- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
1149-1150

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mortifikation, dödande, tillintetgörelse - Mortifikation 4. (Dödande) Jur. Se Dödsförklaring, Skadegörelse och Skuldebref - Mortillet - Mortillet 1. Gabriel de - Mortillet 2. Adrien de - Mortimer, engelsk stormanssläkt - Mortimer 1. Roger (II) de M. - Mortimer 2. Roger (IV) de m.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

intecknade rätten upphört att gälla (inteckningslagen
§§ 23, 24, 45, 54 och 55, k. förordn. 15 okt. 1880
§ 14, lag 10 maj 1901 §§ 19 och 20). Dödandet har
då ingen materiell verkan, utan bringar endast
vederbörande register i öfverensstämmelse med
sakförhållandena. På den sista tiden talar man dock
i fall af denna senare natur ej längre om dödande,
utan förordnar allenast om anteckning af upphörandet;
se nedan lag om inskrifning af tomträtt m. m. 14 juni
1907 § 13 och lagarna 11 okt. 1912 med ändringar
i inteckningslagen m. fl. författningar. – Sin
hufvudsakliga användning har dödandet vid förkommande
af skuldebref, delaktighetsbevis eller annan handling,
tjänande till bevis på viss obligatorisk rätt. Är
handlingen af icke löpande natur, så är behofvet af
dödande mindre kännbart, enär, om den, som förlorat
handlingen, blott kan styrka, att han varit laga
rättsinnehafvare, allt hvad, som i förhållande
till honom sker för förbindelsens uppfyllande,
kan, så framt ej gäldenären dessförinnan mottagit
meddelande om rättens öfverlåtelse på annan eller
andra, mot dessa åberopas. Borgenären eger därför ock
att få åtnjuta sin rätt utan hinder däraf, att han
ej kan förete och återställa handlingen. Annorlunda
ställer sig förhållandet, då handlingen är af
löpande natur och förty dess innehafvare ej är
underkastad andra invändningar än dem, som hänföra
sig till handlingens tillkomst och innehåll samt till
omständigheter, inträffade i hans egen person eller
för honom kända vid handlingens åtkomst. Fullgörande
eller utställande af ny handling utan den gamlas
återfående eller kraftlösförklarande utsätter här
alltid den förpliktade för visst äfventyr. – Efter
föregående offentlig kallelse på möjliga innehafvare
att inom viss tid anmäla och styrka sin rätt må,
enligt svensk lag, dödas bortkomna postsparbanks-
och sparbanksböcker samt växlar, checker och
konossement (k. förordn. 22 juni 1883 § 16, lag 29
juli 1892 § 29, växellag 7 maj 1880 §§ 73–75 jämte
dess promulgationslag § 3, checklag 24 mars 1898 §
13 och sjölag 12 juni 1891 §§ 167, 168). Delvis äro
dessa papper af icke löpande natur, hvarförutom
äfven i andra fall än de lagbestämda sådana
enligt aftal äro föremål för dödande, exempelvis
bankers sparkasseböcker och depositionsbevis samt
aktier. Beträffande löpande papper utesluter åter
tredje mans rätt institutets användning utöfver
lagens medgifvande; och, såsom synes, sträcker
sig detta för nyssnämnda pappers del icke långt,
utan omfattar endast de vanliga orderpapperen:
växlar, checker och konossement. Vid vanliga löpande
skuldebref ersätter preskription dödande på det sätt,
att det ålägges gäldenären att till den, som förebragt
sannolika skäl för sin förlust af skuldebrefvet,
betala, sedan det förflutit tio år, utan att annan
hos gäldenären gjort rätt jämlikt skuldebrefvet
gällande. Det berättigade i ett dylikt förfarande
är dock tvifvelaktigt, enär tioårig preskription
enligt svensk lag ej utesluter all betalningsrätt,
utan endast rätt att genom myndighet tvångsvis
uttaga fordran (k. förordn. 4 mars 1862 § 7). Dödande
beröfvar åter handlingens innehafvare all rätt mot
gäldenären, men står däremot visserligen samman med en
den förres talan mot den, som i anledning af dödandet
gjort en obehörig vinst. Se Dödsförklaring, Skadegörelse
och Skuldebref. Litt.:
Björling, "Om dödande af bortkomna handlingar" (i
"Forhandlinger paa niende nordiske juristmöde", 1899).
4. A. W.

