- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
1265-1266

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mucianus - Mucianus 1. Publius Licinus (Crassius Dives) - Mucianus 2. Gajus Licinius Crassus - Mucilago, Slem, farm,. med. - Muciner, Mucinämnen l. Slemämnen - Mucinämnen, farm. Se Muciner - Mucius, fornromersk släkt - Mucius 1. Gajus M. Cordus - Mucius 2. Publius M. Scaevola - Mucius 3. Quintus M. Scaevola - Mucius 4. Quintus M. Scaevola - Muck, Karl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Mucianus. 1. Publius Licinius (Crassus Dives),
fornromersk talare och jurist, broder till
Publius Mucius Scævola (se Mucius 2), adopterad af
en Licinius Crassus, gjorde sig vida känd och blef
konsul 131 f. Kr. Han vardt 130 slagen och dödad i
kriget med Aristoneikos, som sökte bemäktiga sig
riket Pergamon (se d. o.). – 2. Gajus Licinius
Crassus,
fornromersk statsman och författare, var
adoptivson af Licinius Crassus. Han sändes under
kejsar Claudius till Asien och var ståthållare i
Syrien till Galbas död (69). Sedan visade han sig
som en ifrig anhängare af Vespasianus. Af denne,
som i Syrien utropats till kejsare, skickad i
förväg till Rom, bemäktigade han sig Italien och
förde jämte Vespasianus’ son Domitianus styrelsen
till kejsarens ankomst. Tacitus säger om honom:
"han hellre gaf än tog makten". Därefter drog han sig
tillbaka till det enskilda lifvet samt egnade sig åt
författarverksamhet och samlandet af urkunder och tal
från republikens tid.
1. J. C. 2. R. Tdh.

Mucilago, Slem, farm., med., är benämningen på en
mer eller mindre tjockflytande läkemedelsform, som
innehåller växtslem eller gummi uppblandadt eller
löst i vatten. Sådana slemblandningar surna vanligen
snart, hvarför de böra beredas för tillfället,
då de behöfvas, och förvaras svalt. Sv. farmakopén
har två "mucilagines" upptagna: M. gummi arabici,
gummislem, bestående af 1 d. arabiskt gummi, löst
i 2 dlr destilleradt vatten (detta slem får hållas
färdigberedt, emedan det så ofta användes att binda
pulverformiga ämnen tillsammans till beredande af
piller), och M. Salep (se Salep). Om M. Cydoniæ,
kvittenslem, och M. Tragacanthæ, dragantslem,
se Cydonia och Dragant.
O. T. S. (C. G. S.)

Muciner (af lat. mucus, slem), Mucinämnen l.
Slemämnen äro produkter af cellerna i de stora
slemkörtlarna och i slemhinnornas epitel. De afsöndras
äfven från sniglars och andra närstående djurs hud,
förekomma i nafvelsträngen, i vissa svulster, i
synovian o. s. v. I hyllet kring grod- och fiskägg
förekomma ämnen (mucinogener), som af alkalier
öfverföras till mucin. Man indelar mucinämnena i
äkta muciner, hvilkas lösningar i vatten med ringa
mängd alkali äro i hög grad slemmiga och tråddragande
samt fällas af ättiksyra, utan att åter lösas i
öfverskott af syran, och mukoider, hvilka i dessa
afseenden förhålla sig annorlunda. Gemensamt för
alla mucinämnen är, att de vid kokning med utspädda
mineralsyror ge ett ämne (glykosamin), som likt
socker reducerar kopparoxid. Man har därför räknat
dem till de s. k. glykoproteiderna
(se d. o.) och alltså ansett dem bestå af föreningar
mellan ägghviteämnen och kolhydrat, ehuru erkännas
måste, att härför intet tvingande skäl föreligger,
eftersom äfven vissa s. k. enkla ägghviteämnen kunna
vid sönderdelning afskilja reducerande substanser. –
Mucinämnena innehålla liksom ägghviteämnena kol,
väte, syre, kväfve och svafvel, men mindre procent
kväfve och ofta äfven mindre kol än de senare; fosfor
innehålla de ej. Otvifvelaktigt stå de ägghviteämnena
nära. – Mucinämnenas (åtminstone de äkta mucinernas)
fysiologiska betydelse torde företrädesvis vara af
mekanisk natur, i det att deras slemmiga
lösningar dels minska friktionen (i ledgångarna,
vid sväljning o. s. v.), dels kvarhålla
utifrån kommande småpartiklar (dammkorn,
mikroorganismer) och hindra dessa att tränga
djupare in i t. ex. respirationsorganet.
S. J-n.

