Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 1321-1322 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Munck, Petrus - Munck, danska släkter. Se Munk - Munck till Fulkila, svensk ätt - Munck till Fulkila 1. Adolf Fredrik M.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lugn kunde utöfva denna rättighet. Både den teologiska
och den filosofiska fakulteten vägrade att censurera
afhandlingen samt förmåddes därtill först genom
Kanslikollegiets af M. utverkade befallning. Ihre
erbjöd honom en docentur i politik, men M. föredrog
att återvända till Lund, där han 1757 prästvigdes
och s. å. blef teol. adjunkt. Han var den förste
adjunkt i Lund, som erhöll prebendepastorat. Då
han vid teol. doktorspromotionen 1768 förbigicks,
lyckades han genom klagomål hos universitetets
kansler förskaffa sig rättighet att för erhållande
af teol. doktorsvärdighet aflägga disputationsprof
och därpå promoveras. Afhandlingen, benämnd De
synergismo recentiori (1769), var en strids-
och svarsskrift mot sedermera domprosten i Skara
A. Knös, som angripit M. med anledning af några
noter, rörande omvändelsen, som denne vidfogat
det af honom 1760 utgifna Wöldikes "Compendium
theologiæ", ett arbete, som länge förblef den
antagna läroboken i teologi i hela Skandinavien. 1769
blef M. professor i grekiska och österländska
språk, 1775 tredje, 1776 andre teol. professor,
1778 förste teol. professor och domprost. 1794
utnämndes han till biskop öfver Lunds stift. Han
var medlem af prästeståndet vid riksdagarna 1792
och 1800 samt förvärfvade sig under den förstnämnda
Gustaf III:s synnerliga gunst. 1799 blefvo hans barn
adlade med namnet Munck af Rosenschöld. M. egde ej
ringa anseende som vetenskapsman (han författade
en ansenlig mängd dissertationer), disputator,
universitetslärare och predikant samt var strängt
renlärig.
K. H.*

Munck, danska släkter. Se Munk.

Munck till Fulkila, svensk adlig, sedermera
äfven friherrlig och greflig, ätt af troligen finskt
ursprung. Som dess äldste kände stamfader nämnes
en Påfvel Andersson, som under senare hälften af
1500-talet innehade gårdarna Nuhiala och Huovarla i
Finland och hvars son Mikael Påfvelsson till Fulkila
(i Salo kapell af Uskela socken), fogde på Åbo slott
1598 och där halshuggen i nov. 1599 såsom anhängare
till konung Sigismund, 1585 adlades af Johan III. Hans
son Hans M., en tid ståthållare på Kexholms slott,
tog introduktion på svenska riddarhuset 1627. Tre
bröder M. upphöjdes 1778 i friherrligt stånd,
och en af dem, Adolf Fredrik M. (se M. 1), erhöll
1788 greflig värdighet samt slöt vid sin död, 1831,
denna ättgren. Den adliga ätten M. till (eller af)
Fulkila fortlefver i både Sverige och Finland, den
friherrliga ätten M. endast i Finland. På finska
riddarhuset immatrikulerades ätten 1818.


1. Adolf Fredrik M., grefve, Gustaf III:s
beryktade gunstling, f. 28 april 1749 i Savolaks
i Finland, på Rautakylä gård, S:t Michels socken,
d. 18 juli 1831 i Carrara. Från fädernehemmet,
en anspråkslös officersfamilj, kom M. vid 16 års
ålder till Stockholm, där han antogs till page vid
kungliga hofvet. 1772 blef han Gustaf III:s förste
kammarpage, s. å. hofstallmästare och 1777 förste
hofstallmästare och avancerade på den militära banan
till öfverstelöjtnant vid Adelsfanan (1782–87). 24
jan. 1781 blef han ståthållare på Drottningholms och
Svartsjö slott och var 1786–90 därjämte ståthållare i
det från Stockholms län då afsöndrade Drottningholms
och Svartsjö län. 1788 förordnades han till
landshöfding i Uppsala län, en post, som han
aldrig tillträdde, och utnämndes s. å. till president
i Kammarrevisionen och var 11 febr.–4 maj 1789
t. f. överståthållare i Stockholm. Han blef ock
led. af 1788 års s. k. utredningskommission för kriget
mot Ryssland, af den hemliga krigsberedningen 1789 och
af den regering, som juni–dec. 1789 fungerade under
konungens frånvaro i kriget. I dec. sistn. år utsågs
han till främste led. i kommittén för örlogsflottans
utrustning i Karlskrona, hvilket uppdrag verkställdes
med berömvärd kraft och skyndsamhet. Redan
1778 hade M., jämte två sina bröder, blifvit
friherre; 1788 erhöll han greflig värdighet och
1790 serafimerbandet. Den lysande karriär, som
sålunda gjordes af en vanlig hoftjänare, hvars
enda framstående talang synes ha bestått i en viss
konsiderationslös driftighet, har fått sig tillagd en
alldeles särskild förklaringsgrund. M. var nämligen
den, som 1775 ombesörjde det närmande mellan Gustaf
III och hans gemål, hvilket återställde det afbrutna
äktenskapliga samlilvet dem emellan. Skvallret
bemäktigade sig med begärlighet denna omständighet
och lät M. t. o. m. gälla som fader till den son
(Gustaf Adolf), som drottningen födde 1778. Den af
samtida memoarförfattare föga välvilligt skildrade
hofgunstlingen störtade sig slutligen själf i
olycka. Under och efter kriget mot Ryssland hade
Gustaf III låtit tillverka falskt ryskt mynt,
afsedt att spridas i Ryssland. M. hade varit invigd
i hemligheten. För egen vinning öfvertalade han 1791
samma personer, som gått konungen till hända, att på
Drottningholm tillverka falska s. k. fahnehjelmare
(se d. o.) till ett ansenligt belopp (93,350 rdr
banko), under uppgift, att det skedde i konungens
intresse. Utprånglaren af de falska sedlarna (se
Isak, A.) blef i början af 1792 upptäckt i Finland
och angaf M. Gustaf III, inför hvilken M. till en
början fräckt sökte slingra sig undan anklagelsen,
hann ej bringa saken till slut. Vid ett förhör inför
hertigen-regenten 10 april s. å. nödgades M. dock
vidgå saken samt förbinda sig att af egna medel gälda
beloppet af de utprånglade sedlarna, lämna riket,
byta om namn, aldrig bära svenska ordenstecken samt
ombesörja, att underrättelse ankom till Sverige, att
han var död. M. lämnade Sverige under det antagna
namnet Bringson (bildadt genom sammansättning af
Lagerbring och Håkansson) och begaf sig till Italien,
där han snart återtog namnet M. och grefvetiteln. Han
lefde några år framåt på olika ställen, mest i Pisa,
och lyckades få tillträde till de finaste kretsar,
högadelns och diplomaternas. Redan 1793 började
han genom bref hem och underhandlingar med svenska
legationen i Italien, som då förestods af chargé
d’affaires Lagersvärd, söka återfå titlar och
värdigheter samt erhålla penningar, som han ansåg
böra tillkomma honom. Då han hotade att komma hem
och ta upp processen mot vederbörande, skrämde man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>