- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
1371-1372

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mur, Murverk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Grundmurar gjutas numera ofta af betong, och armerad
betong användes alltmer till öfvermurar (jfr Betong
och Armerad betong). Icke bärande innerväggar
utföras ibland i s. k. monierkonstruktion, eller af
rabitsputs, af scagliol e. d. – En murs styrka
(stabilitet)
är beroende af belastningen, särskildt
sidotrycket, af grundens beskaffenhet, höjden i
förhållande till tjockleken, materialernas
beskaffenhet, stenarnas ändamålsenliga läge till
hvarandra (goda förband), murbrukets godhet och
bindande kraft samt murningens utförande. En murs
stabilitet kan ökas genom "förankring". För att
beräkna beklädnadsmurars motståndskraft måste man
först bestämma jordens sidotryck. Minsta tjockleken
för beklädnadsmurar bör för frostens skull vara
1 m. upptill. På fast grund hvilande fristående
murars tjocklek i en byggnad beror på deras höjd och
fria längd, stenens form, styrka och tyngd, antalet
öppningar i murarna, murbrukets godhet och murningens
utförande samt belastningen och dess verkan. Enligt
Byggnadsordningen för Stockholms stad skola yttermurar
i regel i tjocklek minst hålla i hus af en vånings
höjd 1 1/2 sten (tegelsten); i hus af två våningars
höjd 2 stenar i 1:a samt 1 1/2 sten i 2:a våningen;
i hus af tre våningars höjd 2 stenar i l:a och 2:a
samt 1 1/2 sten i 3:e våningen; i hus af fyra våningars
höjd 2 stenar i 1:a och 2:a samt 1 1/2 sten i 3:e och
4:e våningarna; och i hus af fem våningars höjd 2 1/2
sten i 1:a, 2 stenar i 2:a och 3:e samt 1 1/2 sten i
4:e och 5:e våningarna. För brandmur (se d. o.) gälla
dock särskilda föreskrifter. Innermurarna kunna
göras tunnare, bärande mellanmurar dock ej under
1 1/2 sten. Grundmurar göras upptill vanligen 0,3
m. tjockare än den ofvanpå stående öfvermuren,
nedtill 1 1/2 à 2 ggr tjockare än denne; ett bredare
bottenskift kallas bottensula. Grundmurarna skola
alltid gå så djupt ned, att tjälen blir utan menligt
inflytande på dem, i mellersta Sverige sålunda
omkr. 1,2 m. och i nordliga omkr. 2,5 m. Styrkan hos
f. ö. lika murar af kvadersten, tegel och sprängsten
förhåller sig i det närmaste som 5:4:3.

Redan i den äldsta forntiden var konsten att uppföra
murar väl bekant. Egypterna murade med väldiga huggna
block af granit, porfyr, marmor, sandsten, basalt
eller alabaster (se t. ex. fig. i art. Medinet
Habu
). Babylonierna uppförde, i saknad af sten,
sina oerhörda murmassor af soltorkadt eller brändt
tegel. Perserna åter använde huggna stenar (ofta
af marmor), som ibland förbundos medelst järnnaglar
(jfr bilden af palatsruinen i Ktesifon å pl. VIII till
art. Byggnadskonsten). Fenicierna hade väl hopfogade
kvaderblock, men dessa voro dock oftast släthuggna
blott vid kanterna (första profvet på "rustik",
d. v. s. mursten med rå koppyta). Hebréerna murade
med randade kvaderblock, ofta med ohuggen yta. Pelare
uppförde de af rund kvadersten utan bruk. Ringmurar
byggdes af tre skikt kvadersten och ett fjärde skikt
cederbjälkar. (Konung Salomos palats var uppfördt af
"dyrbar sten, huggen efter mått och sågad med såg
både på innan- och utansidan, ifrån grunden ända upp
till taklisterna".) Mindre Asiens folk uppförde murar
af månghörniga, noggrant huggna och väl sammanfogade
block. I Indien användes rödaktig sandsten, granit
och marmor samt tegel (Ceylon).
Kinesiska muren (se d. o.) är af kvadersten och tegel
med fyllning inuti af jord och rullsten. Greklands
äldsta invånare bildade, liksom urfolken, sina
murar genom att stapla väldiga, råa stenblock på
hvarandra utan bindemedel, s. k. cyklopiska murar
(se d. o. med fig.).

illustration placeholder
Fig. 6. Emplekton.
illustration placeholder
Fig. 7. Opus reticulatum.

illustration placeholder
Fig. 8. Isodomon.
illustration placeholder
Fig. 9. Pseudisodomon.


Senare höggo grekerna vanligen stenarna och uppförde
då murar på tre olika sätt: emplekton (fig. 6),
då mellanrummet mellan två tunnare frontmurar
utfylldes med grus och småsten, isodomon (fig. 8),
då hela muren byggdes af regelbundna och lika höga
stenar, och pseudisodomon (fig. 9), då muren
uppfördes af olikstora stenar och i skikt af olika
höjd. Etruskernas murar (se andra och tredje fig. å
pl. I till art. Etrusker) voro hopfogade af
stora oregelbundna, polygonala stenblock utan bruk;
senare använde de vågräta lager och slutligen äfven
murbruk. Romarna, som lärt murbyggnad af etruskerna,
använde i början kvaderstenar, som först efter
Greklands eröfring höggos af marmor. Dessutom
begagnade de tegel redan under republiken, men till
vidsträcktare bruk dock först efter Augustus.
Romarna hade två slags mursätt: opus incertum
(liknande de cyklopiska murarna, men utfördt med
smärre stenar, lagda i bruk), och opus reticulatum
("nätformigt", med diagonalt öfver hvarandra
liggande stenar; fig 7); f. ö. bibehöllos
äfven grekernas tre olika byggnadstyper. Kalk
och murbruk användes ej alltid, utan stenblocken
förbundos ofta medelst laxstjärtformade dubbar af
trä eller koppar (se fig. 6, 8 o. 9). Bysantinerna
murade vanligen med tegel. Under medeltiden nyttjades
hufvudsakligen kvader och tegel. Morerna murade dels
med tegel, dels med huggen sten, dels äfven med
ett lösare, af småsten, kalk och jord sammansatt
material. Valakernas murar hade skikt omväxlande
af huggen sten och tegel. I Sverige nyttjades ofta
grofva kullerstenar till slotts- och kyrkmurar. Dessa
murar, som måste göras mycket tjocka, fingo dock
först efter århundraden sin fulla fasthet. Vidare
murades med mer eller mindre tuktad gråsten, kalk-
eller sandsten och senare med tegel. Kännedomen om
olika tiders och folks sätt att mura har blifvit
en betydelsefull del af arkeologien. Då oförtydbara
märken, såsom inskriptioner, tegelstämplar, småfynd,
arkitektonisk utsmyckning o. d. saknas, kan man
nämligen, genom att studera murverkets art och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0714.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free