- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
1441-1442

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Musik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Festa, Nanini och Marenzio. De berömdaste
kontrapunktisterna voro f. ö. tyskarna Finck,
Isaak, Senfl, Hasler, Händl (Gallus) och Eccard,
spanjorerna Morales och Vittoria, engelsmännen
Tallis och Bird samt nederländarna Josquin des
Prèz och särskildt Orlando di Lasso (1530—94),
som afslutade den nederländska epoken och
jämte Palestrina är den äldre musikens största
namn. Teoretiker voro Tinctoris, Zarlino, Glareanus.
Petrucci uppfann nottryck med rörliga
typer. Jämte de lärdare formerna mässa, motett
och madrigal odlades äfven de enklare frottola,
vilanella, i Tyskland liedlein. Därtill kom på
1500-talet den hufvudsakligen från tyska folkvisan
härstammande protestantiska koralen. Sången var
alltid flerstämmig och a cappella (med intet eller
blott unisont ackompanjemang). Endast för orgel,
klaver och luta bragte slutet på denna period de
första försöken till ren instrumentalmusik. Denna
hade sina egna slag af notskrift, kallade tabulaturer.
Instrumenten voro mångahanda: giga, fiol;
luta, teorb, gitarr; klaver, hackbräde, klavicymbal;
orgel, regal; skalmeja, blockflöjt, tvärflöjt,
krumhorn, zink, basun m. m. Endast sångare
och organister räknades för bildade musiker; öfriga
instrumentalister skilde sig från dem och utgjorde
särskilda skrån (”pipare”).

Omkr. början af 1600-talet försiggick en viktig
omhvälfning, nämligen uppkomsten af monodien
(enstämmig sång med ackordisk ledsagning) samt,
i sammanhang därmed, operan och oratoriet. Det
skedde genom Caccini, Peri och Cavaliere (”florentinska
musikreformen”, se d. o.). Dessas första
otympliga försök till recitativ (”stilo rappresentativo”)
förbättrades först genom den genialiske
Monteverdi, tillika fader för instrumenteringskonsten
och den moderna harmonien, sedermera
genom Cavalli och Cesti, den senare en lärjunge
af Carissimi, som jämte Schütz var främst
inom oratoriet och kantaten. Viadana skref
kyrkokonserter och bragte generalbasen (se Besiffring)
till användning. Den konserterande stilen
medförde användningen af stråkinstrument i
kyrkan, där förut endast cornetti och basuner
ledsagat kören. Särskildt utvecklades violinspelet af
Corelli, hvarjämte den första cykliska
instrumentalformen, sviten, skapades, efterföljd af
kammarsonaten och konserten. Operaföreställningar
blefvo sedan 1637 ständiga i Venezia och banade
sig väg till andra länder. I Frankrike skrefvos
operor af Lully, i Tyskland af Keiser, i
England af Purcell. Arians form fulländades
af A. Scarlatti (se Aria). Därjämte nådde
ännu den stränga, kyrkliga stilen en efterblomstring:
i Rom genom Benevoli, i Venezia genom
Lotti och Marcello. I orgelspelet glänste
Frescobaldi, som utbildade den dubbla
kontrapunkten och fugan (se d. o.). Berömd som
teoretiker var Fux. Sångkonsten växte uti Italien,
men tillika förbereddes dess urartning genom den
uppkommande oseden att medelst en skamlig kirurgisk
operation dana gossar till sopraner (se
Kastratsångare).

Omkr. 1700 fastställdes den liksväfvande
temperaturen
och därmed det moderna tonartsystemet.
1700-talet stiftades den neapolitanska skolan
genom Leo och Durante, hvilka framför allt
fullkomnade melodien och tillade till stråkinstrumenten i opera-orkestern oboer, horn,
flöjter m. m. De efterföljdes af italienarna Pergolese,
Jomelli, Sacchini och Piccinni
(buffa-operans utbildare) samt tyskarna Hasse, Graun
och Naumann, den siste i synnerhet epokgörande
för Sverige, dit han kallades för att skrifva för
den af Gustaf III 1773 skapade Operan. I Frankrike
utmärkte sig Rameau både som teoretiker och som
operakompositör. Den franska opéra comique skapades
af Monsigny, Philidor och Grétry; i
Tyskland uppstod likaledes ett komiskt sångspel genom
Hiller och Dittersdorf. Den seriösa operan åter
urartade uti Italien till en rad af ändlösa arior,
skrifna mera i bravursångarens än i den dramatiska
sanningens intresse, hvilket framkallade Glucks
operareform till förmån för större sanning, enkelhet
och natur. Dessförinnan hade de båda samtida snillena
Händel och Sebastian Bach bragt till fulländning,
den förre oratoriet, den senare fugan, orgelkonsten,
passionsmusiken och kyrkokantaten. Emanuel Bach
bildade öfvergången från den mera stränga stilen hos
hans fader, Sebastian Bach, till den mera fria hos
Haydn, som gaf stråkkvartetten och symfonien
deras form, i den senare föregången af J. Stamitz
(se Mannheim-skolan). Universalsnillet Mozart
utvecklade ytterligare dessa arter, skapade i alla
grenar mästerverk och gaf framför allt operan dess
fulländning genom att sammansmälta Glucks dramatiska
sanningssträfvande med den italienska formens
behag. Dels af Gluck, dels af Mozart o. a. voro de
mästare påverkade, hvilka kallades till Sverige för
att ytterligare utföra, hvad Naumann begynt, nämligen
Kraus, som skref symfonier, operor och kantater,
Vogler, som var både virtuos, kompositör, lärare
och teoretiker, samt Hæffner, som utgaf en
svensk koralbok och skapade svenska studentsången. Af
soloinstrument odlades under 1700-talet klaveret
bl. a. af D. Scarlatti och Couperin, violinen
af Tartini m. fl.

1800-talet och början af 1900-talet. Förra
århundradet innesluter i sin första fjärdedel
tre namn, som ännu kunna räknas till den största
perioden, nämligen Weber, som gaf sångspelet dess
rätta nationalfärg, Schubert, som bragte romansen
till dess konstnärliga höjdpunkt, och Beethoven,
som fulländade instrumentalmusikens alla former
(sonaten, kvartetten och symfonien) och som förhåller
sig till Mozart som Michelangelo till Rafael, det
sublima till det rent sköna, det subjektiva till det
objektiva. Efter Beethoven har tonkonsten icke skapat
några egentligen nya former eller (om det wagnerska
musikdramat undantages) inom de gamla gjort något
principiellt framsteg, men väl sökt att i detalj
rikare utbilda dem, förbinda dem med hvarandra eller
relativt upphäfva dem, rikta material och teknik
samt lägga vikt vid det nationella och subjektivt
individuella framför det allmänmänskliga, känslan
framför fantasien, på samma gång som det reflekterade
framför det naiva. Därjämte fortgick en efterverkan af
den klassiska perioden. Cimarosa skref operor i
Mozarts stil. Rossini gaf den italienska operan, särskildt buffan, ny fart

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0749.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free