Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Morfin, farm. med., kem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aftrubbning af de förrättningar, som normalt pläga
förmedla uppfattningen af vissa intryck – Vidare
nedsättes af lämpliga, något större doser känsligheten
äfven för vanliga intryck från sinnesorganen. Härmed
förenas snart en viss oordning i föreställningarna,
tröghet i tankeförmågan, men i stället ökning af
fantasiverksamheten. En så påverkad person tycker
själf, att hans själ befinner sig i ett synnerligen
lifligt arbete, och detta har ledt till den
uppfattningen, att en verklig retning, en excitation,
förelåge, medan orsaken till detta excitationsartade
tillstånd torde vara, att kontrollen öfver den
psykiska verksamheten blifvit nedsatt. En dylik,
mera utpräglad "excitation" af morfin förekommer mera
sällan hos européer och utgör då ett tecken till en
abnorm känslighet (idiosynkrasi); hos orientaler är
den vanligare. När den skildrade verkan utvecklar
sig vidare, inträder sömn (narkos). Detta sker hos
en vid medlet ovan, vuxen person efter en dos af
1–3 cg. morfinsalt vanligen ganska snart, på 10–15
minuter. Ur denna sömn, som kan räcka flera timmar,
en hel natt eller mera, kan den söfde med större
eller mindre svårighet väckas. Har morfindosen varit
väsentligt större, öfvergår sömnen i en djup dvala
(koma), hvarur den förgiftade ej omedelbart kan
väckas, med hvad medel det vara må. Andningen blir
då alltmer förlångsammad, ofta rosslande, hudfärgen
blek med blåaktig anstrykning, pulsen långsam
och svag. Förlamningen har nu allvarligt angripit
förlängda märgen med dess lifsviktiga nervcentra, och
framför allt verkar morfinet starkt och jämförelsevis
tidigt på de inom nämnda del af hjärnbasen belägna
andningscentra. Under utvecklingen af denna allmänna
förlamning förekomma, ehuru sällan, krampsymtom. Döden
inträder alltid genom kväfning, i det att
andningscentrum förlamas. – Bland karakteristiska
tecken till morfinverkan må vidare framhållas,
att pupillerna sammandragas, en för igenkännande af
morfinförgiftning viktig omständighet. Denna verkan
inträder ej, om en helt liten dos morfinsaltlösning
drypes innanför ögonlocken, såsom fallet är med verkan
af vissa andra pupillgifter (pilokarpin, fysostigmin);
morfinet måste ha införts i något större mängd och
med blodet nått hjärnan. Pupillsammandragningen af
morfin förekommer därför alltid på båda ögonen. En
liten morfindos påskyndar ofta pulsen något och
framkallar hudrodnad med svettning; i senare stadium
af morfinförgiftning är pulsen långsam, och slutligen
försvagas själfva hjärtat alltmer, medan blodkärlen
slappna och blodtrycket blir betänkligt nedsatt. –
Äfven vanliga doser morfin framkalla, särskildt
hos en del i detta afseende känsliga personer,
kväljningar och kräkningar. Afsöndringen af magsaft
stegras af en enstaka morfindos, medan ett under
längre tid upprepadt bruk i stället nedsätter,
t. o. m. upphäfver, nämnda sekretion. På tarmens
rörelser verkar morfinet nedsättande, hvarigenom
diarré kan stoppas. Denna verkan beror sannolikt
därpå, att morfinet förlamar vissa nervapparater
i själfva tarmväggen. Härtill kommer, att morfinet
nedsätter afsöndringen af tarmsaft, en omständighet,
som i en del fall äfven har betydelse för att
hämma diarré. Egendomligt nog kan morfinet ibland
utöfva en alldeles motsatt verkan, nämligen häfva
förstoppning. Om denna framkallas
af en stark kramp i tarmen, såsom vid
"blykolik" (blyförgiftning) eller vissa nervösa
sjukdomstillstånd, så kan morfinet bringa krampen
att upphöra och bereda tarminnehållet passage,
d. v. s. verka afförande. – Det morfin, som från
mage och tarm eller genom insprutning under huden
inkommit i kroppen, förbrännes till en del, medan
resten afgår dels genom magens och tarmens slemhinna,
dels genom njurarna. Under vänjning vid morfin synes
kroppens förmåga att förbränna morfinet ökas. Sådan
vänjning inträder ibland hastigt, efter få doser
hos därför disponerade personer, vanligen först
efter längre tids bruk, och ger sig till känna dels
därigenom, att personen fördrager allt större mängder,
slutligen flerdubbla dödsdosen för vanliga, vid giftet
ovana människor, utan att däraf röna direkta obehag,
dels ock därigenom, att han erfar begär efter och
behof af giftet; om tillgång till detsamma beröfvas
honom, händer det, att ett häftigt illamående,
s. k. abstinenssymtom, utbryter. Vänjningen med dess
biföreteelser och konsekvenser har ännu ej fått sin
fullt nöjaktiga fysiologiska förklaring. Af stor
betydelse är emellertid, att vänjningen ingalunda
skyddar individen mot att skadas af morfinet, utan
tvärtom omärkligt, på ett synnerligen förrädiskt
sätt leder öfver till kronisk förgiftning (se
Morfinism). – I fråga om känsligheten för morfin,
äfven vid enstaka dos, spelar åldern en stor roll,
i det att barn äro synnerligen känsliga för både
morfin och opium. Helt späda barn böra ej alls
behandlas med dessa medel; en enda droppe opiumtinktur
uppges ha medfört ett spädt barns död. Preparat,
som innehålla morfin (eller opium), få icke ges,
framför allt icke åt barn, annat än efter läkares
uttryckliga föreskrift. En del utländska "arcana"
("hemliga medel" med okänd sammansättning) innehåller
morfin eller opium och kan alltså, vid obekantskap
med detta förhållande, medföra oberäknelig skada
– ett talande skäl att undvika allt dylikt kram,
som ibland i form af "prof utan värde" sändes till
enskilda personer äfven i vårt land. – Som giftig för
vuxen person kan i allmänhet anses hvarje morfindos,
som öfverskrider 3 cg. Som dödsdos anges vid intagning
40 cg., vid insprutning under huden 10–20 cg.; dock
kunna dylika värden ej noggrant bestämmas. Fall
af öfverkänslighet uppges ha förekommit, då 20
cg. opium, innehållande 2 cg. morfin, dödat en
vuxen person. – Akut morfinförgiftning framkallas
ej sällan af misstag, då oriktig medicin eller för
stor dos af sådan intagits, eller afsiktligt för
att begå själfmord, stundom äfven för att mörda
andra. Symtomen inträda snart, efter insprutning
redan på få minuter, och bestå i tyngd i hufvudet,
matthet, svindel; torrhet i mun och svalg samt
törst, hvarefter den förgiftade snart insomnar; vid
större dos faller han snart i dvala. Pupillerna äro
i regel starkt sammandragna. Andningen blir snart
förlångsammad, oregelbunden, alltmer försvagad och
rosslande; pulsen, i tidigare stadium hastig, blir
senare långsam, slutligen knappt kännbar. Kramp
är sällsynt. I svåra fall inträder nu döden genom
andningens upphörande, vanligen 6 à 8 till 24 timmar
efter giftets intagande. Om den förgiftade vaknar
eller väckes ur sin sömn, hvilken äfven i fall,
som gå till hälsa, kan räcka 12–24 timmar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
