Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Murbecks inrättning för fattiga flickor - Murberg, Johan - Murbin, zool. Se Murargetingar - Murbruk är ett slags kitt - Murbruksstruktur, geol. Se Kataklastiska bergarter - Murbräcka, krigsv - Murbräcka 1. Ett anfallsvapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de blifvit konfirmerade och, genom stiftelsens
försorg, erhållit lämplig anställning. Vid sin
afflyttning från inrättningen erhålla de fullständig
utstyrsel. Stiftelsens angelägenheter vårdas af
en direktion, som kompletterar sig själf och skall
bestå af minst tio manliga och minst tio kvinnliga
ledamöter. 1910 uppgingo utgifterna för inrättningen
till 13,557 kr. och inkomsterna till 19,418 kr. (häri
inberäknadt årsafgifter med 129 kr.). Stiftelsens
samtliga tillgångar värderades till 355,917 kr. Under
samma år vårdade anstalten 28 barn.
J. M-r.
Murberg, Johan, lärd, vitter författare, f. 4
dec. 1734 i Gästrikland, d. 27 mars 1805 i Stockholm,
blef 1754 student i Uppsala, 1761 filos. magister,
1763 docent i hebreiska litteraturen och några år
senare äfven i grekiska. 1772 fick han fullmakt
som e. o. adjunkt och blef 1773 lektor i historia
vid Gäfle gymnasium. På Gustaf III:s beställning
utförde han en för sin tid verkligen utmärkt
tolkning af Racines sorgespel "Athalie", som gafs
på teatern i Nya Bollhuset i mars 1776 och trycktes
s. å. Med anledning af den svåra brand, som kort
därefter öfvergick Gäfle, måste läroverket där
upphöra för någon tid, och M. förflyttades till
Stockholm som rektor för "storskolan", som han
sträfvade att få upphöjd till ett slags gymnasium;
detta gick dock först ett halfsekel senare i
verkställighet. M. vann flerfaldt erkännande
för sin lärdom och sina språkliga insikter. Han
blef 1786 led. af Vitt. hist. o. ant. akad.,
1787 af Svenska akad. samt 1792 t. f. medlem af
bibelkommissionen. Vitterhetsakademiens handlingar
riktades af honom med flera afhandlingar i
svensk lärdoms- och odlingshistoria, utmärkta för
samvetsgrann forskning; den Lenngrenska satiren
talade om dess "grundligt sträfva merit". I Svenska
akad. åtog han sig utarbetandet af fyra af den
tillärnade ordbokens bokstäfver och förde äfven detta
sitt arbete till slut. Han var vidare i 11 år redaktör
af "Stockholms Post-" och "Inrikes tidningar",
genomsåg "Prof-psalmboken" (1793) samt utarbetade en
stor del af den nya skolordningen. Han var dessutom,
på grund af prästerskapets val, alltifrån 1792
fullmäktig i Riksgäldskontoret och Riksbanken.
-rn.*
Murbin, zool. Se Murargetingar.
