- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
1405-1406

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Murray, svensk släkt - Murray 3. Adolf M. - Murray, gammal skotsk adelssläkt - Murray 1. John M. - Murray 2. John M. - Murray 3. William M. - Murray 4. Lord George M. - Murray 5. William M. - Murray 6. James M.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dessa märkas Observationes circa infundibulum
cerebri
(1772), Descriptio anatomica canalis cujusdam
Fontanæ nuper observati
(1780), Descriptio
arteriarum corporis humani in tabulas reducta

(1780–83; nya upplagor 1794 och 1798),
Sciagraphica nervorum capitis descriptio (1793),
Sciagraphica nervorum spinalium descriptio (1794–97)
och Sciagraphica descriptio venarum corporis
humani
(1802–03). Vet. akad., af hvilken M. blef
led. 1780, lät 1838 prägla en medalj öfver honom.
Jfr E. Gadelius, ”Åminnelsetal öfver förste
lifmedikus Ad. Murray 1819” (1828).
1, 3. R. T–dt.

Murray [ma’ri], gammal skotsk adelssläkt,
omtalad redan på 1200-talet med stamgodset
Tullibardine i Perthshire. Hufvudmannen erhöll 1606
titeln earl af Tullibardine, och genom arf
öfvergick till släkten äfven titeln earl af Atholl
(1629). Sedan 1676 bär hufvudmannen för denna
ättgren titeln markis och sedan 1703 hertig af
Atholl; hufvudmannens äldste son benämnes under
faderns lifstid markis af Tullibardine. En gren
af ätten erhöll 1621 titeln viscount Stormont
och 1776 earlvärdighet af Mansfield. Osäkert
är, huruvida familjen M. of Blackbarony
(äfven med anor från 1200-talet) hör till samma
ätt; dess hufvudman bär sedan 1911 titeln viscount
(förut baron) Elibank, och hans äldste son
kallas ”the master of Elibank”.

1. John M., 2:e earl och 1:e markis af
Atholl, f. 1631, d. 1703, företog 1653–54 en
af Monk undertryckt resning i Skottland till Karl
II:s förmån, erhöll efter restaurationen flera höga
ämbeten och intog vid 1688 års revolution i det
längsta en vacklande hållning, bestämde sig
omsider för att hylla Vilhelm och Maria, men var
sedermera gång på gång invecklad i jakobitiska
stämplingar. M. blef 1670 earl af Tullibardine
och upphöjdes 1676 till markis af Atholl.

2. John M., 2:e markis och 1:e hertig af
Atholl, den föregåendes son, f. 1660, d. 1724,
slöt sig vid 1688 års revolution till Vilhelm och
Maria, utnämndes 1703 af drottning Anna till
sigillbevarare för Skottland och upphöjdes s. å.
till hertig af Atholl. Under drottning Annas sista
regeringsår närmade sig M., som var ifrig
motståndare till unionen mellan England och Skottland,
alltmer jakobiterna, och vid Georg I:s
tronbestigning 1714 miste han sina ämbeten, men han
förblef dock regeringen trogen under 1715 års
resning, ehuru tre af hans söner stredo i den stuartske
pretendentens här.

3. William M., markis af Tullibardine,
den föregåendes son, d. 1746, deltog i 1715
års jakobitiska resning, dömdes med anledning
däraf fredlös och måste fly till kontinenten. Han
deltog 1719 i ett misslyckadt försök till resning
i Högländerna, åtföljde 1745 pretendenten Karl
Edvard Stuart vid dennes invasion i Skottland och
utvecklade 16 aug. s. å. det stuartska standaret
vid Glenfinnan. Efter jakobiternas nederlag vid
Culloden (16 apr. 1746) måste M. ge sig fången,
och han dog några månader senare i Tower.

4. Lord George M., den föregåendes yngre
broder, jakobitgeneral, f. omkr. 1700, d. 1760 i
Medemblik i Holland, deltog i 1715 års jakobitiska
resning, undkom till Frankrike, åtföljde sin äldre
broder lord Tullibardine vid dennes misslyckade
resningsförsök 1719 (se M. 3), benådades och
återvände till Skottland 1724, men slöt sig 1745 efter
någon tvekan till pretendenten Karl Edvard och
blef, ehuru misstrodd af denne, hans närmaste
underbefälhafvare och själen i de militära operationerna.
Han hade största förtjänsten af jakobitsegern
vid Prestonpans (21 sept.), sökte förgäfves
afråda den äfventyrliga invasionen i England,
genomdref till Karl Edvards harm i Derby (5 dec.)
beslutet om reträtten och ledde sedan denna med
stor skicklighet. M:s seger vid Falkirk (17 jan.
1746) kunde ej rädda Karl Edvards sak, och
mot M:s råd beslöt denne leverera batalj vid
Culloden (16 april), där M. anförde högra flygeln.
Efter nederlaget lyckades M., som af Karl Edvard
utan skäl misstänktes för förräderi, undkomma till
kontinenten (dec. s. å.) och återsåg aldrig Skottland.

illustration placeholder

5. William M., 1:e earl af Mansfield,
domare, f. 1705, d. 1793, inträdde 1731 på den
juridiska banan och blef snart en af advokatståndets
ledande män genom sin praktiska duglighet och
talarbegåfning samt sina omfattande kunskaper. Han blef 1742 medlem af underhuset
och solicitor general, var under de närmast följande åren regeringspolitikens främste
försvarare i underhuset, blef 1754 attorney general i hertigens af Newcastle ministär
och var 1754–56 underhusets ledare. 1756 blef M. lordöfverdomare, upphöjdes
samtidigt till peer som baron Mansfield och bibehöll
under växlande ministärer i 15 år sin plats i
kabinettet. 1776 upphöjdes M. till earl af Mansfield,
och 1788 tog han afsked från lordöfverdomarämbetet.
Till sin politiska åskådning var M. moderat
tory, och som parlamentsdebattör var han endast
den äldre Pitt underlägsen. Sin största berömmelse
vann dock M. som domare. Han anses som
den engelska handelsrättens grundläggare, och vida
berömdt blef hans utslag i en rättegång 1771, då
han beordrade en negerslafs frigifvande med den
motiveringen, att slafveri i och för sig är så
motbjudande, att det ej kan tolereras, om det ej
stadgas genom positiv lag, ett uttalande af stor
betydelse i slafemancipationens historia. Jfr
Campbell, ”Lives of the chief justices of England”
(3 bd, 1849–57).

6. James M., guvernör i Canada, f. omkr.
1719, d. 1794, var yngre son till den 4:e lord
Elibank, blef 1751 öfverstelöjtnant och deltog från
1757 i kriget mot fransmännen i Nord-Amerika.
M. anförde en brigad under general Wolfe vid
anfallet på Quebec 1759 och försvarade tappert
den eröfrade staden mot franska försök att återtaga
den (1760). Han blef i okt. s. å. guvernör
i Quebec och efter Canadas definitiva afträdande
till England i Parisfreden 1763 dess förste
brittiske guvernör. M:s statsklokt försonliga politik
mot den franska befolkningen föranledde 1766 hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0731.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free