Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Muhammed Ali (Mehemed Ali) - Muhammed Ali. Se Babi - Muhammed Ali, schah af Persien - Muhammed Ali pascha, turkisk militär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för sitt regemente genom ett djärft
kavallerianfall i slaget vid Rahmanieh (1801) och
fick under den anarki, som inträdde i Egypten den
närmaste tiden efter fransmännens nödtvungna affärd
s. å., en allt inflytelserikare maktställning. Han
förjagade med sina albanesiska trupper 1804
mamlukerna från Kairo, utropades där 1805 till
pascha och erhöll 1806 sultanens bekräftelse på
sin nya värdighet som guvernör (vali) öfver Nedre
Egypten. M:s makt och anseende inom den muhammedanska
världen ökades ytterligare genom hans segrar öfver
den brittiska expeditionen till Egypten 1807 och
det blodbad på mamlukerna (mars 1811), hvarigenom
M. blef obestridd härskare i landet. Härom och om
M:s storartade verksamhet som Egyptens omdanare
genom en serie omfattande, men något brådstörtade
och delvis mest på det yttre skenet anlagda reformer
se Egypten, sp. 1489. Samtidigt uppträdde M. som
eröfrare först i Arabien, där han efter långvariga
strider (1811–18) lyckades betvinga vahhabiterna
samt eröfra de heliga orterna Mekka och Medina,
därefter inåt Sudan (från 1820), där hans härar
framträngde långt söderut, fältlägret Kartum
uppväxte till en betydande handelsstad och ej
blott det egentliga Sudan, utan äfven Sennaar och
Kordofan lades under egyptiskt välde. M. röjde med
åren alltmera öppet sin sträfvan att göra sig och
sitt nya rike oberoende af sultanens öfverherrskap,
och han vann därvid ett starkt stöd i Frankrike, där
han ansågs som ett slags "Österns Napoleon", kallad
att med fransk medverkan civilisatoriskt omskapa
hela den främre Orienten, till gagn ej minst för
Frankrikes ekonomiska intressen. Om hans ingripande
till sultanens hjälp mot dennes upproriska grekiska
undersåtar se Grekland, sp. 255. M:s omedelbara
vinst häraf blef ståthållarskapet öfver Kreta,
men hans son Ibrahim lyckades ej betvinga Morea,
och i sjöslaget vid Navarino (1827) blef äfven den
egyptiska flottan illa åtgången. Sultan Mahmud
II:s sträfvan att undertrycka de halft oafhängige
provinsståthållarnas själfrådighet bidrog att påskynda
det öppna utbrottet af konflikten mellan M. och hans
nominelle öfverherre. M. inledde striden genom att
1831 låta en armé inrycka i Syrien och i samverkan
med egyptiska flottan belägra S:t Jean d’Acre, som
efter långvarigt motstånd eröfrades (maj 1832), liksom
dessförinnan Gasa, Jafa och Jerusalem. Efter Syriens
underkufvande lät M., som i maj 1832 af sultanen
förklarats som upprorsman afsatt från sina turkiska
ämbeten, Ibrahim fortsätta segertåget upp till Mindre
Asien, där sultanens trupper i grund besegrades vid
Konia (21 dec. s. å.). Den egyptiska härens fortsatta
frammarsch vållade panik i Konstantinopel, men då
sultanen i sin nöd helt kastade sig i Rysslands armar
och en rysk hjälpsändning inträffade (jfr Turkiet,
historia), funno sig Frankrike och England böra
medlande inskrida, och genom deras påtryckning på
båda parterna åvägabragtes (maj 1833) i Kutaia
en uppgörelse, enligt hvilken M. blef vali äfven
öfver vilajeten Syrien, Aleppo och Damaskus och
sonen Ibrahim, som "muhassil" (skatteuppbördsman),
styresman öfver Adana. Som yttre tecken till sin nya
