- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
1301-1302

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mullvadartade däggdjur - Mullvaden, zool. Se Mullvadartade däggdjur - Mullvadssläktet, zool. Se Mullvadartade däggdjur - Mullvadsyrsan, zool. Se Syrsor - Mullväxt, Humusväxt, bot. - Mullämnen. Se Humusämnen - Mul- och klöfsjuka l. Smittsam mul- och klöfsjuka, veter.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Med tillhjälp af sina starka nackmuskler och de
skofvellika händerna, medelst hvilka djuret stöder kroppen,
borras den spetsiga nosen in i jorden; det
rifver med händerna sönder jordklimparna och kastar
dem bakom sig med utomordentlig snabbhet. I gångarna
rör sig mullvaden enligt samstämmande iakttagelser
lika fort, som en häst trafvar. Mullvaden simmar
rätt bra. Dess hufvudföda utgöres af daggmaskar
och insektlarver; dessutom förtär den ock snäckor,
allehanda insekter, grodor samt smärre kräldjur och
däggdjur. Vid bytets uppsökande vägledes mullvaden af
sitt synnerligen starkt utbildade luktsinne. Äfven
dess hörsel är förträfflig. Mullvadarna äro
osällskapliga och kämpa ofta med hvarandra. Under
vintern ligger djuret ej i dvala, hvarför det hos
oss då måste uppsöka sin föda på större djup. Honan
föder 3–7 ungar, som vid födelsen äro nakna, blinda
och ej större än en bondböna, så att de höra till
de mest hjälplösa bland däggdjurens ungar. Som de
emellertid redan från första början ådagalägga samma
lysande aptit som de gamla, tillväxa de snabbt.

De nordamerikanska släktena Scalops och Scapanus
skilja sig förnämligast genom tandsystemets
byggnad från Talpa. Mera afvikande är Condylura
(se Stjärnmullvadsläktet). – Typiskt utpräglade
mullvadsläkten uppträdde redan under eocentiden i
Europa. Litt.: G. E. Dobson, "A monograph of the
Insectivora" (1883–90).

Mullvaden, zool. Se Mullvadartade däggdjur.

Mullvadsläktet, zool. Se Mullvadartade däggdjur.

Mullvadssyrsan, zool. Se Syrsor.

Mullväxt, Humusväxt, bot., med mykorrhiza (se
d. o.) försedd växt, ej sällan utan eller med föga
klorofyll, som växer på humusrik mark.

Mullämnen.. Se Humusämnen.