Mucinämnen, farm. Se Muciner.

Mucius, namn på en fornromersk släkt med tillnamnet
Scævola. 1. Gajus M. Cordus begaf sig under
kriget med den etruskiske konungen Porsena, som 508
f. Kr. belägrade Rom, in i fiendernas läger för att
mörda konungen. Af misstag dödade han i stället
dennes sekreterare. Gripen samt hotad med marter
och död, höll han sin högra hand öfver offerlågan
och lät den förbrännas, utan att han gaf ett ljud
ifrån sig. Därefter berättade han för konungen,
att 300 unga män i Rom hade sammansvurit sig mot
hans lif och att han blifvit genom lottkastning
utsedd att först gå åstad. Konungen frigaf honom och
slöt fred med romarna. M. belönades af senaten, och
genom förlusten af sin högra hand fick han tillnamnet
Scævola ("vänster hand"). Berättelsen är tydligen
starkt utsmyckad af sagan. – 2. Publius M. Scævola
var konsul 133 f. Kr. och ansågs till en början ha
gynnat Tiberius Gracchus’ planer, men höll sig efter
dennes död till de förnäme. Till Scipio d. y. stod
han i ett mindre vänligt förhållande. Han var en
grundlig kännare af det romerska rättsväsendet och
f. ö. bekant som pontifex maximus (öfverstepräst). Om
hans broder se Mucianus 1. – 3. Quintus M. Scævola,
med tillnamnet Augur, den föregåendes kusin och
måg till Lælius d. y., egde, jämväl han, en djup
och omfattande kännedom af rätten, hvarför många,
särskildt Cicero och Atticus, begagnade sig af
hans undervisning. Han var hjälpsam i att meddela
råd och understöd åt sina medborgare. I statens
angelägenheter var han sansad och modig samt försökte
hålla medelvägen mellan partiernas ytterligheter. –
4. Quintus M. Scævola, med tillnamnet Pontifex
maximus
(till skillnad från Augurn), son af M. 2, var
känd för oegennytta och sträng rättrådighet, hvilket
ådrog honom fiendskap, särskildt af skatteförpaktarna
(publicani). Med dessa höll han nämligen sträng räfst
under sitt ståthållarskap i Asien. Likasom flera af
släktens medlemmar var han en öfverlägsen jurist;
därjämte egde han betydande talarskicklighet. Äfven
han samlade omkring sig flera lärjungar, såsom
Sulpicius och Cicero (efter Augurns död). Hans
skrifter omnämnas i pandekterna. M. blef 82 f. Kr.,
under de inhemska partifejderna, mördad på den yngre
Marius’ befallning. Hans dotter Mucia blef Pompejus’
tredje gemål.
1–4. R. Tdh.*

Muck [mo’k], Karl, tysk dirigent, f. 1859 i Darmstadt,
studerade vid konservatoriet i Leipzig och samtidigt
vid universitetet där, blef 1880 filos. doktor och
verkade därefter som teaterkapellmästare i Zürich,
Salzburg, Brünn och Graz. 1886 kallades han af Angelo
Neumann till förste kapellmästare i Prag, dirigerade
äfven dennes uppföranden af Wagners Nibelungencykel
i Ryssland, blef 1892 förste kapellmästare vid
k. operan i Berlin och har i denna egenskap
vunnit anseende som en af samtidens finaste och
mest auktoritativa dirigentförmågor. Han har äfven
anfört symfonikonserterna i Berlin samt under längre
ledigheter tyska operan i Covent-garden-teatern i
London 1899, de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:28 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0661.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free