Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Muskelarbete, fysiol. - Muskelatrofi, med. Se Muskelsjukdomar - Muskelcell. Se Cell och Muskler - Muskeldystrofi, med. Se Muskelsjukdomar - Muskelelektricitet, fysiol. Se Djurelektricitet - Muskelfibriller l. Kontraktila fibriller. Se Muskler - Muskelförlamning, med. Se Förlamning - Muskelförtvining, med. Se Muskelsjukdomar - Muskelhinna, anat. Se Mage - Muskelhypertrofi, med. Se Muskelsjukdomar - Muskelinflammation, med. Se Muskelsjukdomar - Muskelkramp, med. Se Kontraktur och Muskelsjukdomar - Muskelkurva, fysiol. Se Myograf - Muskelljud - Muskelmagen, zool. Se Mage 2. - Muskelreumatism, med. Se Muskelsjukdomar och Reumatism - Muskelruptur, med. Se Muskelsjukdomar - Muskelrörelse, fysiol. - Muskelsammandragning, fysiol. Se Muskler - Muskelsinne, fysiol. - Muskelsjukdomar, med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
muskelarbetet nödvändiga energitillförseln till kroppen.
Emellertid måste det ännu betraktas som en
öppen fråga, om vid själfva kontraktionsprocessen
i musklerna de ifrågavarande ämnena direkt
omsättas. Man vet, att de ur tarmkanalen uppsugna
ämnena omedelbart undergå en del förvandlingar,
och det är därför osannolikt, att näringsämnena i
den form, hvari de upptagas ur tarmen, äro
färdiga att omsättas vid kontraktionsprocessen i
musklerna. – Man kan beräkna, att vid utnyttjande
af den mänskliga arbetskraften som motor,
t. ex. i vindspel, tramphjul, arbetsförmågan är
7–10 mkg. per sekund. Om arbetet varar endast
några sekunder, kan en människa utveckla ända
till 100 mkg. per sekund, d. v. s. 1 1/3
hästkraft.
J. E. J–n.
Muskelatrofi, med. Se Muskelsjukdomar.
Muskelcell. Se Cell och Muskler, sp. 1363–65.
Muskeldystrofi, med. Se Muskelsjukdomar.
Muskelelektricitet, fysiol. Se Djurelektricitet.
Muskelfibriller l. Kontraktila fibriller. Se Muskler, sp. 1463–65.
Muskelförlamning, med. Se Förlamning.
Muskelförtvining, med. Se Muskelsjukdomar.
Muskelhinna, anat. Se Mage, sp. 457.
Muskelhypertrofi, med. Se Muskelsjukdomar..
Muskelinflammation, med. Se Muskelsjukdomar.
Muskelkramp, med. Se Kontraktur och Muskelsjukdomar.
Muskelkurva, fysiol. Se Myograf.
Muskelljud, fysiol., ljud, som framkallas genom
spänningsvariationer vid en muskels kontraktion. Så
t. ex. hör man en ton vid sammandragning af
tuggmusklerna. Af muskelljudets tonhöjd har man
försökt beräkna antalet innervationsimpulser per
sekund vid de frivilliga muskelrörelserna. Den
s. k. första hjärttonen anses vara hufvudsakligen
ett muskelljud.
J. E. J–n.
Muskelmagen, zool. Se Mage 2, sp. 459.
Muskelreumatism [-röjma-], med. Se Muskelsjukdomar och Reumatism.
Muskelruptur, med. Se Muskelsjukdomar.
Muskelrörelse, fysiol., eg. den rörelse, som muskeln
själf erhåller vid sin kontraktion, vanligen rörelsen
hos den eller de kroppsdelar, på hvilka muskeln verkar
(se Muskelverkan). Vid sådana rörelser deltaga
vanligen flera muskler. Den väl afpassade form,
som muskelrörelserna normalt förete, sammanhänger
med sensibiliteten i den kroppsdel, som försättes i
rörelse (jfr Muskelsinne). Under rörelsens förlopp
strömma kontinuerligt intryck från denna kroppsdel
till centrala nervsystemet, hvilka intryck så att säga
bilda en kontroll öfver rörelsens utförande. Upphäfves
på något sätt sensibiliteten i en kroppsdel, förlora
äfven motsvarande muskelrörelser sin ordnade karaktär,
ett tillstånd, som kallas ataxi.
