Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Motreformationen - Motril, stad i spanska Granada - Moträkning - Motrörelse, mus. Se Imitation - Motsats - Motsats 1. Log. - Motsats 2. Filos. - Motsats 3. Mus. Se Fuga - Motsatta, bot. - Motsken. Se Zodiakalljus - Motskymning. Se Skymning - Motsol, meteor. - Motsol 1. Detsamma som antheli. Se Halofenomen - Motsol 2. gegensonne (Se Diffraktion) - Motsols, meteor. - Mots savants, fr., lärda ord. Se Latinska språket - Motström. Se Haf - Motströmskondensor, mek. Se Kondensor - Motstånd, mek. (se Elektrisk uppvärmning) (se Elekrtiska mätningar)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Polen (af G. Krause, 1901), Schweiz (af J. G. Mayer,
s. å.), Böhmen (af Gindely, 1894), Österrike
(af Loserth, 1898, och Bibl, 1900) samt olika
tyska provinser. Jfr Romersk-katolska kyrkan.
V. S-g.
Motril [må-], stad i spanska prov. Granada, vid
foten af Sierra Nevada, 2 km. från hafvet. 18,528
inv. (1900). Odling af bomull och sockerrör,
tillverkning af socker samt bergsbruk (bly-,
zink- och koppargrufvor). S. ö. därifrån
ligger hamnen Calahonda.
(J. F. N.)
Moträkning, uppgift eller förteckning på
fordringsanspråk, som en person förmenar sig ha
mot en annan, af hvilken han själf blifvit kräfd
medelst räkning på dennes tillgodohafvande. Någon
gång begagnas ordet moträkning, liksom da. modregning,
i betydelsen kvittning (se d. o.).
C. G. Bj.
Motrörelse, mus. Se Imitation och Motus.
Motsapp, befästningsk. Se Sapp.
Motsats. 1. Log. Motsats (opposition) eger rum mellan
begrepp, hvilka som bestämningar hos ett och samma
upphäfva hvarandra, samt mellan omdömen, hvilka
stå i sådant förhållande, att af det ena omdömets
sanning följer det andra omdömets falskhet. Motsatsen
(oppositionen) kan vara kontradiktorisk, hvarvid
det ena motsatsledet blott innehåller förnekande
af det andra ledet (t. ex. svart och icke-svart),
eller konträr, då det därjämte innehåller något
mer (t. ex. svart och hvit). Vid omdömen med
samma subjekts- och predikatsbegrepp fordras för
kontradiktorisk motsats olika både kvalitet och
kvantitet hos de båda omdömena (formler: alla S äro P,
några S äro icke P; inga S äro P, några S äro P). Af
sådana omdömen måste ettdera vara sant och ettdera
falskt. Man kan sålunda sluta så väl från någotdera
omdömets sanning till det andras falskhet som från
någotderas falskhet till det andras sanning. Konträr
motsats (opposition) eger däremot rum mellan omdömen
med samma subjekts- och predikatsbegrepp, motsatt
kvalitet och universell kvantitet i båda omdömena
(formel: alla S äro P, inga S äro P). Af sådana
omdömen kunna ej båda vara sanna, men väl båda falska
(i sistnämnda fall vore sanningen den, att några
S äro P, men några andra S icke P). Man har kallat
förhållandet mellan partikulära omdömen med samma
subjekts- och predikatsbegrepp samt motsatt kvalitet
för subkonträr motsats (formel: några S äro P, några
S äro icke P). Men då därvid båda omdömena kunna
vara sanna (i det att de några S, om hvilka P jakas,
äro andra S än de, om hvilka det nekas), så finnes
mellan sådana omdömen ingen egentlig motsats. –
2. Filos. Man har att skilja mellan logisk och
real motsats, den förra i tänkandet, den senare
i verkligheten. Det tillhör tänkandets väsen att
undvika förening af motsatser, men den ändliga och
bristfälliga verkligheten är i mångt och mycket en
enhet af motsatser, d. v. s. af verklighetsmoment,
som strida mot hvarandra och därför hindra hvarandras
fulla utveckling. Hegel har velat utsträcka detta till
tänkandet själft (se Dialektik), men egentligen består
den af honom använda dialektiska metoden ej i någon
förening inom samma tankeakt af motsatser, utan i
ett sätt att fatta hvarje tanke med sådan ensidighet,
att iakttagandet af verkligheten ger honom anledning
att öfvergå till ett motsatt begrepp. Äfven härvid
är sålunda fråga om real motsats, ehuru Hegel
identifierar tänkande och verklighet. – 3. Mus. Se
Fuga.
