Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 1375-1376 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Murad, namn på fem turkiska sultaner - Murad 4. M. IV - Murad 5. M. V - Murad abad. Se Moradabad - Murad efendi - Murad Su. Se Eufrat - Muraena, zool. Se Murena - Muraena, en fornromersk familj - Muraena 1. Lucius Licinius M. - Muraena 2. Lucius Licinius M. - Muraena 3. Aulus Terentius Varro M. - Muraenidae, zool. Se Ålfiskarna - Muraeus, Stefan Larsson - Muraille, fr. (mur) - Muraköz, Se Mur, flod - Muralkvadrant. Se Astronomiska instrument - Murankare, bygnk. Se Förankring - Murano, stad i italienska Venezia - Murano, Antonio da

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

En mer än 9-årig fejd med Persien (1625–34)
ledde trots turkarnas framgångar ej till något
större resultat. Ett på Rysslands föranstaltande
företaget krig mot Polen slöt efter nederlaget vid
Kamenets-Podolski (okt. 1633) med en för Turkiet
ofördelaktig fred (nov. 1634). De ofta förnyade
upprorsförsöken af janitscharer, sipaher och ulema
i Konstantinopel drefvo M. slutligen till blodtörstig
vildhet. Han skall ha låtit afrätta 25,000 (enl. andra
100,000) människor och ofta själf förrättat bödelns
värf. 1635 drog han själf till Persien samt eröfrade
Erivan och Tebris; men då han 1636 återvändt till
Konstantinopel, föll Erivan åter i persernas våld,
och turkarna slogos i grund vid Mihreban (1636). Äfven
i Siebenbürgen, där Stefan Bethlen understöddes af
turkarna mot sin medtäflare Rákóczy, ledo turkarna ett
blodigt nederlag, vid Szalonta (1636), och M. måste
erkänna Rákóczy som vojvod af Siebenbürgen. 1638
tågade M. åter till Persien, eröfrade Bagdad efter
40 dagars belägring, men slöt 1639 fred i Sehab,
hvarvid Turkiet afstod från Erivan, men behöll hela
Mesopotamien med Bagdad. M. efterträddes af sin broder
Ibrahim I.


5. M. V, f. 1840, d. 29 aug. 1904, Abd-ul-medjids
äldste son, blef vid sin farbroder Abd-ul-asis’
störtande af det mäktiga triumviratet storvesiren
Muhammed Ruschdi, statsrådspresidenten Midhat pascha
och krigsministern Husein Avni uppsatt på tronen
(maj 1876). Det nya ungturkiska partiet väntade af
M. en ny författning, men hans svagsinthet och andra
omständigheter omintetgjorde denna förhoppning. Midhat
pascha (se denne) ledde styrelsen och var själen i
den konstitutionella rörelsen. Denne lät slutligen
statsrådet besluta, under det vanliga skenet af en
fetva från sjeich-ul-islam, att M. som vansinnig
skulle afsättas (aug. 1876). Han efterträddes af
sin närmaste broder Abd-ul-Hamid II (afsatt 1909)
och hölls till sin död under bevakning i ett afsides
liggande palats. Jfr Djemal ed-din bey, "Sultan Murad
V, the turkish dynastic mystery 1876–1895" (1895).
1–5. H. A. (L. M. B.)

Muradabad. Se Moradabad.

Murad efendi, turkisk
diplomat och tysk författare, f. 30 maj 1836 i Wien,
d. 12 sept. 1881 i Haag, hette eg. Franz von Werner
och var son till en godsegare i Kroatien. Han
trädde i turkisk militärtjänst under kriget mot
Ryssland 1853–56, blef 1864 konsul i Temesvár,
1873 generalkonsul i Venezia och 1874 i Dresden
samt utnämndes 1877 till turkisk chargé d’affaires
och 1880 till envoyé i Stockholm. Han var sedan
1877 äfven ackrediterad, såsom ministerresident,
i Haag. Förutom flere dramer (saml. i 3 bd, 1881)
och de instruktiva skildringarna Türkische skizzen
(1876) författade M. diktsamlingarna Klänge aus
osten (1865), Ost und west (1873; 3:e uppl. 1881)
och Balladen und bilder (1879; 3:e uppl. 1885)
m. m. I den sistnämnda samlingen, som är tillegnad
konung Oskar II, besjungas jämte orientaliska ämnen
äfven nordiska, bl. a. sagan om Hagbard och Signy
samt den gamla folkvisa, som ligger till grund för
H. Hertz’ drama "Svend Dyrings hus".

