- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
1199-1200

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mosse, vanligen torfmark

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Mossar i inskränkt betydelse (högmossar, hvitmossar,
i vissa trakter flo, fly) bildas af växtsamhällen,
hvilka, såsom ofvan framhållits, kännetecknas
af en täckande bottenmatta af Sphagna, stundom
med insprängda tufvor af busklafvar (Cladinæ)
samt mer eller mindre täta bestånd ljung, kråkris
(Empetrum), odon (Myrtillus uliginosa), skvattram
(Ledum palustre), rosling (Andromeda polifolia),
tufdun (Eriophorum vaginatum; tufdunsmosse,
möjligen sällsynt dunmosse), tufsäd (Scirpus
cæspitosus
), hvitag (Rhynchospora), vissa
starrarter o. s. v. Hufvudmassan af den ur dessa
växtsamhällen bildade torfven (hvitmosstorf) utgöres
af Sphagnum-rester. I följd af sphagnacéernas
egendomliga byggnad eger hvitmosstorfven
stor förmåga att uppsuga och kvarhålla vatten
(ända till 20–25 gånger sin egen vikt i torrt
tillstånd). Däraf betingas dess lämplighet som
råmaterial för torfströberedning (se Torfströ), men
därjämte blir torfven i fuktighetsmättadt tillstånd
nästan ogenomtränglig för vatten. På grund häraf
kunna hela sjöar uppdämmas af hvitmosstorflager
kring utloppen. Hvitmosstorfvens dämmande förmåga
är en af orsakerna till högmossarnas egendomliga
tillväxtsätt. Under sin utveckling bär högmossen
en lång serie af växtsamhällen, kännetecknade af de
ofvannämnda arterna i olika kombinationer och hvart
och ett med sitt begränsade fuktighetskraf. Serien
börjar vanligen med en formation af fuktighetsälskande
Sphagna (Sph. cuspidatum-gruppen) med glesa
fältskikt af Scheuchzeria palustris, Rhynchospora
och Carex-arter (mest C. limosa), och slutstadiet
är ett hedartadt växtsamhälle med ymnig ljung samt
bottenmattans Sphagna nästan fullständigt förträngda
af lafvar. Mellan dessa ytterlighetstyper finnas
alla mellanformer. Ju mera vegetationen närmar sig
hedtypen, desto svagare blir torfbildningen, och
på den fullt utbildade mossheden är denna nästan
afstannad. En högmosse, som helt nått detta stadium,
vore alltså död. En skärning genom en någorlunda
mäktig högmosse afspeglar emellertid icke detta
utvecklingsförlopp. Torfvens beskaffenhet anger
nämligen icke ett jämnt aftagande af fuktigheten
uppåt. I stället finner man en vanligen flera gånger
upprepad växellagring mellan ljusa, föga förmultnade
torfbäddar, bildade af mera fuktighetsälskande
Sphagna, och starkt förmultnade, nästan smöriga lager,
som bilda något oregelbundet förlöpande mörka ränder i
den ljusa torfmassan och hvilkas ursprung – hedartad
ljung-lafmosse – tydligt framgår genom förekomsten
af ljung- och Cladina-rester. Högmossen har alltså
under sitt fortväxande gång på gång repeterat den
ofvan skisserade utvecklingen. Denna företeelse kallas
högmossarnas regeneration. Förklaringen till densamma
är denna. I följd af olika intensiv torfbildning
eller lokal förstöring af redan färdigbildad
torf blir mossytan ojämn. Då nu hvitmosstorfven
besitter höggradig uppdämningsförmåga, fyllas
sänkorna, höljorna, med vatten, och gynnsammare
torfbildningsbetingelser inträda på punkter, där
torfbildningen förut kanske varit nästan eller helt
afstannad. Hvarje hölja utgör så att säga en mosse i
miniatyr med själfständig utveckling. Medan en dylik
miniatyrmosse håller på att färdigbildas, uppstå i
dess grannskap nya höljor, som i sin tur fyllas med
