- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
1443-1444

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Musik - Musik, Naturfolkens musik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

samt följdes med bleknande glans af Bellini,
Donizetti och Verdi. I Frankrike fortverkade
Glucks ande hos Cherubini, Spontini och
Méhul, hvarefter Meyerbeer försökte förena
tysk, italiensk och fransk stil, följd af Halévy,
Gounod, Saint-Saëns och Massenet. Därjämte
blomstrade den franska comiquen och semiserian med
stor kraft under Boïeldieu, Auber, Hérold, Adam,
Maillart, Thomas, Delibes, Bizet m. fl., och en
frivol afart däraf, operetten, skapades af Offenbach
och Lecocq och odlades vidare af österrikarna
J. Strauss, Suppé, Millöcker, Lehár o. a. I Tyskland
efterföljdes Weber af Spohr, Marschner, Nicolai,
Lortzing, Flotow, Götz o. a. Schubert följdes
på visans område af Mendelssohn, Schumann,
Franz, Brahms, Jensen m. fl., i Skandinavien
af A. Lindblad, Josephson, Sjögren, A. Körling,
V. Stenhammar, Peterson-Berger, Kjerulf, Grieg,
Sinding, Heise, Lange-Müller, Sibelius,
Melartin, Merikanto m. fl. För manskvartetten,
en århundradets skapelse, skrefvo Zöllner, Otto,
Hauptmann, Kücken, Abt, Hegar, O. Lindblad,
Wennerberg, A. Söderman, Peterson-Berger, Widéen,
Kuhlau, Hartmann m. fl. Balladen bearbetades af Löwe
och fulländades af Söderman. Konsert-oratoriet
och kantaten odlades af Mendelssohn, Schumann, Gade,
Hartmann, Bruch, Rheinberger, Brahms, C. Nielsen. De
fleste af dessa skrefvo äfven symfonier i mer eller
mindre klassisk-romantisk stil, likaså Reinecke,
Volkmann, Rubinstein, Tjajkovskij, Bargiel, Raff,
Goldmark, Dvorák, F. Berwald, L. Norman, Alfvén,
J. Svendsen, Sinding. Sviten återupptogs af Lachner.
Pianomusiken riktades genom Chopin,
Schumann, Liszt och flera förut nämnda. Som
violinvirtuos glänste Paganini, hvaremot Spohr,
Joachim, Ysaye m. fl. företrädde en mera solid
riktning. Sångkonsten hade i Jenny Lind sin största
stjärna. Kyrkomusiken har sedan Mozart och Cherubini
alltmer upphört att vara kyrklig, i det att en mera
subjektiv anda besjälar dylika verk af Beethoven,
Berlioz, Liszt, Brahms, Rossini, Verdi, Söderman,
C. Franck, Elgar. En mera objektiv ståndpunkt
företrädde Kiel och i någon mån Mendelssohn. —
Den nyromantiska riktning, som började omkr. 1830,
företrädesvis genom Chopin och Schumann, fick en
ytterligare tillspetsning genom de biandarter, som
under namn af programsymfoni (Berlioz) och symfonisk
dikt
(Liszt, R. Strauss) bidragit att förvirra och
upplösa formerna. Till sin höjdpunkt fördes romantiken
emellertid af Wagner, som efter Beethoven
blef århundradets stora musikaliska genius och med
sin mäktiga fantasi och skapande musikdramatiska
förmåga öfverskyggade tonkonsten under seklets
senare hälft. Utgående från Webers nationalromantiska
sångspel, fullföljde han Glucks operareformatoriska
enhetlighets- och sanningssträfvan på sitt eget
vis, med en karakteriseringsstyrka, en extas i
det melodiska uttrycket, en subjektiv frihet och
massivitet i harmoniken, en
prakt i instrumentationen, som alltmer förtrollade
samtiden. Huruvida hans "talsång" och polyfona
ledmotivsarbete skola bli bestämmande för framtidens
operakonst, står ännu i vida fältet; i alla fall
utöfvade han ett starkt välde öfver den följande
musikergenerationen, hvilket kan spåras såväl i
de större formerna som t. o. m. inom kammarmusiken
icke blott på germansk mark (Bruckner, Dräseke,
Raff och delvis Mahler i symfonien, Humperdinck
och Schillings i operan, H. Wolf i romansen
o. s. v.), utan äfven i Frankrike (C. Franck, V. d’Indy,
Reyer, i viss mån äfven Gounod), i England
(Elgar) och icke minst hos de mera nationellt färgade
grupper, som på samma gång beteckna en reaktion mot
den wagnerska tanketyngden, såsom bömarna (Smetana,
Dvorák), uti Italien hos Verdi på äldre dagar
och "verismen" inom operan (Mascagni, Leoncavallo,
Puccini, Giordano), "ungryssarna" (Balakirev,
Dargomysjskij, Borodin, Musorgskij, Rimskij-Korsakov,
Glazunov), i Finland (Sibelius), Norge (Sinding,
Schjelderup), äfvensom uti Sveriges nyare operamusik
(Hallén, Stenhammar, Peterson-Berger). Nutidens
sökande efter nya former och uttrycksmedel har senast
i R. Strauss’ operor stegrats till en radikalism,
som i sin åtrå efter det impressionistiskt målande
ställer på hufvudet alla häfdvunna begrepp om det
i harmoniväg tillåtliga och rimliga. Å andra sidan
framträder i Tyskland en renässansrörelse, som
särskildt på kyrkomusikens fält banar väg till en
ny klassicitet (M. Reger). Att Seb. Bach studeras
och uppskattas alltmer, är ett betydelsefullt
tidsdrag. De store mästarnas verk göras tillgängliga
i monumentalupplagor, konsertlifvet blomstrar som
aldrig tillförene, tonkonsten har demokratiserats
och omfattas med intresse inom alla samhällsklasser.

Naturfolkens musik tillhör betydligt tidigare
utvecklingsstadier än de gamla kulturfolkens tonkonst
och lämnar de äldsta musikaliska dokument, som
öfver hufvud kunna anträffas. Af dessa framgår, att
musiken i sin begynnelse tjänade utomliggande ändamål,
framför allt religionen. Nästan alla primitiva sånger
ha stått i samband med kulten och varit oskiljaktigt
förenade med dans (se d. o., sp. 1312); de äro magiska
medel till att skaffa sig framgång i jakt och krig,
framkalla fruktbarhet och regn, vinna kärlek,
bota sjuka, besvärja onda andar, försätta sig i
extatiskt tillstånd. Med sångernas magiska betydelse
sammanhänger en hel del sällsamheter i sättet att
utföra dem (näston, falsett, tjutande glissando,
utrop, härmning af djurläten o. s. v.). Sedermera
uppkommo profana sånger, såsom arbetsvisor, spevisor,
erotisk dansvisa, och jämte de rytmangifvande
ledsagningsinstrumenten användas alltmer melodibärande
sådana. Hufvudsakliga grupper af tonverktyg äro
trummor, lamellinstrument (mungigor o. d.), trumpeter,
pipor och enkla stränginstrument. Melodierna röra sig
hos flera naturfolk blott på 2—3 toner, hos andra
t. ex. upprepas ett kort motiv recitativiskt inom
något större omfång. Tonstegens storlek är ungefär en
helton, med variering från halfton till liten ters;
som större intervaller framträda kvarten och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0750.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free