Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 1317-1318 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Munch, norsk släkt - Munch 2. Peter Andreas M. - Munch 3. Andreas M. - Munch 4. Johan Storm M. - Munch 5. Edvard M.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

För att bedrifva för hans stora verk nödvändiga
studier i Vatikanens arkiv, dit han genom särskild
ynnest fick tillträde och hvarom han lämnade en
orienterande skildring i Oplysninger om det pavelige
archiv og dets indhold (förf. 1860, tr. 1876),
vistades M. sedan 1858, med ett af stortinget
beviljadt ansenligt resestipendium, i Rom. 1861 kom
han hem och konstituerades som riksarkivarie, men
var ifrigare än någonsin upptagen af fortsättningen
på sitt lifsverk, för hvars skull han 1861 och 1862
kortare tider forskade i svenska Riksarkivet. Påsken
1863 reste han till Rom för att hämta sin där
kvarlämnade familj. På vägen blef han sjuk och afled
vid framkomsten. Han begrofs på den protestantiska
kyrkogården i Rom vid Cestius-pyramiden. 1865
aftäcktes en minnesvård på hans graf.
– M:s Samlede afhandlinger (4 bd,
1873–76) utgåfvos af G. Storm, åtföljda af
en kronologisk förteckning öfver M:s alla kända
litterära arbeten.
– Litt.: J. B. Halvorsen, "Norsk forfatterlexikon",
IV, Laura Larsen-Naur (M:s dotter), "P. A. Munchs levnet og
breve i familiekredsen" (1901), K. Brinchmann,
"Nationalforskeren P. A. M., hans liv og virke"
(1910), och A. Bugges art. Historia i "Det kong.
Fredriks universitet 1811–1911" (II, 1911).


3. Andreas M., den föregåendes kusin, son till M. 1,
skald, f. 19 okt. 1811 i Kristiania, d. 27 juni
1884 i Köpenhamn, blef student 1830 och studerade
en tid teologi, därefter juridik; men då han kort
därpå fick en liten statstjänst, uppgaf han alla
ämbetsstudier för att helt egna sig åt litterära
sysselsättningar och journalistik, i det han under
dåv. starka politisk-litterära brytningar nära slöt
sig till Welhaven-Schweigaards krets, som äfven
protegerade honom vid hans debut med diktsamlingen
Ephemerer (1836). Vid Kristiania teaters invigning 4
okt. 1837 uppfördes M:s drama Kong Sverres ungdom,
under det att Wergelands sångspel "Campbellerne"
däremot förkastades, hvilket de följande dagarna
framkallade den i norsk litteraturhistoria famösa
"teaterbataljen" och den hetsiga "Campbeller-fejden"
mellan de två riktningarna. Härigenom kom M:s
namn i förgrunden, och den i lifvets praktiska
förhållanden rätt tafatte poeten indrogs i
dagens strider. 1841–46 var han redaktör, någon
tid t. o. m. egare af kretsens tidningsorgan "Den
constitutionelle", hvilket gjorde, att han 1845 måste
lämna sin syssla i departementet. Emellertid hade
han 1844 genom rikt gifte kommit på grön kvist, och
1846–48 företog han resor i Tyskland, Frankrike och
Italien. Efter hemkomsten utgaf han Digte, gamle og
nye (1848), Billeder fra Nord og Syd (s. å.) och de
fullödiga Nye digte (1850) med hans mest helgjutna
och formfulländade verk, den färgrika romanscykeln
"Kongedatterens brudefærd" (utg. separat 1861 och
1878 med teckningar af L. Frölich).
Hustruns död 1850 föranledde hans mest
populära diktsamling Sorg og tröst (1852; 7:e
uppl. 1891). Senare strömmar hans lyrik sparsammare;
rutinen aflöser inspirationen. M. försöker sig nu som
dramatiker med Salomon de Caus (1854), det misskända
geniets tragedi, En aften paa Giske (1855), en bild
från Norges historia, och det tårdränkta stycket Lord
William Russell (1857). 1850 hade han blifvit amanuens
vid universitetsbiblioteket i Kristiania. 1860
fick han titeln docent jämte ett "digtergage" –
det första i Norge –, och från 1866 ändrades hans
titel till "professor", en tröst för det nederlag,
som hans tragedi Hertug Skule led; den kom nämligen
olyckligtvis fram, just som publiken var upptagen
af Ibsens segrande genombrott med "Kongsemnerne",
behandlande samma historiska tilldragelser. M. blef
sedan bortskymd, hvilket gjorde honom bitter. Hvad
han skref efter Barndoms- og ungdomsminder (1874)
förblef rätt obeaktadt. Sina sista år tillbragte
han i Danmark, där han 1865 hade gift sig med en
adoptivdotter till länsgrefve Raben. M. är norska
litteraturens mest typiske romantiker. Vackrast
utvecklas hans veka, drömmande, verklighetsskygga
personlighet i naturlyriken, ofta full af stämning
och sötma, och i bilderna från riddartiden i
soliga länder, där han känner sig mera hemma än
i fosterlandets barska köld. M:s Samlede skrifter
(i urval af M. J. Monrad och H. Lassen) utgåfvos i 5
bd 1887–90. En porträttbyst af M. aftäcktes 1912 på
Kierulfs plads i Kristiania.

4. Johan Storm M., den föregåendes broder, präst,
f. 21 okt. 1827 i Kristiansand, d. 11 aug. 1908 i
Kristiania, teol. kandidat 1852, beklädde sedan
1855 åtskilliga prästerliga befattningar,
men tog 1875 på grund af samvetsbetänkligheter
afsked med statspension och verkade som högt ansedd
privatpredikant för en efter hand mycket talrik
församling i Kristiania. M. utgaf bl. a. Minder
fra en Jerusalemsfærd (1884) och predikosamlingen
Jeg ved, at min Frelser lever (1888). Hans
verksamhet fick stor betydelse för
kyrkoreformsaken i Norge.

5. Edvard M., kusins son till M. 2,
målare, f. 12 dec. 1863 i Löiten, Hedemarken,
studerade vid teckningsskolan i Kristiania och
korta tider för Kr. Krohg och i Paris för Bonnat,
men har hufvudsakligen utbildat sig på egen hand.
Han började som anhängare af tidens realistiska
riktning och utställde 1883 På morgonkvisten
(en tjänstflicka, som eldar). 1885 följde
Det sjuka barnet, en temperamentsfull målning,
känslig och gripande i uppfattning och kraftfull
i behandlingen (senare repliker i ny färgskala i
norska nationalgalleriet och Thielska galleriet).
1889 följde den större duken Vår – äfven denna
skildrande en sjuk flicka och hennes moder – och
s. å. Hans Jægers porträtt, utmärkt i karakteristik
och färgstämning. Nationalgalleriet eger dessa
båda målningar och från de närmast följande åren
porträtt af M:s syster (helfigur, stående, 1892),
Puberté (s. å.), Feber och död (1894) och
Själfporträtt (i skarpt ljussken, 1895).
M:s separatutställningar i Kristiania 1889 och 1892
väckte förargelse, likaså hans utställning
i Berlin 1892, som blef anledning till
splittring inom konstnärsvärlden och till
secessionens bildande. Hans konst har alltsedan
"varit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>