J. E. J–n.
Muskelsammandragning, fysiol. Se Muskler.
Muskelsinne, fysiol., ett särskildt sinne, som man
tillskrifver vår förmåga att uppfatta kroppsdelarnas
läge, aktiva och passiva rörelser äfvensom
motståndet mot rörelser. Benämningen är så tillvida
oegentlig, som musklernas egen sensibilitet synes ha
ringa betydelse i anförda afseenden. Däremot spelar
känsligheten i ledgångar, senskidor och muskelfästen
en större roll.
J. E. J–n.
Muskelsjukdomar, med. Den stora roll musklerna
spela i en lefvande organism som förmedlare af
alla organs rörelser och som bärare af den fysiska
styrkan förlänar äfven sjukdomarna i muskelsystemet
en framstående betydelse. På mångfaldigt sätt kunna
också muskelns funktioner störas genom sjukdom både
direkt och indirekt, det senare t. ex. genom sjukdomar
i nervsystemet, då muskeln förlamas genom bristande
innervation vid sjukdom vare sig i hjärnan eller
i den till muskeln förande nervbanan. Muskeln blir
då overksam, ehuru till en början icke själf sjuk,
hvilket bevisas däraf, att den ännu kan sammandraga
sig vid direkt retning med elektricitet. Har den
dock alltför länge sålunda råkat i overksamhet,
förtvinar den, blir atrofisk och kan slutligen
alldeles försvinna. I motsats härtill kan muskeln
genom ofta upprepad retning och sammandragning samt
flitigt bruk tilltaga i volym, bli hypertrofisk,
såsom hos atleter och gymnaster. En skenbar
förstoring (pseudohypertrofi), hvarvid muskeln
trots förstoringen blir svagare, inträffar i en
egendomlig muskelsjukdom, som förekommer mest
hos barn och är en progressiv muskelförlamning
med förstoring genom fettbildning. Vanligen
kunna barnen då icke stå på benen, oaktadt
vissa muskelgrupper skenbart – genom bildning af
fettväfnad – äro oproportionerligt stora. Denna
sjukdom kallas progressiv muskeldystrofi. Den
progressiva muskelatrofien l. muskelförtviningen
är ett sjukdomssymtom, som f. ö. kan
anträffas vid flera olika sjukdomar i nervsystemet,
dels som en följd af primära degenerationer och
inflammationer i perifera nerver (neuriter),
dels på grund af föregående degenerationer
af vissa system af ryggmärgen. Till sistnämnda
slags sjukdomar höra bl. a. den s. k. progressiva
spinala muskelatrofien. Denna uppträder ofta som en
familjesjukdom hos flera medlemmar af samma familj och
beror på en degeneration (sönderfall) af de motoriska
gangliecellerna i ryggmärgens gråa främre horn med
åtföljande förtvining af ryggmärgsnervernas främre
rötter och perifera motoriska nervtrådar. Musklerna
pläga atrofiera efter en viss, lagbunden typ, börjande
vanligen med tummarnas och mellanhändernas muskler för
att därefter angripa delar af skuldermuskulaturen och
småningom äfven en del andra af kroppens muskler,
äfven i de nedre extremiteterna. Sjukdomen kan
afstanna, men fortskrider densamma, blir individen
fullt invalid, och lifvet kan hotas genom förtvining
af respirationsmuskulaturen. Någon bot för denna,
ofta under årtionden fortskridande sjukdom känner man
ej. Långt ifrån alla sjukdomsfall nå dock en större
och för lifvets bestånd farlig utveckling. Men muskler
kunna undergå äfven en mera direkt fettvandling
genom sönderfall af muskelägghvitan och aflagring af
fettkorn inuti muskeltrådarna, såsom vid vissa slags
fetthjärta, t. ex. vid degeneration och inflammation
af hjärtmuskeln (myokardit). Äfven
andra muskler kunna angripas af inflammation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