Murbruk är ett slags kitt, som har till ändamål
att fast förena på eller bredvid hvarandra liggande
stenar i ett murverk eller att ge detta ett skyddande
eller prydande öfverdrag. Alltefter beståndsdelarna
är murbruket kalkbruk, cementbruk, gipsbruk och
lerbruk. Kalkbruket, det vanliga murbruket,
består af släckt kalk, sand och vatten. Ett godt bruk
måste vara snart bindande, ega täthet, ej suga till
sig fuktighet, ej för mycket krympa eller spricka samt
ega varaktighet. Godheten beror på beståndsdelarnas
beskaffenhet och relativa mängd. Förhållandet emellan
beståndsdelarna åter beror på kalken; oren eller mager
kalk erfordrar mindre sand än ren och fet. Vanligen
tar man 1,5–3 delar sand på 1 del kalk. Vatten bör
ej tillsättas mera, än som under brukets hårdnande
fördunstar; det skall vara rent och framför allt
fritt från salt. Vanligen är bruket lagom tjockt,
när det ej styckevis, utan i en klump faller af
murslefven. Murbruket beredes på det sätt, att
beståndsdelarna med handkraft (i lafvar) eller maskin
(t. ex. murbrukskvarn)
blandas med hvarandra till en tjock, seg och smidig
massa. Blandningen bör ske omsorgsfullt, så att
alla sandkornen komma i beröring med kalken. Sanden
tillsättes, för att bruket skall bli hårdare och
ej spricka. Till mursand bör tagas ren, saltfri och
skarpkantig kvartssand med 5–10 proc. granit eller
fältspatkorn. Sedan murbruket är färdigt, bör det
användas, innan det hinner torka. Så beredt murbruk
kallas äfven "luftmurbruk", emedan det med fördel kan
användas endast ofvan jord, där det småningom hårdnar,
beroende därpå, att vatten afdunstar och kolsyra
upptages, hvarigenom bildas kolsyrad kalk, som i form
af mikroskopiska kristaller förbinder sandkornen och
medelbart äfven stenytorna med hvarandra. Vattnets
för snabba afdunstning hindras af sanden, som äfven
gör massan mera porös, hvarigenom lufttillträdet
lättas. Murbruket, som i allmänhet fastnar bättre
vid skrofliga än vid släta ytor, förbinder lättare
porösa och grofkorniga stenarter, lättast talkhaltig
sten, därefter kalksten, ej så väl granit, sämre
sandsten och sämst basaltartad sten. De första åren
synes bruket företrädesvis fastna vid stenen, men med
tiden hårdnar det småningom inom sig själf och blir
slutligen t. o. m. hårdare än själfva stenen. Köld
inverkar menligt på luftmurbruket, synnerligast om
det förefinns i tunnare lager eller om det ej hunnit
hårdna och torka. I frost bör naturligtvis själfva
murningen aldrig göras, emedan det frysande vattnet
utvidgar sig och sönderspränger murverket. Till
murning i fuktig mark eller under vatten användes ett
särskildt slags kalkbruk, s. k. hydrauliskt murbruk
l. "vattenmurbruk", som fås genom uppblandning
antingen med cement eller med alunskiffermjöl
(rödbruk). – Cementbruket består af cement, sand och
vatten. Vid beredningen blandas cementet och sanden
ytterst väl, och först därefter tillsättes vattnet,
strax innan bruket skall användas. Detta bruk hårdnar
äfven under vatten och på fuktiga ställen; användes
det på torra ställen, bör det genom begjutning med
vatten eller täckning med våt väf hållas fuktigt,
tills det bundit och hårdnat, ty annars spricker
det. – Gipsbrukets egenskap att hastigt hårdna
inskränker dess användning till prydnader, listverk,
invändig puts etc.; till utvändig puts användes
däremot kalkbruket. – Enär kalkbruk ej tål hetta,
måste till murar, som äro utsatta för eld, användas
lerbruk, som dock ej är egentligen bindande,
emedan det hvarken fastnar vid sten eller blir
särdeles hårdt. Lerbruket består af med sand i vatten
sammanältad lera, som bör vara god och i färgen grå,
brun eller gulaktig; ju magrare lera, dess mindre
sand. Utom till eldstäder nyttjas lerbruk äfven
till murning kring trävirke (som af kalken skulle
skadas), vid murning med lufttorkadt tegel m. m.
L. W:son M.
Murbruksstruktur, geol. Se Kataklastiska bergarter.
Murbräcka, krigsv. 1. Ett anfallsvapen, som man
före krutets uppfinning använde för att göra bräsch
i fästningsmurar. Det utgjordes af en lång och grof
ekbjälke, i främre ändan försedd med en metallskoning,
vanligen i form af ett gumshufvud (däraf lat. aries,
fr. bélier, gumse). Bjälken var i starka kedjor
upphängd under ett rörligt skjul, kalladt sköldpadda
(lat. testudo), som framfördes till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