Murad Su. Se Eufrat.

Muræna, zool. Se Murena.

Muræna, en fornromersk familj (om anledningen till
namnet se Murena). 1. Lucius Licinius M. utmärkte
sig under Sullas fälttåg mot Mithradates och blef 84
f. Kr. ståthållare i Asien. Han förnyade där kriget
mot Mithradates, men blef slagen, hvarefter Sulla
återställde freden. – 2. Lucius Licinius M., den
föregåendes son, deltog i sin faders och Lucullus’
fälttåg mot Mithradates samt var senare pretor och
ståthållare i Gallien. Han blef vald till konsul
för år 62 f. Kr., men anklagades för att ha användt
mutor och fälldes, oaktadt Cicero jämte Crassus och
Hortensius försvarade honom. – 3. Aulus Terentius
Varro M., adoptivson till Terentius Varro, anklagades
22 f. Kr. för delaktighet i en sammansvärjning samt
blef dömd och afrättad, oaktadt både hans broder
Proculejus och hans svåger Mæcenas synas ha lagt
sig ut för honom.
R. Tdh.*

Murænidæ, zool. Se Ålfiskarna.

Muræus, Stefan Larsson, präst, författare, f. i
Mariestad (födelseåret okändt), d. 1675, student i
Uppsala 1630, kyrkoherde i Kristinehamn 1645, var
en lärd och arbetsam man, men "derhos underlig till
sinnes". Han blef 1674 afsatt från sitt ämbete. –
M. är känd som den förste svenske öfversättaren af
Arndts "Fyra böcker om en sann christendom" (1642).

Muraille [myra’lj], fr. (mur). Anfall en [ã]
muraille kallas anfall af kavalleri i
sluten linjeformering utan mellanrum mellan
skvadronerna. Denna anfallsform användes numera
icke.
C. O. N.

Muraköz [mo’rakös]. Se Mur, flod, sp. 1373.

Muralkvadrant, detsamma som murkvadrant. Se
Astronomiska instrument, sp. 288.

Murankare, bygnk. Se Förankring.

Murano [moranå], stad i italienska prov. Venezia, på
ön M. i Venezias laguner, 1,5 km. n. om Venezia. 5,150
inv. (1901). Katedralen San Donato är en vacker
basilika, sannolikt från 900-talet. M. har
sedan gammalt varit bekant för sina mosaik- och
glasfabriker (se Glasfabrikation, sp. 1285, och
Glaspärlor).
(J. F. N.)

Murano [moränå], Antonio da, italiensk målare,
var verksam på den lilla ön Murano i närheten af
Venezia, hvilken ö var berömd för sin mosaik- och
glasfabrikation samt under 1400-talet äfven säte
för en målarskola, som gaf den första lyftningen
åt den venezianska konsten. 1440–46 målade han
tills. med Johannes Alemannus ("tysken") altarverk,
bestående af små enstaka taflor i gotisk omfattning,
rikt försedda med förgyllning på plastiskt anbragt
gipsgrund för en mängd detaljer, under det figurerna,
regelmässigt ordnade, uttrycka högtidligt allvar i
förening med älskvärdhet och fromhet, hvarför de ock
i karaktären påminna om Gentile da Fabriano och Fra
Giovanni da Fiesole. Sådana gemensamma arbeten äro
bl. a. Madonnans kröning och en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>