Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Motion - Motion 2. Statsr., förslag, som väckes i en beslutande församling - Motionera (se Motion), ge kroppsrörelse - Motionera, väcka ett förslag i en - Motionera -- Motionär, en som väcker en motion - Motionsgymnastik. Se Sjukgymnastik - Motiv - Motiv 1. Bevekelsegrund - Motiv 2. I poetiken kallar man - Motiv 3. Mus., den minsta. Om ledmotiv se d.o. - Motivera (se Motiv), framlägga skälen för - Motiverad dagordning, Se Dagordning - Motjord. Se Centralelden - Motkejsare, romerska - Motkonung - Motley, John Lothrop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innehöll dessutom före 1902 aldrig en motion om ett
lagförslag, en bill, själfva billen, utan blott en
begäran om husets bemyndigande att få framlägga en
sådan i angifvet syfte, och fortfarande iakttages
i vissa fall samma tillvägagångssätt. För väckande
af penningbiller och för handläggning af biller om
ändring i kronans prerogativ fordras regeringens
samtycke. I Sverige har däremot aldrig för väckandet
af en motion fordrats föregående anmälan eller något
understöd, och motionen har alltid sammanfallit med
det därmed åsyftade förslaget, som sålunda oberoende
af sitt innehåll i och med motionens framställande
blifvit en riksdagsfråga. Först motionens följande
behandling kan här eventuellt hindras – nämligen
genom den talmannen tillerkända rätten att vägra
proposition på grundlagsvidrigt förslag. I Sverige
användes dessutom motionsrätten vanligen blott i
sakligt syfte; i England åter, där alla bärkraftiga
motioner i regel framläggas af regeringsmedlemmar, har
motionsrätten för andra parlamentsledamöter egentligen
blifvit blott ett medel för den parlamentariska
partikampen, i det den (af oppositionen) användes
för att bringa regeringsåtgärder under debatt och
omröstning, som i England ej följa på en vanlig
interpellation (question). Ehuru utsträckt till
hela parlamentssessionen är den f. ö. ganska snäft
begränsad, i det blott ett inskränkt antal dagar
under denna är anslagen till behandling af enskilda
parlamentsledamöters motioner. I Sverige införde
redan 1810 års R. O. en viss begränsning af tiden
för väckandet af motioner, och reglerna härom ha
sedermera ytterligare skärpts. De nu gällande (från
1909; R. O. § 55) äro följande: motion i ämne, som
tillhör tillfälligt utskotts handläggning, får ej utan
särskildt tillstånd af kammaren väckas senare än 20
dagar, och motion, som faller under ständigt utskott,
får ej alls väckas senare än 10 dagar efter riksdagens
öppnande utom i grundlagsfrågor. Med afseende på
sådana liksom frågor, som röra någondera kammaren
enskildt, är motionstiden oinskränkt. Dessutom får
motion väckas när som helst med anledning af under
riksdagens fortgång inträffad händelse, såvida ej
denna är en kunglig proposition, då motionstiden
är begränsad till 15 dagar från propositionens
aflämnande i kammaren. Brytes mot dessa
tidsbestämningar eller äro i motionen sammanförda
flera mål af olika beskaffenhet eller strider motionen
f. ö. mot grundlags lydelse, bör talmannen genom
propositionsvägran söka hindra dess vidare behandling,
hvilket i de flesta fall innebär propositionsvägran
ej på motionen själf, utan på dess remitterande till
utskott. Motioner i ämnen, som tillhöra ständigt
utskotts kompetensområde, få nämligen icke till
bifall eller förkastande i kammare företagas utan
föregående vederbörlig utskottsbehandling, och motion
i annat ämne, med undantag af sådant, som rör kammare
enskildt, får väl förkastas, men ej bifallas utan
utlåtande från (tillfälligt) utskott. Vid remissen ega
kammarledamöterna afge yttranden, som jämte motionen
öfverlämnas till utskottet. När motion framställes
i kammare, skall den bordläggas (se Bordläggning)
till nästa sammanträde (då remiss eller afgörande bör
ske), såvida ej kammaren genast enhälligt remitterar
den till utskott. Om motions följande behandling se
Utskott och Omröstning.
2. S. B.
Motionera (se Motion), ge kroppsrörelse; väcka ett
förslag i en rådplägande församling. – Motionär, en,
som väcker en motion.
Motionsgymnastik. Se Sjukgymnastik.
Motiv (fr. motif, af lat. movere, sätta i
rörelse). 1. Bevekelsegrund, skäl, anledning,
driffjäder till en handling, bestämningsgrund
för människans vilja eller praktiska förmåga. Se
Determinism, Etik, Indeterminism och Vilja. – 2. I
poetiken kallar man motiv de ur en dikt abstraherade
grundtankarna; stoff åter, som ofta förväxlas med
motiv, är det direkt eller indirekt upplefvade,
som eggar författaren till skapande, formande
verksamhet. – 3. Mus., den minsta, rytmiskt,
melodiskt eller harmoniskt karakteristiska och
förhärskande delen af ett tema, den kärnfigur,
hvarpå temat igenkännes under alla sina variationer
och genomföringar; stundom äfven likbetydande
med temat i dess helhet. Om ledmotiv se d. o.
3. A. L.*
Motivera (se Motiv), framlägga skälen för, stödja
med grunder; utgöra nöjaktigt skäl för; förläna
sannolikhet åt händelserna i ett drama eller en roman
genom att framställa de förberedande omständigheter,
ur hvilka en handling utvecklar sig.
Motiverad dagordning. Se Dagordning.
Motjord. Se Centralelden.
Motkejsare, romerska. Ett grundfel i Augustus’
monarki var bristen på ordnad tronföljd,
beroende därpå, att skenet af kejsardömet som
ett på val beroende republikanskt ämbete skulle
uppehållas. Däraf följde, att flera personer kunde
anse sig som kejsare, när en här tagit sig för
att ge dem den militära kejsartiteln (imperator),
oafsedt om senaten förlänat den civila värdigheten
af princeps och den konsulariska makten m. m. Hade
Germanicus ej själf hindrat det, skulle han af armén
i Germanien blifvit utropad till kejsare. Galba blef
motkejsare till Nero, och under Galbas korta regering
uppträdde efter hvarandra som segrande motkejsare
Otho, Vitellius och Vespasianus. På 200-talet från
Maximinus t. o. m. Aurelianus förekomma motkejsare
oupphörligt, värst under Gallienus. Äfven i
östromerska riket voro motkejsare ganska vanliga.
J. C.
Motkonung, person, som af egen maktlystnad eller
framdrifven af ett missnöjdt parti träder upp mot en
regerande konung med anspråk på kronan.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
