Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Musik - Musik, Den kristna tonkonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gynnsamt för musikundervisningen. Under Samuel
infördes växelsången emellan olika körer eller emellan
kör och instrument. Under David nådde hebréernas musik
sin blomstring. Deras instrument voro harpa (kinnor),
luta (nebel), flöjt (chalil, makroschita), trumpet
(chazozra), puka (toph) m. fl. Sannolikt eger kärnan
af judarnas tempelsång ännu i dag någon likhet med
den ursprungliga. Grekerna nämna som tonkonstens
uppfinnare än Apollon, än Hermes (lyran), än Athena
(flöjten), än Pan (herdepipan), hvarjämte sagorna
om Amfions och Orfeus’ musikaliska under tyda
på gudomligt ursprung. Vid de stora festspelen,
särskildt de pythiska, spelade musikaliska täflingar
en betydande roll. Vid de dramatiska föreställningarna
sjöngos åtminstone körerna och en del monologer
(jfr Kör 1). Någon harmoni i modern mening kände dock
grekerna icke; instrumenten ledsagade i unison eller
oktaver, på sin höjd äfven med några utsmyckningar
och "genomgående" toner. Grekernas diatoniska skala
sträckte sig genom två oktaver, afdelade i fem
"tetrakord" (fyrtonsgrupper) på följande sätt: H c d e,
e f g a, a b c1 d1, h c1 d1 e1, e1 f1 g1 a1. Ur
denna skala, ursprunglig eller transponerad genom
höjning eller sänkning (grekerna kände nämligen alla
kromatiska intervaller), fick man olika oktavsläkten
(oegentligt kallade tonarter) genom att skära ut
olika oktaver, hvarvid oktaven e—e1 fick namn af det
doriska, d—d1 det frygiska, c—c1 det lydiska, H—h det
mixolydiska oktavsläktet; sedermera tillkommo det
iastiska och det eoliska, äfvensom alla dessa namn,
tillökade med prefixen hypo- och hyper- ("under" och
"öfver"). Utom de diatoniska tetrakorden hade man
kromatiska (t. ex. h c dess e) och enharmoniska
(h c hiss e). Grekernas notskrift var bildad
af bokstäfver ur det forngrekiska alfabetet. I
instrumentalmusiken hade man tecken för pauser och
tonlängder; i sången rättade sig dessa helt och
hållet efter versmetern. De viktigaste instrumenten
voro lyra, kithara och aulos (flöjt). (Grekerna
använde ej stråkinstrument.) Berömda musiker voro
Terpandros, Sakadas, Archilochos, skalderna Alkaios
och Pindaros, skaldinnan Sapfo samt Thaletas. Bland
de få bevarade resterna af grekisk musik märkas 2
Apollonhymner från 2:a årh. f. Kr., funna 1893 i
skattkammaren i Delfi. Teoretiker och skriftställare
öfver den grekiska musiken voro Lasos, Aristoteles,
Aristoxenos, Pythagoras, Ptolemaios, Quintilianus,
Boëthius; i nyare tid märkas F. Bellermann,
Westphal och K. v. Jan. Romarna lånade teori och
utförande från grekerna; sin offermusik synas de
dock ha hämtat från etruskerna. De utbildade framför
allt krigsmusiken. Äfven deras vältalare begagnade
instrumentalister för att låta sig angifvas tonen
för föredraget. Om arabernas musik se Arabisk konst 2.
Den kristna tonkonsten upptog hebreiska psalmer
och grekiska hymner i sin ritual. Teorien var den
grekiska, genom Boëthius’ förmedling. Tonartsystemet
blef dock till följd af missförstånd något
afvikande (se Kyrkotonarter). Ambrosius (d. 397)
införde antifonier och hymnsång. Gregorius I
(d. 604) ordnade och fastställde liturgien för hela
kyrkan. Kyrkosången förbättrades af Karl den store
genom införande af sångskolor (i S:t
Gallen och Metz). Den äldsta västerländska
tonskriften utgjordes af neumer (se d. o.). I
bysantinska kyrkan förenklades den kromatiskt
tillkonstlade grekiska musiken genom ymnigt upptagande
af nya sånger i viston. 800—1100-talen karakteriseras
af ansatser till flerstämmig musik och sträfvande
efter en fullkomligare notskrift. Den af Tutilo och
Notker Balbulus på 800-talet uppfunna sekvensen
förberedde den liturgiska flerstämmigheten, och
äfven från Skandinavien och England torde uppslag till
polyfoni ha utgått (redan under bronsåldern i Norden
synes man ha öfvat tvåstämmig lurblåsning). I stället
för den forna flerstämmigheten i oktaver uppträdde
en ledsagning af den kyrkliga melodien i kvarter
och kvinter (se Organum). Munken Hucbald
(d. omkr. 930), som först beskref organum, nyttjade
redan notlinjer. Samtidigt framträdde en tonskrift af
de första bokstäfverna i latinska alfabetet. Guido
Aretino (d. omkr. 1050) sammansmälte neumerna med
bokstafsskriften och blef grundläggaren af den moderna
notskriften; äfven befriade han tonsystemet från
den stela diatonikens fjättrar medelst solmisation
och mutation (se dessa ord). Under 1100—1300-talen
fick organum friare gestalter, och behaget af
stämmornas motrörelse mot hvarandra (discantus)
blef erkändt. Äfven parallellrörelsen i terser och
sexter (faux-bourdon) kom i användning (i England)
och utträngde det äldre organum. En rikare utveckling
af rytmiken fordrade tecken för tonernas inbördes
längd och ledde till mensuralmusiken (se d. o.).
Franco från Paris var den förste, som skref om
denna musik. Äfven utanför kyrkan anslog musiken
nya toner, dels genom folkvisan och det folkliga
instrumentalspelet, som redan hade harmonisk dur- och
mollkaraktär, dels genom trubadurerna. Instrumenten
riktades genom snabbt sig utvecklande stråkinstrument,
orglar och klaver. I förra delen af 1300-talet
uppträdde i norra Italien en alldeles ny stilart,
solosång med instrumentalspel till (jfr Madrigal 2 a)
och spred sig senare till flera länder. Engelsmannen
Dunstable öfverförde den på kyrkomusiken
och förmedlade öfvergången till fyrstämmig sångsats;
den franska rondån och balladen frodades.
Den egentliga kontrapunktens (se d. o.) blomstring
inträffade under 1300—1500-talen. Marchettus
från Padua och den franske Joannes de
Muris uppställde de regler för stämföring och
dissonansbehandling, som blefvo gällande långt in i
senare tider. Framför alla var det nederländarna,
som utvecklade kontrapunkten och slutligen bragte
den medelst konstgrepp, såsom augmentationer,
diminutioner, omvändningar, gåtkanon m. m. (se
Imitation och Kanon), till en höjd af hårklyfveri,
som omsider framtvang en reaktion (genom Palestrina).
Dufay stod i spetsen för den äldre, Okeghem
för den yngre nederländska skolan. Instrumenten
tillbakaträngdes i kyrkan, och den rent vokala
flerstämmiga sången blef härskande samt inträngde
äfven i den världsliga visan (madrigal, se d. o. 2
b, och chanson). Willaert stiftade den venezianska
skolan, hvars förnämsta medlemmar voro Merulo och de
båda Gabrieli. I den romerska skolan glänste främst
Palestrina, därjämte äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