Mortillet [mårtijä]. 1. Gabriel de M., fransk
arkeolog, f. 1821, d. 1888, professor vid
École d’anthropologie i Paris samt 1868–85
tjänsteman vid Musée des antiquités nationales
i Saint-Germain-en-Laye. Han framlade 1869
det i utvidgad form ännu brukade kronologiska
systemet för den äldre, paleolitiska stenåldern
(jfr Stenåldern). Hans mest bekanta arbeten äro
Musée préhistorique (1881, tills. med sonen) och
Le préhistorique (2 uppl. 1883–85). Han uppsatte
1864 tidskr. "Matériaux pour l’histoire naturelle
et primitive de l’homme". – 2. Adrien de M., den
föregåendes son, etnolog, professor i jämförande
etnografi vid École d’anthropologie i Paris, har
utgifvit bl. a. nya, tidsenliga upplagor af faderns
ofvannämnda arbeten.
1–2. Br Sr.

Mortimer [må^imo], medeltida engelsk stormanssläkt med
stora besittningar vid engelsk-walesiska gränsen. Dess
stamfar var Vilhelm Eröfrarens samtida och frände
Roger de Mortemer (namnet kommer från dennes slott,
Mortemer, i Normandie). Rogers son Ralph de M.
(d. omkr. 1104) grundlade släktens inflytelserika
ställning i gränsmarken mot Wales (the march), där
han af Vilhelm Eröfraren fick i förläning slottet
Wigmore, som länge var medelpunkten för släktens
makt. Hans sonson Hugh de M., lord af Wigmore
(d. 1181), hörde till de själfrådigaste baronerna,
men betvangs 1155 af Henrik II; han var grundläggare
af klostret Wigmore.

1. Roger (II) de M., baron af Wigmore,
f. omkr. 1231, d. 1282, var sonson till ofvannämnde
Hugh och dotterson till den walesiske fursten
Llewelyn ab Iorwerth (se Llewelyn 1), stod 1258 på
stormanspartiets sida mot Henrik III, men förmåddes
af dess vänskapsförbindelser med hans syssling och
maktmedtäflare Llewelyn ab Gruffydd (se Llewelyn 2)
att öfvergå till det kungliga partiet. Han hjälpte
1265 prins Edvard (sedermera konung Edvard I) att
från fångenskapen hos baronerna fly till Wigmore,
stred därefter s. å. vid Evesham i den kungliga
hären mot Montfort och blef som förtrogen vän till
Edvard I en af riksföreståndarna under dennes korståg
(1270–74).

2. Roger (IV) de M., 1:e earl af March,
den föregåendes sonson, f. omkr. 1287, d. 1330,
förvärfvade genom gifte staden och slottet Ludlow,
därefter medelpunkten för släktens växande makt, samt
stora gods på Irland, där han 1316 blef Edvard II:s
lordlöjtnant. M. slöt sig 1321 till baronernas
resning mot Edvard II:s gunstlingar,
de båda Despenser (se d. o.), fängslades 1322,
men lyckades 1324 fly öfver till Frankrike, där han
blef rådgifvare och snart äfven älskare åt Edvard
II:s dit öfverresta drottning, Isabella. Med henne
företog han hösten 1326 en invasion i England,
där han efter Edvard II:s afsättning och aflifvande
(1327) blef landets verklige styresman under Edvard
III:s minderårighet samt öfverhopades med ämbeten och
titlar (earl af March 1328). Han kväfde 1329 ett
resningsförsök och lät 1330 afrätta Edvard
II:s broder, Edmund af Kent (se Edmund, sp. 1369),
men så snart Edvard III blef myndig, lät denne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0601.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free