- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
1195-1196

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mossdjur, zool. - Mosse, vanligen torfmark

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

slynga: munöppningen ligger midt i tentakelkransen;
analöppningen ligger likaledes i kroppens framända i
munnens närhet. Mellan mun och analöppning ligger
centralnervsystemet: ett nervganglion och en
från detta utgående nervring, som omfattar främsta
delen af tarmkanalen. Syn- och hörselorgan äfvensom
särskilda andedräkts- och blodomloppsorgan saknas;
dock kan tentakelkransen, hvilken genom en af
densamma åstadkommen hvirfvelrörelse i vattnet
drifver hvarjehanda små organismer, som utgöra
mossdjurens föda, in i munöppningen, jämväl antagas
vara ett verksamt andedräktsorgan. Flertalet
mossdjur har en kroppshålighet, fylld af en
vätska med amöboida celler. I kroppshåligheten
finnes förutom tarmkanalen en sträng (funiculus),
som går ifrån den sistnämnda till kroppsväggen;
på denna sträng och på kroppsväggens inre sida
bildas könsprodukterna. Flertalet mossdjur är
hermafroditer. Fortplantningen kan försiggå genom
befruktade ägg och genom knoppning eller genom
statoblaster (se fig. 3, 5 o. 6),
d. v. s. små, linsformiga, flercelliga kroppar, som
uppstå i kroppshåligheten på funiculus och som äro
omgifna af ett kitinskal, i hvars periferi finnas
små, luftfyllda hålrum. Tack vare dessa senare kan
statoblasten simma i vattnet. Statoblasten uppträder
vanligast vid sommarens slut och öfvervintrar
för att nästa år utvecklas till ett mossdjur,
som genom knoppning bildar en ny koloni. – Mycket
allmänt uppträder hos mossdjuren arbetsfördelning
mellan individerna, s. k. polymorfism. Utom de
företrädesvis i matsmältningens tjänst stående
individerna uppträda hos många släkten äfven andra
i olika riktningar utbildade individer. Sålunda
förekomma s. k. oviceller, d. v. s. runda kapslar,
som tjäna till förvaringsrum för de befruktade
äggen. Avikularier åter äro små mossdjursindivider
utan tentakler, mun eller tarmkanal (eller blott med
rudiment af dessa kroppsdelar), men med ett starkt
lock. Detta är försedt med en krok, som verkar emot
ett utskott på djurets kropp, så att hela avikulariet
får en viss likhet med en kräftklo och torde vara
en gripapparat, som kan fasthålla smådjur, tills
dessa upplösas och deras rester komma inom räckhåll
för de andra individernas tentakelkransar. Måhända
tjänstgöra avikularierna ock som försvarsdjur,
som förmå döda andra djur, hvilka skulle kunna
skada mossdjurskolonien. Med vibrakularier menas
sådana individer, som äro utrustade med långa,
rörliga trådar. Mossdjuren genomgå under loppet af
sin individuella utveckling en metamorfos: den unga
larven simmar omkring med hjälp af den cilieklädda
huden; cilierna kunna vara utbredda öfver hela
kroppen eller blott på vissa delar (ciliekransar);
sedermera fäster sig larven på något föremål i
hafvet. – De flesta mossdjuren lefva i hafvet,
ett mindretal i sött vatten. Förkalkade hylsor af
utdöda mossdjur ingå som en viktig beståndsdel i
många kalkstensarter.

Man skiljer på två, sinsemellan måhända ej
närmare besläktade grupper: 1) Endoprocta äro
ursprungligare byggda än den andra gruppen;
de sakna kroppshålighet (i hvilket afseende
de öfverensstämma med de lägsta maskarna);
analöppningen ligger innanför tentakelkransen. Några
lefva isolerade, bilda ej kolonier. 2) Ectoprocta
ha kroppshålighet; analöppningen ligger utanför
tentakelkransen. Flertalet mossdjur hör till denna
grupp. Litt.: F. A. Smitt, "Kritisk förteckning
öfver Skandinaviens hafs-bryozoer" (1865–67),
I. Barrois, "Recherches sur l’embryologie des
bryozoaires" (1877), K. Kraepelin, "Die deutschen
süsswasser-bryozoen" (1887), och S. F. Harmer,
"Polyzoa" (i "Cambridge natural history", 1896).
L-c.
illustration placeholder
Fig. 5 o. 6. Statoblaster.


Mosse (isl. mosi, da. mose, no. myr, ty. moor),
vanligen torfmark, men i vissa trakter endast
ett visst slag af sådan, nämligen högmossar.
Stadgadt, allmängiltigt språkbruk saknas.

Med mosse i vidsträckt betydelse, d. v. s.
torfmark l. torfmosse, i vissa trakter, t. ex. i
Norrland och på Gottland, myr, förstås en vanligen i
markytan liggande, mer eller mindre mäktig aflagring,
som väsentligast uppbygges af jordarter, bildade
af de småningom hopade sönderdelningsprodukterna
af platsens döda vegetation. Alltefter arten af de
växtsamhällen, ur hvilka dessa jordarter framgått,
betecknas torfmarkerna som kärr eller mossar
i inskränkt betydelse, d. v. s. högmossar. Kärr
(lågmossar l., i vissa trakter, myrar) äro bildade af
växtformationer, hvilkas fördelning och utveckling
företrädesvis betingas af växtplatsens allmänna
hydrologiska förhållanden (en angränsande sjös
vattenstånd eller grundvattenståndet). En högmosse
skapar, i viss mån oberoende häraf, själf sin
hydrologi (se nedan). Fysionomiskt skiljas kärren
och högmossarna därigenom, att blott de senare ha
en tät bottenmatta af hvitmossa (Sphagnum), som
tillika är vegetationens dominerande element. På
kärren dominera halfgräs (Carex-arter, Eriophorum
angustifolium
o. s. v.). Om bottenmatta af mossor
finnes, består denna aldrig af Sphagna, utan af
brunmossor (Amblystegium o. a.) – Kärr och högmossar
få, då de äro extremt utbildade, helt olika utveckling
och byggnad. Då emellertid de flesta torfmarker
börjat sin utveckling som kärr och först på ett
mera framskridet stadium börjat följa högmossarnas
tillväxtlager, hänför sig den följande framställningen
af torfmarkernas allmänna utveckling och byggnad
företrädesvis till kärren (jfr fig.). Torfmarker,
såväl kärr som högmossar, kunna uppkomma dels genom
igenväxning af sjöar (sjömossar), dels därigenom,
att torfbildning inträder på fast mark, som aldrig
eller blott tidtals varit öfversvämmad (slätt-,
dal- och platåmossar), dels på sluttningar, hvilka
öfversilas af framsipprande grundvatten (backmossar,
hängmossar
). De ofvan angifna grupperna omfatta en
mängd torfmarkstyper, hvar och en kännetecknad af
den ordningsföljd, i hvilken de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0626.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free