Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 1297-1298 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mull, en af inre Hebriderna - Mullbänk. Se Tobak - Mullbär, bot. Se Morus - Mullbärsfikonträdet, bot. Se Ficus - Mullbärsspinnare, zool. Se Silkesfjärilar - Mullbärssten, patol. Se Blåssten - Mullbärsträdet, bot. Se Morus - Mullen, Guldstrimmiga, och Rödmullen, zool. Se Mullus - Muller, Pieter Lodewyk - Mullfjället, fjällparti i Jämtland - Mullidae, zool. Se Mullus - Mulligatawny, eng., starkt kryddad soppa - Mullinger, hufvudstad i irländska Westmeath - Mulljör. Se Muljör - Mullkroppar, kem. Se Humusämnen - Mull of Galloway. Se Galloway - Mull of Kintyre. Se Kintyre - Mullpenningar, afgift för graf - Mullsorken, zool. Se Sorksläktet - Mullsyror, kem. Se Humusämnen 1. - Mullsäck, metall. Jfr Masugn och Uppsättningsmål - Mulltimmer, metall. Jfr Masugn - Mullus, zool. En fisk

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Tobermory, på norra sidan, en af de bästa och säkraste
hamnarna på Skottlands västra kust.
J. F. N.

Mullbänk. Se Tobak.

Mullbär, bot. Se Morus.

Mullbärsfikonträdet, bot. Se Ficus, sp. 155.

Mullbärsspinnare, zool. Se Silkesfjärilar.

Mullbärssten, patol. Se Blåssten, sp. 810.

Mullbärsträdet, bot. Se Morus.

Mullen, Guldstrimmiga, och Rödmullen,
zool. Se Mullus.

Muller [möbler], Pieter Lodewyk, nederländsk
historiker, f. 1842, d. 1904, blef tjänsteman vid
riksarkivet i Haag 1870 samt professor i historia
1878 i Groningen och 1883 i Leiden. Han skref
bl. a. Wilhelm III. von Oranien und Georg Friedrich
von Waldeck (2 bd, 1873–80), Onze gouden eeuw (3 bd,
1896–98) och Geschiedenis von onzen tijd sedert
1848 (2 bd, 1902–06).

Mullfjället, ett 1,031 m. högt fjällparti i Jämtland,
n. om Dufed.

Mullidæ, zool. Se Mullus.

Mulligatawny [ma’ligətåni], eng., starkt kryddad soppa,
som urspr. användes i Indien, består af stark buljong,
kalfhufvud, vildt, köttbitar, fläsk, curry, grönsaker
och ris.

Mullingar [malingā’], hufvudstad i irländska
grefsk. Westmeath, vid Royal canal och järnvägen
emellan Dublin och Galway. 4,500 inv. (1901). Säte
för katolske biskopen af Meath.
(J. F. N.)

Mulljord, en jordart, som innehåller mullämnen
i så stor mängd, att de meddela jorden sina
karakteristiska egenskaper: luckerhet, god förmåga
att kvarhålla vatten, mörk färg och jämförelsevis
hög kväfvehalt. Teoretiskt skiljer man mulljord från
torfjord, i det att den senare innehåller mindre
förmultnade växtlämningar, men praktiskt låter sig
denna skillnad ej lätt genomföra; då torfjorden
genom bearbetning blifvit finfördelad, räknas den
nämligen ofta som mulljord. Likaså kan icke någon
bestämd lägsta mullhalt anges som utmärkande för detta
jordslag, utan öfvergången till mullblandade ler-
och sandjordarter är obestämd. Vanligen fordras dock
inemot 20 proc. mull- och torfartade beståndsdelar
för att ge tydlig mulljordskaraktär. Större mullhalt
ger jorden mörk färg och är anledning till den vanliga
benämningen svartmylla, under det att mindre mullrik
jord efter den öfvervägande beståndsdelen kallas
lermylla eller sandmylla, hvilka i sina egenskaper mer
eller mindre närma sig lera och sandjord, men genom
sin mullhalt ha företräde framför dessa. Mulljorden
är till följd af luckerhet, vattenhållande förmåga
och kväfvehalt en fruktbar jord under förutsättning,
att de växtnäringsämnen, hvarpå jorden i regel
är fattig, företrädesvis fosforsyra och kali,
tillföras. Oftast fordras också tillskott af kalk,
för att bereda gynnsamma lifsvillkor för de bakterier,
som behöfvas för de organiska kväfvehaltiga ämnenas
sönderdelning. Gödsling med fosfat och kalisalt samt
påförande af kalk eller märgel, lera eller sand
är därför särdeles lönande på detta jordslag. Den
höga kväfvehalten gör jorden särdeles lämplig för
foderväxter, vid hvilka frodig växt är hufvudsaken,
men mindre för mognande sädesgrödor, i synnerhet ej
för hvete.
H. J. Dft.

