- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
1423-1424

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Museum - Museum, Museibyggnader

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

aflifvas, utan att dock sakerna själfva skadas af
behandlingen. Sedan konserveringen skett, skola
föremålen märkas, d. v. s. sakens nummer och
möjligen en och annan viktig uppgift skola
anbringas på dem. Därvid iakttar man, att sakerna
själfva icke skadas och att inskriften hvarken kan
utplånas eller komma lös från saken. För olika
arter af föremål tillämpas olika märkningssystem
och användas olika skrifämnen. Bläck och oljefärg
äro de vanligaste. Därefter skola sakerna
detaljbeskrifvas. Därvid tillämpas kortsystem, så att
hvarje sak beskrifves på sin kataloglapp. Mest
praktiskt har det därvid visat sig vara, om man
i stället för en lång beskrifning kan på lappen
anbringa en afbildning af föremålet. Vid hvarje
större museum böra därför finnas fotograferingsmöjligheter.
Idealet är, att hvarje museiföremål skall
kunna äfven i bild tillhandahållas forskare och
andra intresserade. Inom olika ämnesgrupper
följer man naturligen på kataloglapparna olika
schemata vid uppställningen af uppgifterna om
föremålen. Dessa kataloglappar skola sedan ordnas
så, att en museitjänsteman utan specialkunskap
omedelbart skall kunna finna de föremål och de
uppgifter om dem, som han önskar. – När ett
föremål genomgått ofvan nämnda behandling, skall
man afgöra, om det skall utställas eller magasineras.
Vid hvarje större museum måste gifvetvis
en mängd föremål magasineras. Det är många
önskemål, som måste fyllas i fråga om magasinen,
innan de motsvara de nutida anspråken. På grund
af museibyggnadernas opraktiska gestaltning visa
sig emellertid önskemålen vanligen vara omöjliga att
uppfylla. Det viktigaste krafvet torde vara, att
man utan tidsutdräkt skall kunna återfinna det
föremål, som åstundas.

I afseende på museiföremålens utställande till
allmänhetens beskådande är mycket att iakttaga.
Det så att säga individuella krafvet för hvarje
föremål är, att det skall utställas så, att det
kommer till sin rätt. Det skall framträda godt mot
den bakgrund, mot hvilken det är uppställdt, det
skall belysas väl och ej skymmas af framför ställda
föremål samt befinna sig inom den besökandes
synhöjd. För att nå ett godt resultat har
museimannen en mängd hjälpmedel. Det kräfves
emellertid mycken omtanke och god smak, för att ett
museum skall bli väl utställdt. Där det ser som
mest naturligt ut, har vanligen ett mycket stort
arbete kräfts, innan man lyckats komma till ett
sådant resultat. För museiföremålens grupperande
i utställningslokalerna ha många system pröfvats,
och olika system böra jämsides med hvarandra
komma i tillämpning, beroende på det syfte man
för hvarje tillfälle föresatt sig. Företräde framför
andra ha sådana system, som ge de besökande så
stor behållning af besöket som möjligt. I
förhistoriska museer tillämpas sålunda t. ex. topografisk
uppställning för att visa, huru kulturen ändrat
sig under århundradena i en viss bygd, eller en
typologisk, där likartade föremål lagts jämsides
hvarandra för att visa, huru ett ornament eller ett
redskap under tidernas lopp genomgått en
omdaning. I etnologiska museer har man både en
kronologisk uppställning för sådana föremål, som
rönt inflytande från de historiska stilarna, och
en topografisk uppställning för de olika bygdernas
allmogekultur, men äfven andra uppställningar
förekomma; man sammanför t. ex. sådana redskap,
som tjänat en och samma uppgift, t. ex. väfnadsredskap
eller belysningsföremål. Där det funnits
utrymme, har man ordnat interiörer, d. v. s. sökt
ge den besökande ett intryck af, huru föremålen
grupperats t. ex. inomhus på en viss tid eller trakt,
då de ännu voro i bruk. En utveckling af denna
tanke äro friluftsmuseerna. Dit har man
då öfverfört hela byggnader, och i dessa ha
vanligen anordnats i möjligaste mån tidstrogna
interiörer. (Det äldsta och förebildliga friluftsmuseet
är det med Nordiska museet förenade Skansen i
Stockholm.) – Vidstående fig. 1 visar ett museums
rum från de kulturhistoriska museernas barndom, då
man sammanförde rätt heterogena föremål, så långt
det hårdt anlitade utrymmet medgaf. Fig. 2 visar
en interiör från det moderna Nordiska museet. (På
väggen till höger kan man följa de olika skedena
af linets beredning till textilföremål i ett svenskt
landskap, Skåne.) – Till museivetenskapen hör
ock förmågan att kunna bedöma värdet af till inköp
ifrågakommande föremål, en ansvarsfull uppgift
icke minst när det gäller äldre och nyare
konstverk.
–a –i.

Museibyggnader. Som af hvad ofvan
sagts om museivetenskap framgår, behöfvas i en
modern museibyggnad uppackningslokaler för
ankommande gods, konserveringslokaler för alla de
olika material, af hvilka museiföremål kunna
bestå, rymliga magasinslokaler och lämpliga
utställningslokaler. De båda sistnämnda grupperna måste
innefatta torra och med god ljustillgång försedda
rum. Därför fara tyvärr flerstädes museiföremålen
rätt illa, där de inrymts i gamla slott eller äldre
hus, som ej kunna hållas fuktfria och äro försedda
med gammaldags fönster. Vidare behöfvas rum för
tjänstemännen, för betjänte, för bibliotek och
arkiv. Men därmed är ej behofvet fylldt. Det bör
gärna äfven finnas lokaler för studier, dit
föremålen ur samlingarna kunna föras och där man
har tillgång till bildmaterialet och litteratur, samt
föreläsningslokal. – Då erfarenheten visat, att
ingen vanlig besökande ser någonting nedom en
meter och öfver 3,5 meter från golfvet, behöfva
utställningslokalerna i regel ej vara särdeles höga.
Sådant är endast slöseri med utrymme. För
särskildt skrymmande föremål, t. ex. kyrkliga sådana,
gälla gifvetvis andra fordringar. Likaså kräfvas för
utställning af modern stafflikonst speciella lokaler.
Utställningslokalernas utsmyckning bör ej vara
sådan, att den drager de besökandes uppmärksamhet
till sig och från de utställda föremålen. Det
viktigaste är, att det utställda får de gynnsammaste
utställningsmöjligheter. – För att skydda museet mot
eldfara lägges museibyggnaden fritt. Då på senare
år museernas innehåll fått ett förr otänkbart
penningvärde, måste omfattande anordningar vidtagas
för att skydda föremålen mot inbrott och stöld. Alla
säkerhetsåtgärder måste vidtagas, då huvudmassan
af föremålen i ett museum är oersättlig.

Under renässanstiden upplätos först palats eller
delar däraf för konstskatterna (t. ex. Uffizierna i
Florens, Vatikanen, Louvre, Belvedere i Wien).
Nationalmuseets i Neapel plan visar rätt tydligt
öfvergången från palats- till egentliga museer.
Som särskildt byggnadsslag framträda museerna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0740.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free