- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
1421-1422

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Museum

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvarigenom benämningen museum kom att öfver hufvud
användas om hvarje plats för idkande af öfningar
i konst och vetenskap eller musik i den vidsträckta
betydelse, som grekerna gåfvo åt detta ord. Ett
sådant museum för filosofiska studier inrättades i
Aten genom testamentarisk disposition af
Theofrastos, Aristoteles’ lärjunge, och var sedan länge
ett stamhåll för den peripatetiska skolan. Det synes
i viss mån ha tjänat såsom förebild för det vida
större och berömdare museet i Alexandria (se
nedan). – I modern mening betyder museum en
systematiskt ordnad, för stadigvarande offentligt
utställande afsedd samling af konstverk,
naturhistoriska föremål (zoologiska, mineralogiska,
paleontologiska, anatomiska, botaniska), fornsaker,
etnografiska och kulturhistoriska minnesmärken,
konstslöjdalster, krigsredskap; musikinstrument eller
till samfärdseln, handeln, jordbruket, industrien,
hälsovården o. s. v. hörande föremål. Äfven den
särskildt inredda byggnad, i hvilken en sådan
samling förvaras, kallas museum. Museum kan också
vara benämning på någon till åminnelse af ett
skapande snille bevarad samling af hans bohag,
manuskript, porträtt, samlade verk i olika
upplagor o. s. v., gärna i den bostad, där han
lefvat, t. ex. Goethenationalmuseum i Weimar (se
Goethe, sp. 1418), Musée Victor-Hugo i Paris
(se Hugo, sp. 1255), Mozartmuseet i Mozarteum,
Salzburg (se Mozart, sp. 1261), Tegnérshuset i
Lund (se d. o., sp. 1362 och fig. 9 å pl. I). Slutligen
har Museum användts, i synnerhet förr, som
namn på tidskrifter.

För den antika tiden voro samlingar af konstverk
icke alldeles främmande. På Akropolis i
Aten fanns i 5:e–4:e årh. f. Kr. en samling
målningar, Pinakoteket (se d. o.). Skulpturer
uppställdes i templen, i heliga lundar och vid
vägar; senare sammanförde rika romare konstverk
i sina villor – ryktbarast var kejsar Hadrianus’
villa vid Tivoli –, och hvad som undan förstörelse
bevarats af allt detta har lämnat oskattbara bidrag
till nyare tidens museer. För medeltiden var
museumidén okänd; den realiserades dock delvis
genom samlingar af konstverk och böcker i kyrkor
och kloster. De första museerna i nyare
bemärkelse uppstodo under ungrenässansen uti Italien,
och Medicéerna i Florens gingo därvid i spetsen.
Furstarna samlade i sina palats (förutom
naturalier, kuriositeter och pretiosa) först mynt
och medaljer, något senare plastiska konstverk.
Francis Bacon framställde i ”New Atlantis” (1614–18)
idén till ett stort nationalmuseum för vetenskap
och konst. Småningom bildades vid läroverk,
högskolor och konstakademier samlingar till hjälp
vid undervisningen, och dessa blefvo sedan
flerstädes grundval för verkliga museer. Det första
museet för naturvetenskap var Ashmolean museum
i Oxford (1682). Det genom sina rika och
mångsidiga samlingar märkliga British museum (se d. o.)
i London räknar sitt upphof från 1759. Från
1800-talets början har det egentliga museiväsendet utvecklat
sig, och det på ett storartadt sätt samt med
genomförd vetenskaplig ordning och särskillning, i
motsats till de föregående århundradenas systemlösa
sammanförande af likt och olikt, allehanda
kuriosa bland det verkligt värdefulla. Nutidens
utpräglade historiska sinne och håg för att med
åskådningsmaterial göra kunskapen lefvande har
gifvit fart åt nämnda utveckling. I kulturländerna
anses numera upprättandet af museer som en själfklar
skyldighet för samhällena; icke blott i de
stora städerna, utan äfven i många smärre finnas
museer, och sådana räknas i regel till orternas
förnämsta sevärdheter. Bland konstmuseer finnas de
förnämsta i Aten, Olympia, Konstantinopel, Rom,
Neapel, Florens, Madrid, Paris, London, Dresden,
Wien, München, Berlin (där till de äldre sluter
sig det nya Kaiser-Friedrich-museum som en verklig
mönsteranstalt), Amsterdam, Antwerpen, Bruxelles,
Petersburg och Köpenhamn. Utom Europa, hvari Tyskland,
Frankrike och England väl stå främst på museiområdet,
utmärka sig i Nord-Amerikas förenta stater enskilda
och myndigheter genom storartad offervillighet, icke
minst hvad naturhistoriska och etnografiska samlingar
beträffar, och konstmuseet i New York kan nästan täfla
med de europeiska. I Asien framstå de mångsidiga
museerna i Calcutta, Lahore och Jaipur. Japan har
ansenliga konst- och konstslöjdmuseer i Kyoto och
Tokyo. I Afrika märkes främst Kairos ojämförligt
rika egyptologiska museum, i Mexico, Syd-Amerika och
Australien etnografiska museer. Se vidare
nedan å sp. 1429–34 afd. om Konstmuseum och
Konstslöjdmuseum m. fl. särskilda slags museer
samt hänvisningar till olika i N. F. under egna
rubriker behandlade museer; jfr äfven artiklarna
om större städer i och utom Europa.
E. F–t.

Ur museiväsendets utveckling i våra dagar har
framvuxit en särskild museivetenskap (ty.
museumskunde), hvarmed förstås kunskapen om allt
hvad som hör till ett museums uppgifter, dettas
förvärfvande af föremål, deras konserverande,
förvarande och katalogisering. Det praktiska
utöfvandet af denna kunskap kallas museiteknik.
Hvarje museum har till ändamål att ideellt sedt för
all framtid bevara vissa grupper föremål, artefakter
eller naturminnen. För museiledningen innebär
detta den förpliktelsen, att allt, som museet upptar
inom sina murar, verkligen konserveras så, att
det ej förfares, att det kan sammanhållas med de
skriftliga uppgifter, som inkomma jämte föremålen,
och att dessa äro tillgängliga för enhvar, som
önskar bese eller studera desamma. – När ett föremål
väl en gång förvärfvats, har det att genomgå
en lång behandling, intill dess det slutligen kan
placeras på den plats, där man afser att det skall
förblifva. Vid ankomsten antecknas föremålet i
museets ankomstjournal, ”hufvudliggare”, hvari
äfven de viktigaste uppgifterna om härkomst m. m.
införas. Föremålen åtföljande handlingar, som
innehålla uppgifter om deras historia m. m., förses
med samma nummer som dessa och ordnas som
bilagor till ankomstjournalen. Det nummer, som
ett föremål därvid får, behåller det sedan hela
sin tid inom museet. Många numreringssystem ha
pröfvats; det mest schematiska, som är det mest
praktiska, torde vara att registrera hvarje
nyinkommet föremål med nummer i oafbruten följd.
En inkommen sak är vanligen i det skick, att den
behöfver befrias från alla de kryp, som kunna
menligt inverka på dess bestånd (jfr Dermestidæ).
Därför finnas vid alla museer desinfektionsapparater,
exempelvis vid Nordiska museet framför allt
en desinfektionsugn, hvari allt lefvande i föremålen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:28 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0739.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free