Mul- och klöfsjuka l. Smittsam mul- och klöfsjuka
(Aphtæ epizooticæ), veter., en hastigt förlöpande
infektionssjukdom, som angriper nötkreatur, får,
getter och svin, men ytterst sällan hästar. Sjukdomen
förekommer i alla världsdelar utom Australien
och utbreder sig ofta som farsot öfver stora
landsträckor. 1910–11 fick sjukdomen en ofantlig
utbredning, kanske den största, som någonsin
förekommit, och spred sig icke blott i Ryssland,
där den synes vara stationär och hvarifrån den ofta
bredt ut sig till andra länder, utan äfven i Tyskland,
Österrike-Ungern, Italien. Frankrike, Belgien, Holland
och Danmark. I Sverige har sjukdomen uppträdt 1867
i 6 olika län, 1868 i 11 och 1869 i 12 län, mest i
Malmöhus län, 1875 i Hallands, Göteborgs och Bohus
samt Älfsborgs län, 1892–93 på ett 10-tal gårdar
i Malmöhus och Hallands län (1894 förekom en del
omtvistade fall vid Harlösa gård i Skåne), 1897 i
Stockholms län, där nedslaktning af den smittade
besättningen för första gången tillämpades, 1898 i
Kristianstads län, 1910 i Jämtlands samt i slutet af
1911 och i början af 1912 på en del gårdar i olika
delar af Skåne. Sjukdomen förorsakas af ett smittämne,
hvars natur man dock ej ännu närmare känner; den är
ytterst smittsam och sprides dels direkt från djur
till djur, dels äfven genom personer (kreatursskötare,
slaktare, kreaturshandlare), som varit i beröring
med sjuka djur eller på annat sätt fått tillfälle
att upptaga smittämnet, eller genom djur,
äfven sådana, som icke själfva angripas, såsom hundar,
kattor, råttor, fjäderfä och äfven vilda fåglar, eller
genom föremål, som på ett eller annat sätt förorenats
af smittämnet, såsom ladugårdsredskap, täcken,
kläder och foder; i hög grad smittfarliga äro gödsel
och mjölk från smittade besättningar. Smittämnet
förekommer särskildt koncentreradt i de vid sjukdomen
bildade blåsorna, i saliven, i mjölk och gödsel. Utom
djurkroppen förstöres det i allmänhet lätt genom
intorkning och ljusets inverkan, genom upphettning
och genom inverkan af vanliga desinfektionsmedel; på
fuktiga ställen, skyddadt för ljuset, kan det dock
bibehålla sig lifskraftigt i flera månader. Efter
smittans upptagande utbryter sjukdomen inom 2–7
dagar, djuren visa sig i början dåsiga, foderlusten
är förminskad, och feber inställer sig, slemhinnan
i munnen är röd och något ansvälld, och efter
1–2 dagar uppstå på tungan, den tandlösa delen af
öfverkäken och läpparna klara blåsor, som snart
brista och lämna efter sig högröda, ytliga sårnader
af oregelbunden form. Äro äfven klöfvarna angripna,
finner man, att djuren halta, huden omkring klöfvarna
är ansvälld, och bläsor uppstå, dels i klöfspalten,
dels å ballarna; äfven å spenarna kunna liknande
blåsor och ytliga sårnader uppkomma. Hos svin
yttrar sig sjukdomen oftast som klöflidande,
hvilket äfven är fallet hos får och getter, som i
allmänhet mindre lätt angripas än nötkreatur. Mul-
och klöfsjukan har i allmänhet ett lindrigt förlopp,
och hälsa inträder, om inga komplikationer tillstöta
inom 5–6 dagar; dödsprocenten uppgår hos vuxna
djur knappast till mera än 1/2 proc., men är hos
kalfvar och spädgrisar betydligt högre. Undantagsvis
kan sjukdomen inom vissa besättningar eller orter
antaga en betydligt mera elakartad karaktär med en
dödlighet af ända till 50 proc. för vuxna och 80
proc. hos späda djur. Djur, som genomgått sjukdomen,
bli i regel för längre tid immuna, men kunna dock
under lång tid efter tillfrisknandet bära smittämnet
hos sig och sålunda verka som smittspridare. Hvad
som gör mul- och klöfsjukan, trots dess i regel
godartade förlopp, till en af de mest fruktade och
förlustbringaude kreaturssjukdomarna är dess stora
smittsamhet, som gör, att nästan hvartenda djur inom
en angripen besättning insjuknar och att sjukdomen,
om ej tillräckligt effektiva åtgärder till dess
bekämpande vidtagas, kan spridas till nästan alla
besättningar inom ett helt land, och summan af de
små förluster, som hvarje särskildt fall förorsakar
genom djurens afmagring, minskad mjölkproduktion,
en del dödsfall och följdsjukdomar, äfvensom genom
de påbjudna åtgärderna till hämmande af smittans
spridning stiger därför till högst betydande
belopp. Sålunda uppskattades förlusten i Tyskland
under 1892 genom mul- och klöfsjukan till öfver 110
mill. mark. I Sverige har man hittills genom energiska
afspärrningsåtgärder, nedslaktning af angripna
besättningar och noggrann desinfektion lyckats
förhindra en allmännare utbredning af sjukdomen,
men ej utan rätt afsevärda utgifter (för bekämpande
af sjukdomen 1911–12 fick staten vidkännas en kostnad
af omkr. 400,000 kr.). Af största betydelse för att
hindra smittans spridande är, att hvarje sjukdomsfall
så fort som möjligt kommer till vederbörande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0679.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free