1 o. 2. S-e.
Motsatta, bot., kallas dels blad eller andra
organ, som stå två och två på samma höjd af
stammen, dels blad i två olika blomkransar, när
de stå rakt ofvanför hvarandra, t. ex. ståndare
motsatta kronblad. Jfr Dekusserad bladställning.
G. L-m.
Motsken. Se Zodiakalljus.
Motskymning. Se Skymning.
Motsol, meteor. 1. Detsamma som antheli (se
Halofenomen). – 2. Det af tyske meteorologen Kämtz
med ordet gegensonne betecknade fenomen, att färgade
ringar visa sig för en person omkring skuggan af
hans eget hufvud, när denna skugga faller på en af
solen belyst dimma. Fenomenet är ett böjningsfenomen
(se Diffraktion) och förklaras af Kämtz
sålunda. Då ljuset passerar genom de dimdroppar,
som närmast omge åskådarens hufvud, undergår det en
böjning, och vid fortsatt gång genom andra dylika
droppar blir en del af detta ljus, nämligen den, som
gått genom dessas medelpunkter, reflekterad tillbaka
till åskådaren. Som nu solljusets färger skiljas
åt genom böjningen och förhållandena äro enahanda
på alla sidor om åskådarens hufvud, måste denne se
färgade ringar omkring den skugga hans eget hufvud
kastar, men aldrig omkring skuggan af en annan persons
hufvud. Hvar observatör ser således sin egen "motsol".
2. R. B.*
Motsols, meteor., i riktning motsatt solens dagliga
rörelse, d. v. s. från väster genom söder till
öster på norra halfklotet och från väster genom
norr till öster på södra halfklotet, en kroklinig
rörelse, som sker längs med jordytan i motsatt
led mot solens förflyttning på himlahvalfvet under
dess dagliga rörelse. Man plägar t. ex. säga, att
luften rör sig motsols omkring centrum till en
cyklon,. d. ä. på norra halfklotet i riktningen
V-S-Ö-N, på södra halfklotet i riktningen
V-N-Ö-S. Den motsatta rörelsen säges ske
medsols, hvilket t. ex. är förhållandet med
luftens rörelse omkring ett anticykloncentrum.
R. R.*
Mots savants [må sa vä’], fr., lärda ord. Se Latinska
språket, sp. 1356.
Motström. Se Haf, sp. 990.
Motströmskondensor, mek. Se Kondensor, sp. 716.
Motstånd, mek., har flera olika betydelser. Sålunda
förstår man med en kropps motstånd mot utsträckning,
sammantryckning, böjning eller vridning detsamma som
dess hållfasthet eller styrka. Vid en kropps rörelse
uppträda åtskilliga hinder, hvilka äfven benämnas
motstånd, t. ex. friktionen, men framför allt luftens
eller vattnets tryck mot den däruti i rörelse varande
kroppen. Öfver det motstånd, som luften och vattnet
utöfva mot olika formade kroppars rörelse, äro flera
undersökningar anställda. Några fullt allmänna lagar
har man dock ej i detta hänseende kunnat härleda,
utan de formler, som man uppställt för luftens
och vattnets motstånd, äro endast empiriska samt
gälla blott inom vissa gränser och under särskilda
omständigheter. Sålunda växer luftens motstånd nära
proportionellt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