torf. På detta sätt staplas den ena miniatyrmossen
på den andra, och högmossens tillväxt
kan fortgå, ända till dess den upptornade,
af vatten genomdränkta torfmassan af sin tyngd
tvingas att flyta ut åt sidorna. Detta sker genom
s. k. mosseruptioner, hvilka ofta få karaktären
af ödeläggande katastrofer. Från vårt land äro
verkliga mosseruptioner knappast kända, men inom
nederbördsrika områden med mycket mäktiga högmossar,
t. ex. Irland, äro de långt ifrån sällsynta. –
Jämsides med höjdtillväxten går, då omgifningens
topografi det tillåter, en högmosses transgression,
d. v. s. utbredning åt sidorna. Sålunda finner man i
de flesta högmossar en ofta mycket bred kantzon, inom
hvilken mossen småningom utbredt sig öfver forntida
torr fastmark. Resterna af den vid denna försumpning
dödade skogen återfinnas i sådana mosspartier i
form af stubbar, täckta af högmossens torfserie och
med rötterna ännu fastsittande i dennas underlag. I
intimt samband med transgressionen står utbildningen
af högmossens egendomliga ytform. De flesta Sphagna
sky det på upplösta mineralämnen rika vatten, som
bildar fastmarkens och i viss mån äfven kärrens
grundvatten. I följd häraf hämmas högmosskantens
framryckning, då dylikt vatten möter. Men mossens
höjdtillväxt fortgår obehindradt. På grund häraf får
mossens kant formen af en ganska brant sluttning,
hvars höjd kan uppgå ända till 2 m. Man kallar
denna genom sin starka lutning dränerade och därför
gärna skogbeväxta sluttning högmossens rand.
transgressionen går uppför en fastmarkssluttning,
bildas i gränsen mellan torfven och fastmarken en
dal, i hvilken ytvattnet från båda sidor samlas
och möjliggör uppkomsten af ett växtfysionomiskt,
från högmossen väl skildt, vanligen blott några
m. bredt kärrbälte, kalladt lagg, ej sällan med
strödda buskar af al (ett slag af alkärr), sälg och
björk. Laggen lutar vanligen mot mossens aflopp och
bildar dess naturliga dräneringssystem. Vid högmossens
transgression nybildas laggen och randen alltjämt
och skjutas så att säga före den framryckande
mossen. Deras jordarter återfinnas också nästan
undantagslöst som bottenled i transgressionszonernas
lagerföljd. Innanför randen utbreder sig mossen som
en för ögat jämn, möjligen svagt sluttande yta,
mossplanet. Där försiggår, så länge tillväxten
fortfar, högmossens ofvan skildrade regeneration. –
Rörande högmossarnas uppkomstsätt ha många meningar
uttalats. I åtskilliga fall utgöras deras bottenlager
af forna gungflyn, hvilka utspänts öfver de sista
resterna af en igenväxande sjö. I andra fall
ha de tallskogar, som en gång klädde flertalet
af vårt lands kärr, fått en undervegetation af
mindre fuktighetsälskande Sphagna, som sedermera
efterträdts af högmossbildande arter. – Högmossar
ha varit talrikt för handen i vårt land liksom
i öfriga delar af nordvästra Europa under hela
postglacialtiden. Emellertid ha de vid och efter
den klimatförsämring, som inträffade ungefär 2,500
år före vår tid, i hög grad tilltagit i omfång och
talrikhet. Vissa delar af Sverige samt än mera
det atlantiska klimatområdet, t. ex. nordvästra
Tyskland, måste genom de väldiga försumpningar, som
då inträffade, ha fått sin landskapliga fysionomi
väsentligen ändrad. I Sverige finnas högmossar
företrädesvis i de södra och mellersta kalkfattiga
skogstrakterna: småländska höglandet, Älfsborgs län,
Östergötlands och Närkes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0628.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free