Mulljör. Se Muljör.

Mullkroppar, kem. Se Humusämnen, sp. 1303.

Mull of Galloway [marl öv gä’loa>éY]. Se Galloway.

Mull of Kintyre [ma7! 9v kintåYa]. Se Kintyre.

Mullpenningar kallas den afgift, som enligt
k. resol. 7 april 1741 § 6 erlägges för graf på
allmän plats på griftegård, såväl för församlingsbor
som för främlingar. För de förstnämnda betalas en
betydligt mindre afgift än för de senare. I vissa
församlingar äro mullpenningarna för församlingsbor
afskaffade, men i stället ökade för främlingar.
J. P.

Mullsorken, zool. Se Sorksläktet.

Mullsyror, kem. Se Humusämnen 1, sp. 1303.

Mullsäck, metall., stoftsamlare vid masugnars gasuttag
för masugnsgasens rening från malm-mull. Jfr Masugn
och Uppsättningsmål.

Mulltimmer, metall., kallades en förtimring,
som fordom användes i st. f. yttermur kring öfre
delen af mindre omsorgsfullt uppförda masugnspipor
och mellan hvilken förtimring och den murade pipan
inkastades en fyllning af sten och grus. Jfr Masugn.
C. A. D.*

Mullus barbatus.

Mullus, zool., utgör typen för fam. Mullidæ af
de taggfeniga fiskarnas ordning. Hithörande fiskar
utmärkas genom tämligen stora fjäll och pyramidalt
hufvud med två långa skäggtömmar under hakan. Förr
skilde man på rödmullen (Mullus barbatus),
som skulle kännetecknas genom tvärstupande och
konkav panna och enfärgadt karminröda kroppssidor,
och den guldstrimmiga mullen (M. surmuletus), som
skulle vara något större, ha mera jämnsluttande och
konvex panna samt 3–4 längsgående guldgula band på
kroppssidorna. Numera kan det anses vara ådagalagdt,
att båda äro endast delvis skilda lokalformer af en
och samma art (M. barbatus; se fig.), af hvilka
den mindre, rödmullen, förekommer i Medelhafvet,
mera sällsynt vid Frankrikes atlantiska kust samt
ännu sällsyntare vid engelska kusten, medan den
guldstrimmiga mullen har en mera nordlig utbredning
och är den vanligaste i Atlanten, där den går norrut
till Bergen. Vid Sveriges kuster har den fångats flera
gånger och torde t. o. m. stundom fortplanta sig i
våra farvatten. Den når en längd af 30–40 cm. Födan
utgöres af smärre kräftdjur. Dessa välsmakande fiskar
voro redan af de gamle romarna mycket eftersökta,
och vid gästabuden plägade de, innan de anrättades,
lefvande förvaras i särskilda vattenbehållare, ur
hvilka gästerna fingo upptaga dem för att njuta af det
sköna färgspel, som uppstår under fiskens dödskamp
till följd af de i huden liggande kromatoforernas
sammandragning. (För att åstadkomma en vacker färg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>