maktställning antog M. 1834 titeln vicekonung. Den
syriska befolkningen sökte flera gånger genom resning
befria sig från M:s förtryck, och hans förhållande till
sultanen fortfor att vara spändt. En vid Eufrat
förlagd turkisk här inbröt april 1839 i Syrien,
men M:s son Ibrahim tillfogade den i juni s. å. ett
förkrossande nederlag vid Nisib, och M:s öfvertag
öfver sultanen blef än afgjordare, då hela turkiska
flottan under sin storamirals ledning nu öfvergick
till M. Sedan följde ett års invecklade diplomatiska
förhandlingar mellan stormakterna, hvarvid Frankrike
förgäfves arbetade på, att M. skulle bli ärftlig
styresman äfven öfver Syrien. Den franska diplomatien
utmanövrerades emellertid af Palmerston. England,
Ryssland, Preussen och Österrike enades (juli 1840)
om ett ultimatum till M., enligt hvilket han, i
händelse af underkastelse under de fyra makternas
villkor inom 10 dagar, skulle få Egypten som ärftligt
ståthållardöme och förvaltningen af södra Syrien
på lifstid, men eljest riskerade först Syrien och
efter ytterligare 10 dagar äfven sin ställning i
Egypten. Trots ifrig krigsagitation i franska pressen
och deputeradekammaren var Ludvig Filips regering ej
beredd att till M:s förmån med vapen trotsa de andra
stormakterna, och sedan en engelsk-rysk-österrikisk
eskader i okt. intagit Beirut och i nov. S:t Jean
d’Acre samt då den engelske amiralen sir Charles
Napier äfven visade sig utanför Alexandria (nov.),
föll M. till föga och återlämnade turkiska flottan
mot försäkran om att få behålla Egypten som ärftligt
ståthållardöme. Definitivt reglerades sedan M:s
ställning genom ett par under de fyra makternas
påtryckning sultan Abdul-medjid aftvungna dekret (af
13 febr. 1841), som med ärftlig rätt gjorde M. till
pascha öfver Egypten och styresman i sultanens
namn äfven öfver Nubien, Sennaar, Kordofan och
Dar-Fur. M. blef under sina sista år svagsint. Han
var en diplomatiskt skicklig och hänsynslös, grym och
svekfull österländsk härskare och, trots sitt anseende
i Europa som högt upplyst civilisationsfrämjare,
personligen så obildad, att han aldrig lärde sig läsa
och skrifva. Jfr Mouriez, "Histoire de Méhémet Ali"
(4 bd, 1855–58), von Prokesch-Osten, "Muhammed-Ali,
vicekönig von Ägypten. Aus meinem tagebuche 1826–1841"
(1877), Ch. A. Murray, "Memoir of Mohammed Ali"
(1898), Dehérain, "Le Soudan égyptien sous Méhémet
Ali" (s. å.), Driault, "La question d’orient"
(1902), och Freycinet, "La question d’Égypte" (1905).
V. S-g.
Muhammed Ali (l. Ali M.), muhammedansk
sektgrundläggare i Persien, f. 1820, afrättad 1850. Se
Babi.
Muhammed Ali, schah af Persien, son till Musaffer
ed-din, f. 1872, besteg tronen jan. 1907, störtades
genom en revolution i juli 1909 och efterträddes af
sin minderårige son Ahmed mirza. Han vistades sedan
med persisk statspension utomlands, mest i Odessa i
Ryssland, och gjorde 1911 ett af den nya persiska
regeringen afvärjdt försök att återtaga sin tron,
hvarefter han ånyo nödgades gå i landsflykt efter
att genom rysk diplomatisk förmedling ha återfått
sin vid resningsförsöket indragna statspension. Se
vidare Persien, historia.
Muhammed Ali pascha, turkisk militär och diplomat,
f. 18 nov. 1827 i Magdeburg, d. 7 sept. 1878 i
Djakova, hette egentligen Karl Detroit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
