga. Magnethjulet, som innehöll en enda spole,
var utformadt så, att polerna grepo omkring den
tunna skifformiga ankarlindningen på sådant sätt,
att alla poler på ena sidan hade samma polaritet
(likpoltyp). För vanliga normala ändamål har
typen förlorat sin betydelse, men dess ledande
principer ha på allra sista tiden gått igen
i generatorer för högfrekvent ström, använda
särskildt för trådlös telegrafi. M. var länge
verksam vid Londonfirman Brush electric engineering
Co. F. n. intar han en bemärkt ställning bland
Englands konsulterande ingenjörer. M. var 1908–09
president i Institute of electrical engineers.
A. E-m.
Mordokai, en i Esters bok omtalad jude, som där
framställes som Esters fosterfader. Se Ester och Haman.
Mordslag, krigsv. Se Handkula.
Mordslingerväxter, bot. Se Ficus, sp. 156.
Mordvinerna, ett i östra Ryssland på båda sidor om
Volga s. och s. ö. om Nizjnij-Novgorod och Kazan ända
nedåt Saratov och Orenburg bosatt finsk-ugriskt folk,
som 1897 beräknades omfatta 1,023,841 pers., fördelade
i en mängd språköar i guv. Samara, Simbirsk, Saratov,
Tambov och Penza och i mindre antal i guv. Kazan,
Nizjnij-Novgorod, Ufa och Orenburg samt i Sibirien. De
dela sig, närmast af språkliga skäl, i två grupper, en
mera sydlig och mindre, kallad moksja, och en större,
mera nordlig, ersa. Första gången omtalas mordvinerna
(under namnet mordens) hos Jordanes som hörande till
den östgotiske konung
Ermanariks undersåtar. Sedermera nämnas de ofta
hos de gamle författarna och synas ha varit ett
ganska betydande folk. De i de ryska krönikorna
nämnda, för länge sedan utdöda muroma voro troligen
en nordvästlig utlöpare af mordvinerna; namnet
fortlefver ännu i stadsnamnet Murom. Först efter
ett hårdnackadt, under århundraden fortsatt motstånd
underkufvades mordvinerna af ryssarna; fullständigt
skedde detta först mot slutet af 1300-talet,
hvarefter deras kristnande småningom vidtog. Nu äro
de fredliga jordbrukare och biskötare af tydlig
finsk typ. Deras rättssedvänjor och mytologiska
föreställningar m. m. skildras af V. Mainov i Ryska
geogr. sällskapets "Zapiski po otdjeleniju etnografii"
XIV (1885) och "Journal de la société Finno-Ougrienne"
V (1889). Jfr äfven A. O. Heikel, "Die gebäude der
ceremissen, mordwinen, esten und finnen" (ibid.,
IV, 1888) och "Trachten und muster der mordwinen"
(i "Travaux ethnographiques, publiés par la Société
Finno-Ougrienne" I, 1898–1900) samt J. Smirnov,
"Les populations finnoises des bassins de la Volga
et de la Kama" I (1898) och A. Schachmatovs stora
"Mordovskij etnografitjeskij sbornik" (1910).
K. B. W.
Mordvinska språket bildar jämte tjeremissiskan den
s. k. volgagruppen af de finsk-ugriska språken
(se d. o.) och sönderfaller i två starkt skilda
dialektgrupper, moksja och ersa (se Mordvinerna). En
egendomlighet är den kraftigt utvecklade
objektkonjugationen: palasamak "du kysser mig",
palatanzat "han kysser dig" o. s. v. af verbstammen
pala-. Språket har behandlats af A. Ahlqvist,
"Versuch einer mokscha-mordwinischen grammatik
nebst texten und wörterverzeichniss" (1861),
F. J. Wiedemann, "Grammatik der ersa-mordwinischen
sprache nebst wörterbuch" (1865) och framför
allt H. Paasonen, "Mordwinische lautlehre"
(1893) och "Mordwinische chrestomathie" (1909),
"Die türkischen lehnworter im mordwinischen"
(i "Journal de la Société Finno-Ougrienne", XV,
1897) m. m. Den äldsta mordvinska boken är en
evangelieöfv. (1821). Sagor och sånger ha utgetts af
missionssällskapet i Kazan ("Obraztsy mordovskoj
narodnoj slovesnosti", 1882–83), Paasonen i
"Journal de la Soc. Finno-Ougr." IX (1891)
och XII (1894) samt A. Schachmatov, "Mordovskij
etnografitjeskij sbornik" (1910). Jfr äfven Paasonen,
"Über den versbau des mordwinischen volksliedes"
i "Finnisch-ugrische forschungen" X (1911).
K. B. W.
More [må’9], sir Thomas (lat. Thomas Morus),
engelsk statsman och författare, en af den engelska
renässansens främsta märkesmän, f. 7 febr. 1478 i
London, var son till en ansedd jurist där, vistades
som yngling någon tid i kardinal Mortons hus,
studerade sedan i Oxford (från 1492) några år med
brinnande kärlek den nyfödda humanismens läroämnen,
utbildade sig därefter i London till advokat, kom vid
Erasmus’ besök i England 1499 i beröring med denne
och underhöll med honom till sin död en förtrolig
korrespondens. Åren 1499–1503 egnade han sig mest åt
religiösa kontemplationer och ämnade en tid bli präst
eller munk. M. satt i 1504 års parlament, uppträdde
där framgångsrikt mot några af Henrik VII:s oskäliga
skatteäskanden och ådrog sig därigenom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
