- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
1237-1238

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Motorvagnar, järnvägstekn. - Motpåfve. Se Påfve - Motraye, Aubry de La - Motreformationen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

700 och 350 hvarf per minut. Nämnda
ackumulatorbatteri lämnar äfven ström för vagnens
belysning, och det laddas själfmant af generatorn under
uppehåll på stationer och under gång utför lutningar.

Litt.: von Stockert, "Handbuch des eisenbahnwesens"
(I, bd "Fahrbetriebsmittel", 1908), "Teknisk
tidskrift" 1911 o. 1912, och E. Nothin, "Vagnlära"
(1912).
E. Hjr.
illustration placeholder
Fig. 5. Maskineriet i Statens järnvägars dieselelektriska motorvagn.


Motpåfve. Se Påfve.

Motraye [måträ], Aubry de La, fransk
reseskildrare, f. 1674, d. 1743, hade sett sig om uti
Italien, Afrika och Syrien, då han 1698 begaf sig
till Konstantinopel och därifrån företog utflykter till
olika delar af Mindre Asien och Rumelien samt
besökte Joniska öarna. 1708–10 förde han fartyg till Malta
och Barcelona och besökte Kreta. 1711 begaf han sig
till Karl XII:s läger vid Bender och var svenskarna
till stor nytta, dels genom penninglån, dels genom
verksamhet för konungens bästa. Efter en afstickare
till Krim och Kaspiska hafvet återvände han till
Bender, tjänade konungen under dennes vistelse i
Demotika och lämnade Turkiet först 1714. Därefter
besökte han Sverige, där han utsträckte sina resor
ända till Lappland, men lämnade det efter Goertz’
afrättning (1719), som han bevittnade. Han skildrade
sina dittills gjorda färder i Voyage en Europe, Asie
et Afrique
(2 vol., 1727; en engelsk öfv. af hans
manuskript hade utan hans vetskap utgifvits 1724),
som innehåller bl. a. bidrag till historien om Karl
XII:s vistelse i Turkiet, Goertz’ finansplaner och
processen mot honom, och en 1726 företagen resa till
Tyskland och Öst-Europa i Voyage en diverses
provinces de la Prusse ducale et royale, de la
Russie, de la Pologne
etc. (1732). Han utgaf
vidare Remarques historiques et critiques sur
l’histoire de Charles XII par M. Voltaire
(1732), som
Voltaire införde och besvarade i 1733 års uppl.
af sin bok om Karl XII. M. var ingen vetenskaplig
iakttagare af de länder han genomströfvade;
han var snarare turist och fäste sig mest vid städer,
minnesmärken, lefnadssätt och klädedräkt och
antecknade en mängd uppgifter om historiska
personligheter.

Motreformationen är inom nutida historieskrifning
den allmänt använda beteckningen på den väldiga
rörelse under 1500- och 1600-talen, genom hvilken
den romersk-katolska kyrkan sökte utåt återvinna
sin genom den protestantiska reformationen rubbade
maktställning i Europa och inåt genomföra den
"reformation till hufvud och lemmar", hvarom kraf
framställts på 1400-talets stora reformkonsilier. När
man företrädesvis fäster sig vid det förstnämnda af
dessa båda syftemål, användes stundom, dock mindre
nu än förr, termen katolska reaktionen, och på
romersk-katolskt håll är äfven benämningen katolska
restaurationen
ganska vanlig för samma rörelse. På
Tridentinska mötet (se d. o.) gafs genom dess beslut i
fråga om lära och kyrkotukt den fasta normen för den
nya rörelsen med strängt fasthållande af medeltidens
kyrkliga ideal. Den spanska monarkien, särskildt
under Filip II, Guiserna i Frankrike och "ligan"
i Tyskland trädde i spetsen för protestantismens
bekämpande med yttre tvång och vapenmakt, och
jesuitorden kan nära nog sägas ha utgjort den ledande
och drifvande kraften i hela rörelsen. Särskildt
i de tyska och österrikiska länderna lyckades
motreformationen åt den romersk-katolska kyrkan
återförvärfva stora områden, där protestantismen
tidigare gjort betydande framsteg. Den nådde där sin
höjdpunkt med restitutionsediktet (se d. o.) af 1629,
men dess styrka bröts där genom Trettioåriga kriget
(1618–48), som afslutar religionskrigens och den
katolska reaktionens tidehvarf. Den stora armadans
undergång 1588 vid Filip II:s försök att betvinga
England, Nederländernas omsider af framgång krönta
frihetsstrid samt tillbakavisandet genom hertig
Karl, sedermera konung Karl IX af Sverige, af konung
Sigismunds katolska restaurationsförsök beteckna i
västra och norra Europa denna rörelses hejdande. På
de inre, strängt ortodoxa reformsträfvandenas
område gjorde sig motreformationen märkbar genom
återupplifvad religiös folkundervisning, strängare
tukt bland prästerna, predikoverksamhetens
anpassning efter tidens kraf och den kyrkliga
kärleksverksamhetens utveckling; bland de ledande
männen därvid märkas Carlo Borromeo (se d. o.) och
Peter Canisius (se d. o.). I sin strängast ortodoxa
och doktrinära form leder motreformationen öfver till
en senare tids ultramontanism. Jfr A. W. Ward, "The
counter-reformation" (1888), G. Droysen, "Geschichte
der gegenreformation" (1893), Gothein, "Ignatius von
Loyola und die gegenreformation" (1895), J. Janssen,
"Geschichte des deutschen volkes", del 4–5 (många
uppl.), samt en mängd specialarbeten om reformation
och motreformation i Nederländerna (af Kalkoff, 1903),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:28 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0647.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free