- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
1437-1438

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Musik - Musik, Musikens historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

proportionalitet, motivering i kontraster etc.) skänka större uppmärksamhet än dessa, med
undantag af byggnadskonsten, som äfven i likhet
med tonkonsten rör sig med idel rytmiska och
proportionella förhållanden utan direkt förebild i
naturen. Sant är, att musiken kan till en viss grad
"måla", men den gör det dock aldrig på samma sätt som
målarkonsten, som aftecknar de verkliga konturerna
i en modell eller ett landskap, under det musiken
blott antydningsvis och mera symboliskt efterbildar
fågelsång, vattenbrus, storm, åskdunder m. m. Dylika
naturföreteelser ha lika litet som känslorna skapat
några musikaliska former eller legat till grund
för reglerna för kontrapunkt, ackordföljder och
stämföring, melodiens bildning och genomföring
o. s. v. Hvarje skapelse i toner måste sålunda
närmast söka sin konstnärliga enhet icke i känslor
eller främmande idéer och naturföreteelser, utan
inom tonerna själfva, hvaraf följer, att blandarter,
sådana som musikdramat och programsymfonien, äro
förkastliga, så snart de söka enheten utom musiken,
men berättigade, så snart de äfven utan text eller
öfverskrifter göra ett musikaliskt helt intryck,
låt vara att detta intryck sedan vinner ytterligare
i intresse och klarhet därigenom, att den obestämda
tonkonsten ansluter sig till en bestämd text. Då
känslan på sitt mest outsägbara stadium, såsom
absolut känsla utan medvetna föreställningar, icke
kan skilja mellan sina förnimmelser annat än i den
allmänna polariteten mellan hvad som främjar eller
hämmar lifsverksamheten, d. ä. lust och olust, så kan
ej heller den rena musiken med någorlunda bestämdhet
göra någon annan skillnad än mellan uttrycken för
lust och olust samt deras mångfaldiga blandningar
och styrkegrader. Och härvid ha häfd och språkbruk
utpekat molltonsläktet såsom den allmänna bäraren af
de sorgsnare känslorna, dur däremot af de gladare
(enl. en annan uppfattning skulle dur uttrycka
klarare och friare, moll dunklare och mera beslöjade
känslor). För öfrigt säger det sig själf, att då
harmoni och upphöjd, om än ofta vemodig njutning
äro kriterier på all estetisk verksamhet, både den
skapande och den uppfattande, så får olustkänslan
som sådan aldrig direkt ingå i och meddelas från
konstverket, utan den måste betagas sin stoffverkan,
undergå en "katarsis" (rening), alldeles såsom
Aristoteles föreskrifver för tragedien, att denna
väl skall väcka "medlidande och fruktan", men ock en
"rening af dessa och dylika affekter". Allt slags
musik, som går ut på att stoffartadt framställa och
uppväcka passioner och sensationer, utan att adla
dem genom en ideal, harmoniskt luttrad och höjd
stämning inom en musikalisk formenhet, är ur både
estetisk och moralisk synpunkt osund och förkastlig;
den vädjar blott till våra nerver, icke till vårt
skönhetssinne, blott till våra drifter, icke till vårt
förnuft. Men ej mindre underordnad än den musik, som
föraktar formen och idealet, är den, som å andra sidan
rör sig blott mekaniskt med ett tomt formalistiskt
tonspel utan inre lif och individuell inspiration, ett
foster af antingen torr förståndslärdom eller blott
rutin och schablon. Af nämnda båda missriktningar
öfvervägde fordom oftare den formalistiska, nu för
tiden oftare den materialistiska. Midt emellan båda
ligger den klassiska, som eger jämvikt mellan innehåll och form,
hvarvid dock bör märkas, att begreppet klassisk ej
må inskränkas till en viss tidsperiod – ehuruväl
den mozart-beethovenska företrädesvis har rätt att
bära detta namn –, utan kan tillämpas på hvarje
konstverk, som eger nyssnämnda harmoniska egenskap.
Så är Händel i sina operaarior ej sällan
formalistisk, men i arian "Lascia ch’io pianga"
är han rent klassisk. Så är å andra sidan Wagner
materialistisk t. ex i Amfortas’ sjukliga jämmer
i "Parsifal", men klassisk i Elsas romans i
"Lohengrin": "Euch lüften, die mein klagen".
– Ehuru musiken själf skapar sina former,
sammanhänger den dock i sina grundelement på
det närmaste med naturen. Melodiens princip är
den kontinuerliga ljudserien, tonhöjdsförändringen,
hvarvid stigandet gör intryck af stegring eller
spänning, fallandet af lugnande eller afmattning.
Rytmens likformiga hufvudmått regleras af
pulsslagen: dessa kunna enl. Vierordt hos människan
variera från 30–40 till omkr. 200 i minuten, och
talomfånget på Mälzels metronom är likaledes
40–208. De snabbare måtten verka upprörande, de
långsammare lugnande. Harmoniens grundval,
treklangen, finnes likaledes i naturen, näml. i en
grundtons närmaste alikvottoner. – Musiken
indelas i teoretisk och praktisk. Musikteorien
i vidsträcktare mening omfattar akustik, eller
ljudlära, estetik, eller tonkonstens filosofi, samt
grammatik, eller allmän musiklära (melodik, harmonilära,
kontrapunktik o. s. v.). Den praktiska
musiken omfattar tondiktning (komposition) och
utförande (exekution). I afseende på de yttre
medel, som musiken använder, skiljer man emellan
vokalmusik, för människoröster, och instrumentalmusik,
för instrument; båda äro ofta förenade. I
afseende på musikens olika bestämmelse kan man
skilja mellan kyrkomusik, teatermusik, kammar- och
konsertmusik, militärmusik o. s. v.

Musikens historia begynner, uti sin första
rudimentära gestalt, i Orienten. Tonkonstens uppfinning
tillskref man gudarna. Så var för egypterna
Osiris densammas upphof. Deras musikaliska kultur
känner man blott genom afbildningar af instrument
och utöfvande konstnärer. Instrumenten voro
harpa, luta, flöjt, trumma, sistrum m. fl. Antagligen
ha hebréer, greker och araber lånat både
praxis och teoretiska frön från egypterna. Ännu
äldre är måhända kinesernas system, som lär vara
grundlagdt mer än 2,650 år f. Kr. Det skall vara
ordnadt af Lyng-ly i en fullständig skala, liknande
vår. Den äldsta gestalten är, liksom hos de flesta
folk, sträng diatonik, urspr. sannolikt med
undvikande af halftonsförhållandet (femtonig skala,
utan kvart och septima). Kinesiska instrument voro
flöjt, psaltare (tsche), munharmonika, cittra (kin)
och gonggong. För inderna gällde guden Nared
som musikens fader, Bherat som de förste
tonkonstnären och uppfinnare af natak (dram med sång
och dans) samt af ett tonsystem (de gamle hinduerna
kände fyra sådana). Instrument voro cittra,
blockflöjt, stråkinstrument (serinda och ravanastron)
m. fl. Enligt hebréernas saga var Jubal
uppfinnare af de första instrumenten. Som en af de
äldsta sångerna med instrumental ledsagning
omtalas Mirjams lofsång efter tåget genom Röda
hafvet. Efter Moses tid verkade profetskolorna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0747.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free