- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
1217-1218

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Motbevis, jur. - Moteld, skogsh. - Motelektromotorisk kraft, elektrot. - Motella, zool. Se Skärlångsläktet - Motenebbi. Se Mutansbbi - Moter, beduinstam. Se Araber - Motett, mus. - Motettpassion, mus. - Moteuczoma. Se Montezuma - Motfärger. Se Färgblindhet - Motgift, antidotum.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

annat förhållande. Detta är motbevis.
Skillnaden grundar sig sålunda på bevisbördans
fördelning mellan parterna och är af betydelse
med afseende på de fordringar man bör uppställa på
bevisets styrka, för att det skall vara verksamt
till partens fördel. I brottmål behöfver den
tilltalade i allmänhet föra endast motbevis.
I. Afz.

Moteld, skogsh., vid skogseld af brandmanskapet anlagd
eld, afsedd att förinta alla brännbara ämnen å marken
framför en skogseld. Genom det luftdrag, som uppstår
i riktning mot en skogseld, drages alltid motelden
mot eldhärden. Motelden antändes i det ögonblick,
då luftdraget mot skogselden kännes. Motelden verkar
mera kraftigt än brandgator och är därför det mest
effektiva medlet att bekämpa stora skogseldar.
W. E-n.

Motelektromotorisk kraft, elektrot., den
elektromotoriska kraft, som induceras
i en elektrisk motor vid dennes rotation
och som motsätter sig den utifrån tillförda
elektriska spänningen. Jämvikt inträder, då den
senare uppväger den förra jämte förlusterna.
A. E-m.

Motella, zool. Se Skärlångsläktet.

Motenebbi. Se Mutanabbi.

Moter, beduinstam. Se Araber, sp. 1266.

Motett (fr. o. eng. motet, it. motetto),
mus., ett slags i forna tiders kyrkosång odlad,
obeledsagad och i imiterande stil hållen korsats
till oftast biblisk text. Namnet anses af många
härleda sig från fr. mot (ord, bibelspråk), medan
andra däri se ett diminutiv af lat. motus, rörelse,
med afseende därpå, att den melodiförande stämman
(äfven den kallad motetus) var mera fri och rörlig
än i andra kyrkosånger, som voro mera strängt bundna
vid den gregorianska "cantus firmus". Därför var
också motetten i äldsta tider mera uttrycksfull och
mindre öfverhopad med kontrapunktiska konstmakerier
än mässan. Vanligen lades emellertid äfven för
motetten en kyrkligt sanktionerad melodi till
grund. Tidigast utvecklade sig motetten i Frankrike
under 1200- och 1300-talen. I den tidens motetter
var det ofta endast öfverstämman, som sjöngs, och
instrument utfyllde de öfriga. Genom nederländarna
fick motetten i senare delen af 1400-talet sin rätta
utbildning. Berömda motettkompositörer voro under
dess klassiska skede Hobrecht, Josquin, Mouton,
Palestrina, Vittoria, Gabrieli, Croce, Orlando di
Lasso, Arcadelt, Händl (Gallus) och Bird samt, under
en senare tid, framför alla Seb. Bach. Mot slutet
af 1600-talet inkom instrumentalackompanjemang
i motetten, och senare gafs detta namn äfven åt
solosånger. Bland senare kompositörer af mer eller
mindre oegentligt så kallade motetter må nämnas
Hiller, Mendelssohn, Hauptmann, Volkmann, F. Lachner,
Rheinberger, Wüllner och svensken Ludvig Norman. I
Stockholm ha gifvits regelbundna motettaftnar
på 1880-talet af O. Byström (i Jakobs kyrka) och
sedan 1909 af O. Sandberg (i Oskarskyrkan). Jfr
Leichentritt, "Geschichte der motette" (1908).
A. L. (E. F-t.)

Motettpassion, mus., benämning på en under
1500-talet förekommande form af passionsmusik, hvari
evangelietexten är alltigenom komponerad flerstämmigt
(äfven personagernas partier). Motettpassioner
skrefvos af Hobrecht, Händl (Gallus), J. Moller
(a Burgk) m. fl.
E. F-t.

Moteuczoma. Se Montezuma.

Motfärger. Se Färgblindhet, sp. 275.

Motgift, Antidotum, kallas hvarje medel, som ges för
att motverka ett i organismen inkommet gift. Motgiftet
kan verka mekaniskt, genom bortskaffande af giftet,
t. ex. kräkmedel och afförande medel, eller kemiskt,
då det neutraliserar eller upphäfver giftets verkan
på stället genom att med giftet ingå någon kemisk
förening i olöslig form eller i allmänhet af mera
oskyldig beskaffenhet, och slutligen dynamiskt,
genom att förändra de organ, på hvilka giftet
verkar, och sålunda upphäfva giftets inflytande på
organismen, särskildt nervsystemet, t. ex. kaffe
och stimulantia mot opiat och narkotiska ämnen,
atropin mot flugsvampgift (muskarin), atropin
mot morfin, morfin mot atropin o. d. Då ett gift
inkommit i magsäcken, måste man i allmänhet först
försöka att mekaniskt aflägsna det genom användande
af magpumpen eller hastigt verkande kräkmedel,
bland hvilka apomorfin är det bästa, emedan det kan
insprutas under huden. Det ges dock fall, då denna
mekaniska förbehandling är förbjuden, nämligen
då man har skäl att antaga magsäckshinnorna vara
etsade eller uppluckrade, såsom vid förgiftning med
frätande syror eller alkalier. Bland öfriga kräkmedel
är kopparsulfatet bättre än det häftigt retande
kräksaltet eller den långsamt verkande kräkroten
(ipecacuanha). I brist på annat kan man använda
matolja, rofolja eller i varmt vatten smält smör;
dock böra alla oljor och annat fett undvikas vid
förgiftning med fosfor eller kantaridin, emedan
oljorna öka dessa gifters löslighet och farlighet. –
De olika kemiska motgifterna måste noga afpassas
efter giftet, såvidt man känner detta. Man har väl
i äldre tider sökt att finna något universalmotgift
(alexipharmacon), som skulle passa i alla möjliga
fall, och man har för detta ändamål föreslagit
bezoarstenar, rinoceroshorn, vissa ädelstenar, ättika,
såpa, magnesia m. m. för att icke tala om forntidens
och medeltidens stundom af öfver 100 ingredienser
bestående universalmotgifter, mithridaticum o. d. De
bästa allmänna medlen äro i många fall mjölk (utom
mot fosfor), ägghvita (mot oorganiska gifter) och
garfsyra (mot växtbaser). Men känner man giftet, bör
medlet väljas därefter. Vi anföra här de vanligaste
gifterna och deras motgifter. Mot arsenik användes
hydras ferrico-magnesicus, oxidum magnesicum leve,
oxidum ferricum saccharatum, slemmiga vätskor; mot
karbolsyra: de nämnda, äfvensom kalk i sockervatten
(natriumsulfat); mot blåsyra: magsköljning, hydras
ferrico-magnesicus med ferrosulfat och stimulerande
medel, såsom kalla duscher, artificiell respiration,
eter, kamfer, ammoniak, atropinsulfat m. m.; mot
mineralsyror (svafvelsyra, saltsyra, salpetersyra):
oxidum magnesicum leve, krita, kalkmjölk, tvålvatten,
lösning af kolsyradt kali eller natron, ägghvita,
mjölk eller slemmiga vätskor – mot smärtorna morfin;
mot oxalsyra och dess salter: magsköljning, kalkmjölk,
krita, oxidum magnesicum leve, soda, stimulantia;
mot kaustika alkalier och deras karbonat: ättika,
vinsyra, citronsyra, citronsaft, upplifvande medel;
mot alkohol och eter: magsköljning och, vid djup
depression, kalla begjutningar, kaffe, ammoniak
m. m.; mot

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0637.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free